Hårdhet

Det var bättre förr, eller inbillar jag mig bara? Jag vill att det ska bli lite hårdare på vintrarnas distanspass. På tävlingar väntar ingen på någon som blir efter. Varför ska vi lära våra unga juniorer och nykomlingar felaktigheter? Nej, fostra juniorer och nykomlingar så de blir väl förberedda på den hårda verkligheten. Att vara "curlingledare" eller "curlingcyklist"[googla curlingförälder för förklaring] stjälper nog mer än det hjälper i slutändan.

Samlingen
Om vi börjar där passen börjar, samlingen. Förr väntades det inte i onödan. När kyrkans klocka slutade klämta så rullade sällskapet iväg. På söndagar innebär det dock att man med lätthet kan vara fem minuter sen då klockan bara slår, slår och slår. Så vill jag att det ska vara nu också. Visst, jag med mina ständiga förseningar skulle vara en av de mest "drabbade", men hur ska man annars få alla(mig?) att komma i tid? Nu för tiden har ju alla mobiltelefoner. Är man sen så ringer man bara någon i sällskapet och frågar i vilken riktning de färdas.
Sedan kör man ikapp. En grupp människor ska inte behöva vänta på en försenad individ.

Tempo och distans
Det inledande tempot bestämmer den eller de starkaste i gruppen. För även de måste få ut någonting av träningen. Är man lite svagare än starkaste cyklist så får man bara ta kortare förningar i spets. Är man mycket svagare än starkaste cyklist så talar man tydligt om för gruppen att man väljer att sitta på rulle. En cyklist som setat på rulle i fyra timmar bör inte höja farten sista timmen. Hjälp enbart till med farthållningen utan minsta antydan till tempoökning. Alternativt spara krafterna och hjälp till med dragjobbet på efterföljande distanspass. Vill/orkar inte alla åka lika långt som den/de starkaste får dessa avvika efter en stund. Vill man klättra några steg i distanskörningshierarkin gör man detta genom att sätta sig i respekt. Långa och hårda förningar, göra sitt jobb och ta skyltspurterna eller varför inte bara ställa av kamraterna i backarna. Distanspass på vintern är ingen lek. Distanspass på vintern handlar om att skaffa sig respekt, överlevnad och att befästa sin plats i gruppen. Tappar någon lite i en backe så bör inte gruppen stanna och vänta in, håll normaltempo efter backen så den som tappat får chansen att köra ikapp.

Pisspauserna
Det ska märkas rervir i tid och otid. Vi som inte har några större problem med urinläckage blir drabbade. Förr (åter igen, vill jag minnas...) så stannade man med någon annan nödig.
Sedan kör man ikapp. Stannade man ensam fick man alltså en jobbig resa tillbaka till gruppen. På detta vis förebygger man onödiga stopp. För en Krångelpelle lär sig snart att det kostar att stanna.

Trötthet
Blir man trött får man sitta på rulle. Orkar man inte hålla rullen så får man åka ensam. Den som tvingas släppa bör dock inte på något vis hånas utan kanske erbjudas fickgodis eller en peng till läskeblask på nästa mack. Om personen i fråga inte har haft förstånd nog att ta med eget. Tröttingen har ju trots allt kört slut på sig, och bör därför hyllas för sina insatser. Att åka och putta en trötting är ju något som hela gruppen förlorar på. Om man inte är så pass nära hembyn att det bara gäller över sista krönet.

Dessa förhållningsregler, som jag önskar, gäller givetvis endast för tävlingscyklister, juniorer, elit och veterancyklister med ambitioner. Motionärer och ungdomar bör ha trevligt.

Inspiration från Björn Fredriksson:
"Det började med att Fredric klev fram och började köra i Härryda. Karlsson fick nog av trissandet och vek in på andra hjul, en tydlig signal till övriga: ta honom, någon! Aussie gick fram och tog en förning, växlade bort Fredric och fick fram mig, nytänd på socker. Tillsammans öste vi på en stund innan Kongo tog vid. Turbo-Tellow och Thander visade också fina ben och trummade på. Niko stötte från sista hjul i backen upp mot Mölnlycke varefter Fredric gick fram igen för att göra livet surt för Kongo genom ett solklart fall av ”halfwheeling”, något av det värsta man kan råka ut för efter fyra timmar.

Något av en ”ge-igen-för-gammal-ost- mentalitet” hade fötts i gruppen och min sista insats för dagen hade två syften, halvhjula Kongo i slakmotan och utmana Aussie i backarna vid Stensjön. Min avslutande kraftfulla attack strax innan krönet hade ingen som helst verkan och saken var klar, liksom jag. "