Väckningspass (extended version)

Hej vänner!

Idag har jag kört ett väckningspass. Det blev ett längre väckningspass än normalt, eftersom jag har tränat mindre än normalt dom senaste veckorna. Trampade ut till Bjursås och körde en vända i Baggbo, fortsatte sedan till Sågmyra för att köra asfaltsbacken där följt av en tempointervall tillbaka till riksvägen. Mellan dom längre intensitetsökningarna så körde jag några spurter också.

Men herregud vad det gick kasst då hörrni! Kände mig som en svullen Michelin-gubbe i en trampbåt som skulle ta sig uppåt i Dalälven. Alltså, det gick långsamt, jag kände mig obekväm på cykeln och det var bara utför som det rullade på hyfsat. Duggregn och åtta plusgrader höjde gråtfesten till en helt sjuk nivå.

Tur att tävlingen är imorgon och inte idag. Min Garmin-klocka rekommenderade 34 timmars återhämtning efter passet, ännu ett bevis på att storformen inte riktigt fanns där idag.

På väg in till Dalarnas Schweiz, Bjursås.

Nu ska jag fortsätta göra det jag är bra på, kolhydratladda!

Solleröloppet imorgon

Hej igen!

Det blev ingen träning igår heller. Två raka vilodagar var väl inte vad jag planerat, men lite återhämtning är väl aldrig fel? Idag blir det i alla fall ett bra väckningspass och sedan är jag redo för det klassiska Solleröloppet imorgon. Det blir den 81:a upplagan av tävlingen och jag har många bra minnen härifrån. Det är ju bland annat på Solleröloppet och Soldvarvi som jag haft mitt livs överlägset bästa form.

Starten för herreliten går 08:30, kan tyckas tidigt kanske, men övriga klasser har redan startat då. En tidig start gör mig ingenting, snarare har jag nog en fördel där jämfört med en del andra elitcyklister.
Banan vi ska köra mäter 180 kilometer och vi börjar med en vända upp för Gesundabacken för att sedan åka till Mora och vidare ut på riks-70:an. Vi tar oss sedan till Orsa via Våmhus och väl i Orsa blir det tre rejäla backar innan vi tar turistvägen till Mora. I fjol var det ju vägarbeten där som tvingade arrangören att i sista stund dra om banan. Efter Mora så åker vi tillbaka till cykelön och avslutar det hela med två varv på SM-banan.

I herrelit är vi 66 anmälda cyklister där CK Hymer lyckats skrapa ihop hela 12 gubbar! Det numerärt absolut största laget. Andra lag på plats är Borlänge (7 cyklister), CK Valhall (7), Falu CK (4), Göteborg CT (6), Motala AIF (8), Södertälje CK (4) och Upsala CK (5).
Bland favoriterna hittar vi Uppsalas fransman, Pierre Moncorgé, Södertäljes Patrik Morén, Motalas Johan Landström och Christofer Stevenson. CK Hymer har ett gäng kort att spela där Mikiver och Södergrann vet hur man vinner och i Borlänge CK återfinns inte mindre än tre tidigare segrare i Michael Stevenson, Magnus Darvell och Christoffer Kvist.

Vädret ser faktiskt ut att bli helt okej med tanke på att det är midsommar och Sollerön. Prognosen säger molnigt och ett tiotal grader med möjlighet till några droppar regn mot slutet av tävlingen.

För oss från Dalarna så är tävlingarna på Sollerön några av årets absolut viktigaste tävlingar. Det ska bli skitkul att tävla här igen och det ska också bli kul med årets första landsvägstävling för min egen del. Gissar att det finns lite att slipa på inför nästa veckas svenska mästerskap och för min del blir det också några välbehövliga timmar i sadeln.

Den enda tävling som jag tycker att för stora nummerlappar är okej. Dom gula nummerlapparna har varit med i hur många år som helst.

Klassiska pepp-låten!

En av alla fördelar med att vara vuxen

Barnen (med bedjande röst): Snälla pappa, kan vi få glass!?

Jag: Nej, absolut inte. Ni vet väl att man inte äter glass före maten?

Barnen: Men ååh, så himla tråkigt.

Jag: *Skickar iväg ungarna på cykeltur och avnjuter en glass i lugn och ro*

Dags att laga mat nu, det kan bli en glass efteråt (också). Och en glass när barnen somnat osv.

Sommarlov, sovmorgon och sorg

Igår sommarlovsfiskade vi på kvällen. Filip fick en riktig bamsefisk. Jag skojar inte när jag säger att rackarn var bort åt en halvmeter. Den var i alla fall betydligt större än min sko... Han kunde inte ens lyfta upp den så jag fick komma med Frida i ena armen och försöka få upp firren med den andra armen. Tyvärr så satt kroken lite väl dåligt så den sprattlade loss på bryggan och ner i vattnet igen. Slarvigt av mig, fick jag höra... När jag har kollat nätet lite så verkar det vara en Sarv?

Det här vaknade jag till. Som de flesta morgnar. Vi har Fridas säng direkt mot vår egen och så har vi tagit bort ena väggen på hennes säng. Nu när hon inte längre ligger helt stilla så brukar hon vända sig mot mig när hon vaknar, så när jag slår upp ögonen så är hon inte ens en decimeter från mitt ansikte. Härligt!
Ännu härligare blir det förstås dagar som dessa då hon vaknade vid halv nio.

