Hej och glad måndag på dig!
Hemma igen och uppe tidigt trots Snapphaneturen igår men kroppen sa att det var färdigsovet. Gissar att det kommer lite trötthet senare under dagen istället...
Ja, Snapphaneturen då. Andra gången jag körde den tävlingen och förra gången var 2019. Tävlingen innehåller jättemycket stig och min klocka sa 980 höjdmeter på 62,88 kilometer. Det är ett lopp där man hela tiden behöver fokusera och det är få partier för återhämtning.
Vi kom dit runt 1½ timme innan start, uträttade behov, hämtade nummerlappar och bytte slang åt Axel som hade fått punktering. Mötte upp Lindas mamma som kollade till mina barn och tog emot Axel efter sitt 15 km lopp. Jag körde en kort uppvärmning och kände mig inte alls pigg idag, tänkte att jag fick växa in i loppet denna gång.
Korta versionen av hur loppet gick:
Full fart från start, vurpa efter 10 km och körde resterande 52 km ensam och rullade in som femma.
Lite längre version av hur loppet gick:
Bra position in i startbacken, Richard Larsen, Emil Lindgren och Erik Mattelin såg till så det gick fort upp. På toppen så var vi bara sex åkare kvar. Utför så blev det lite luckor så efter 6 km startloop så var det Emil & Erik i tät, några sekunder före Richard Larsén, några sekunder före Daniel Wennergren och jag.
Daniel och jag fick till ett bra samarbete snabbt där Daniel verkade riktigt pigg. Han vann ju här 2019 så han gillar nog tävlingen och kan detta. Min förhoppning var nu att vi tillsammans skulle kunna gneta ifatt Richard som var ensam trea men istället så gick jag i backen efter bara en mil. I en tvär högerkurva så la jag mig, Daniel kollade att jag var ok och blåste vidare, jag samlade ihop mig själv, min cykel och min flaska som hade ramlat ur flaskstället. Upp och iväg runt 15 sekunder efter Daniel.
15 sekunder är inte mycket men efter en vurpa så var jag inte helt smidig första tiden. Tim Gustavsson som var med i startbacken jagade några sekunder bakom också men jag hade fokus framåt. Min förhoppning var ju att tillsammans med Daniel komma ifatt Richard, nu tappade jag istället på båda. Insåg att jag inte skulle komma ifatt någon av de fyra framför på ren fart utan fick istället sikta in mig på att köra ensam och hitta ett tempo jag kunde hålla hela vägen till mål. Kanske skulle någon där framför bli trött. Såg efter ett tag att Emil fått en lucka till Erik också, så vi satt väl alla en och en och gnetade i skogarna runt Hovdala.
När loop 1 (28 km in i loppet) var slut så hade dom ett "langa själv"-bord där jag tog min andra flaska för dagen. Ut ur depån så ser jag plötsligt Erik Mattelin några sekunder framför mig. Det måste ha hänt något tänkte jag och hoppades kunna komma ifatt. Gör ingen tokrusning men höjer åtminstone farten. Fick höra senare att han hade punkterat. Kommer tyvärr inte ifatt Erik, annars hade det ju varit ett bra hjul att följa så länge som det bara gick. Kör ändå på bra på andraloopen, ser en klunga som jagar bakom och tänker att det vore ju surt om dom kommer ifatt...
Ut på tredje så ser jag inte längre någon riktigt nära bakom mig. Å andra sidan så ser jag inte någon riktigt nära framför mig heller. I en lång backe så kan jag se Erik och Daniel framför mig, runt 1:20 framför mig. När jag själv är uppe så kikar jag bakåt och ser klungan som jagar, gissningsvis runt 1:30 bakom. Lite surt för mig att Erik och Daniel kan hjälpas åt, tänker jag, samtidigt som jag inser att Daniel väl måste ha blivit lite trött nu? Jag gasar på för att om möjligt närma mig någon av herrarna framför och för att inte gruppen bakom ska komma ifatt. Genom kanelbulle-slingan så gasar jag, kommer ut på grusvägarna och kommer till vägövergången där startbacken börjar och har då 1:30 fram får jag höra. Helt tomt bakom också. Sista milen innehåller massor av slingrande stigar, kul på sitt vis men nu kan loppet lika gärna ta slut snart eftersom jag åker i ingenmansland.
Kan slå av lite på slutet, plockar upp mina cykelglasögon som jag kastade pga mörker på startloopen och rullar i mål som femma. Blir väl mottagen av Linda, barnen och Lindas mamma. Känner mig okej fräsch trots gnet loppet igenom.
Tänkte på en grej där när jag cyklade i min ensamhet och det är ju att stigarna inte alls är som här. Och en skånsk pil rakt fram kan innebära en 90-graderskurva åt vänster följt av två 90-graderskurvor åt höger, följt av en 180-graderskurva in i en kanelbullekurva. Det gällde att ha fullt fokus framåt och det fanns inte många fartsträckor. Lite svårt ibland att se vart stigarna tar vägen också då man åker i bokskog och det är en massa löv överallt, som arrangören dock hade gjort ett bra jobb för att hålla borta från stigarna. Men det är inte som här där en stig är en brun remsa genom ett grönt blåbärsrislandskap.
Kul tävling, fint arrangemang och efter att ha hittat till duscharna så blev det en sjutimmars bilresa hem till Falun igen.
Emil Lindgren vann herrklassen före Richard Larsén, Erik Mattelin, Daniel Wennergren och jag. I damklassen så vann Jennie Stenerhag före Nellie Larsson och Johanna Wallin.
