Igår körde jag ett sådant där pass där benen inte fungerade och jag hade gjort större nytta sovandes i sängen hemma. Men cykla är väl ändå så härligt så trots pisskropp och usel känsla så går det att plocka lite russin ur kladdkakan. Det var ju till exempel en fin kväll/natt.
Nåväl. Vi målar ju om huset, som ni kanske vet, och igår började jag jobba här hemma vid nio på morgonen och 21:30 la jag ifrån mig verktygen. Då nattade jag först barnen innan jag bytte om och stack ut och cyklade. Så det blev sent. Jag var trött. Slut i kroppen. Ni vet?
Tänkte ändå att jag skulle köra några backintervaller i Norlingberg för att backen ligger nära och det är bra träning. På min "uppvärmning" dit så hade jag 118 i snittpuls så jag var precis lika trött, kall och stel som när jag satte mig på cykeln en kvart tidigare. Tänkte ändå att det går väl att skyffla på i backen, den är ju brant inledningsvis så kroppen vaknar väl och pulsen sticker iväg. Så jag Strava-attackspurtade in i backen men kom inte mycket längre än 15 sekunder innan jag insåg att benen stod kvar nere i källaren på Gamla Grycksbovägen. Så jag växlade ner, satte mig och bara tog mig upp.
Efter det misslyckade försöket så förstod jag att det inte skulle bli några backintervaller i Norlingberg, så istället ritade jag om passet till en grusvägsrunda med en hyfsad backe i slutet där jag kanske skulle kunna ta i om jag fått igång kroppen lite bättre.
Jag försökte hålla igång så gott det gick på vägen bort mot den där andra backen. Kanske skulle jag kunna komma igång tillräckligt för att orka mer än 15 sekunder av den. Jag visste också att det finns ett Strava-segment där och det vore ju kul om jag inte blev SIST. När jag väl kom till backen så hade jag ändå fått ihop en del tid på distansintensitet, tryckte "lap" i botten och körde på.
Till min stora glädje kunde jag konstatera att pulsen sakta men säkert steg upp till den nivå där jag var nöjd. Det gick att ta i och det var väl så roligt. Känslan i benen och kroppen var fortfarande bedrövlig, men systemet fungerade ju trots detta. Kom upp på fyra och tjugo och det kändes faktiskt som om den tiden var bra. Skulle vara kul att köra den backen med pigg kropp någon gång också bara för att se om det går mycket snabbare då eller om känslan i kroppen faktiskt inte har någon betydelse för prestationen. Känslan är ju ändå något som bara finns i huvudet, benen borde ju vara samma ben som andra dagar.
Fin backe är det:
Efter backen så tog jag mig hem. Stannade en gång för att ta någon bild men det blev bara skitbilder så jag tog denna istället för att illustrera känslan i kroppen:
Ojojoj att du bara orkar, en annan som tycker det är sent att sticka ut efter kl 19.00. Det måste det bli ändring på nu. Man blir verkligen inspirerad när man ser dina äventyr. Kör hårt, men var rädd om dig.
SvaraRadera