Där kom det.
Den där välbehövliga positiva feedbacken från ett träningspass, en känsla av bra tryck på pedalerna och en positiv signal att ta med sig. Förrgårdagens blogginlägg hette ju
mörker och jag hade haft en kass känsla på monarken. Igår höll det på att gå åt samma håll. Linda och jag pratades vid rätt länge på kvällen, precis som alltid. Men så var det väl dags för mig att gå ner i källaren och bränna av ett pass också. Jag hade förberett allt men tog ändå tid på mig att dra igång. Påtaglig monarkångest. Jag ska ju älska den där monarken har jag bestämt mig för, men det är inte alltid helt lätt.
Funderade på att skita i träningen. Började komma på motiveringar till att inte köra men lyckades på något vis i alla fall övertala mig själv om att värma upp ordentligt, så kanske jag skulle komma in i det. På med en riktigt bra cyclocross-tävling på datorn, intensiv musik i högtalaren och så var det väl bara att börja trampa. Den största tröskeln är ju alla steg fram till att jag börjar trampa.
En stegrande uppvärmning och pulsen låg väl ändå rätt bra på varje nivå? Benen kanske var okej ändå, även om huvudet var gnälligt och psyket inte är på topp? Garmin-datorn sa att dagsformen var +4, bra siffra och alltså borde jag kunna prestera.
Jag gick ut ganska hårt i första intervallen. Tänkte att då hade jag något att falla tillbaka på och om jag skulle bli så stum att jag inte fixade passet så hade jag ändå kört stenhårt. Fixade ändå intervallen ganska så bra och den landade på 390 watt, eller 376 monarkwatt. Okej, det där kommer ju att kosta längre fram, tänkte jag. Planen var egentligen att släpa mig igenom på 360 monarkwatt bara för att ha gjort ett okej pass. Om första gick på 376 så borde väl den andra också göra det? Mycket riktigt, benen överlevde och nu hade jag två bra fyror i benen. Började också känna mig väldigt stum, men det är väl så det ska vara. Tänkte att om jag bara överlever den tredje intervallen så har jag bara en kvar sedan och man kan alltid köra den sista intervallen. Lyckades med nöd och näppe ta mig igenom den tredje intervallen, också den på 376 monarkwatt. Sista intervallen var ju bara den sista intervallen och nu behövde jag inte hålla igen på något. Gick ut hårt för att liksom se om jag fixade en ökning, det gick ju alltid att falla tillbaka något om det blev för jobbigt. Tog mig ända fram till sista minuten, nu gällde det bara att överleva. Sista halvminuten skulle jag ju aldrig ge mig i och då kunde jag lika gärna kräma ur det sista. Landade på 388 monarkwatt i den där sista intervallen och ett totalt snitt på 379. När hände det senast, liksom?
Eftersom min blogg också är min träningsdagbok så kan jag säga att 379 watt var årsbästa på 4x4 min. Det var faktiskt det bästa sedan
det där passet på 383 monarkwatt i mars 2016. Det är faktiskt så att det borde ligga någonstans runt Femte-sjätteplats totalt bland mina 4x4-pass. Rekordet är
392 watt, sedan så har jag också kört på
388,
385 och så 383. Garminwatten idag sa 390, 392, 392 och 400. Passet borde också vara ett höstrekord för 4x4 då alla mina bästa noteringar tagits på vårkanten.
Inte fy skam. Tack för det, kroppen!
