I och med gårkvällens pass med fyror så är nu vinters första fyror avklarade. Stökade undan dom på 366 Monarkwatt™. Inga siffror som man skrämmer den svenska eliten med, men det var ändå mer än jag trodde att jag hade i benen. Trodde att typ 350 var mer realistiskt, men jag siktade på 360. Fyra kilos motstånd och snittkadenser på 91, 91, 92 och 92 ger ju 364, 364, 368 och 368 watt.
Mitt rekord från förra vintern är 388 watt i snitt. Ska väl sägas att det var i slutet av april och rekordet före det passet var 378 watt. Det känns ändå som om jag är lite på banan igen, vilket är skönt.
Som uppvärmning så körde jag tio spurter(!). Körde med alla vikter jag hade och drog igång från stillastående. Toppade 1260 watt med bästa snitt på fem sekunder på 1097 watt.
Apropå rubriken så tänkte jag gå in i sista intervallen och bara kötta. Tänkte att jag drar igång rejält och sedan så håller jag bara ut genom dom där fyra minuterna. Helvete heller. Efter 14 sekunder hade jag redan blivit stum och sedan var det brutalt svårt att ens hålla mig där jag skulle. Gav till och med upp två gånger i intervallen, men fann mig direkt och kunde kriga vidare. Tänk vad benen är svaga ändå och vilken tur att hjärnan kan ångra sig och sätta fart igen. Gäller bara att peppa!
Bra med hjärtstartare hängande i cykelrummet också!
SvaraRadera