I morse när Ebbah i vanlig ordning skulle kolla till sin dvärghamster Sessa, så låg hon stilla i sin bur. Sessa blev nästan två år och tre månader och idag blir det begravning. Ebbah har gjort den fina kistan på bilden.

Anmäld till Tempo-SM, har du ett diskhjul jag kan låna?

Hej!

Jag har råkat anmäla mig till tempo-SM nästa vecka. Det kan ju bli kul, tänkte jag. Det är faktiskt inte första gången jag kommer att köra tempolopp eller tempo-SM för den delen. Jag har kört ett partempo 2008 också, med Jonas Djurback. Vi blev 6:a av 22 lag och dagen innan så skruvade jag ihop cykeln jag fått låna.
En tempotävling under 2007 blev jag 13:e av 35 deltagare och min peak i tempokarriären kom på SM i Uppsala samma år där jag blev 25:a av 65 deltagare på en lånad aluminium-Crescent. Året efter så var det dags för nästa tempo-SM för min del. Då på hemmaplan och även då med panikmek kvällen innan vilket resulterade i bland annat 12-13 mm för låg sittställning pga integrerad sadelstolpe på lånad hoj. Banan borde ha passat mig rätt bra då den var kuperad för att vara ett svenskt tempo, men med 56-19 som lättaste växel pga panikmeket kvällen innan så hade jag fullt sjå bara att ta mig upp för backarna. Slutade 28 och var väldigt besviken.
Tempolopp brukar ju tyvärr gå på banor som gör mig 10-15 kilo för lätt. Men det är alltid kul att pressa sig från start till mål så jag gör ett nytt försök. Kanske kan det bli ett nytt personbästa?

I vanlig ordning så är förberedelserna inte på topp. När anmälningstiden gick ut så hade jag en tempohjälm, skoöverdrag och en tempodräkt. Nu är en cykel i kartong på väg, så den biten verkar lösa sig. Men jag skulle hemskt gärna också vilja ha ett så kallat diskhjul. Alltså ett heltäckt bakhjul. Det gör många sekunder på ett tempolopp om bakhjulet ser ut på det viset, så den fördelen vill jag ju ha.

Är det någon av er som känner något diskhjul som jag kan låna för ett tempolopp? Det gäller alltså nästa torsdag. Cykeln har Shimano-komponenter.

Partempo med Jonas Djurback i Köping 2008. Då med diskhjul bak och tre-ekrat framhjul. Skönt ljud från dom hjulen vill jag lova!

Efter framgångarna med 25:e-platsen på tempo-SM i Uppsala 2007 så blev det ett par autografer skrivna. Har inte skett någon gång igen sedan dess....

Det hade ju varit riktigt kul att skaffa egen tempoutrustning någon gång så att jag kunde träna något på grejerna innan jag får för mig att köra ett lopp eller två. Men med tanke på frekvensen av tempolopp i min kalender så känns det inte helt motiverat. Lite synd, då jag ju gillar att köra mot klockan. Men nu när jag inte bara äger skoöverdrag och tempodräkt, utan har utökat garderoben med tempohjälm så är ju det kompletta tempo-kittet nära.

På't igen!

Brännblåsa. Om man, som jag, har noll pigment och ska köra Vätternrundan i soligt väder så är solskyddsfaktor att rekommendera. Jag var rätt säker på att vi skulle köra i nästan bara moln, men dom första timmarna var det ju i princip bara solsken. Min värsta krämpa efter Vätternrundan har varit mina totalt sönderbrända armar och ben. Svider satan fortfarande.

Faktiskt så var jag inte så sliten igår. I alla fall inte i benen. Sov bara fem timmar på natten och det kan ju göra vem som helst sliten, speciellt efter drygt 28 mils cykling. Jag tror att eftersom jag körde slut på benen genom att köra mig stum istället för att slita ut mig totalt så återhämtade jag mig snabbare än efter tidigare rundor. Hade gärna cyklat igår men frugan jobbade och så var det ju det där med att det ösregnade också...

Men, idag var jag på't igen. Körde en småkuperad runda med lite grusvägsinslag i måttligt tempo. Hade väl inga drömben att pangpanga med heller så det där måttliga tempot gav väl sig självt. Fick ihop 1:43 på klockan och det var väl helt enligt min plan för att bli en landsvägscyklist. Lär ju försöka få tillbaka lite form igen efter förkylningen nu när Solleröloppet, landsvägs-SM och Mörksuggejakten väntar.

Marsipancykling. Hade tre sådana här i fickan under Vätternrundan, skönt brejk från den mer effektiva cykelmaten som man brukar stoppa i sig under lopp.

Vätternrundan med rekordgruppen Team Bianchi - Tre Berg

Hej!

Jag fattade ju att det där skulle bli tufft för mig. För tufft. Det skulle ju krävas ett mirakel om jag skulle hänga med runt och en veckas förkylning förbättrade ju inte direkt mina odds..

Alexander Gingsjö med sin Bianchi Oltre. Notera 55-klingan...

Marcus Tafjord på Skip Nutrition går igenom energiintaget för rekordförsöket.

Ja, som sagt. Jag fattade ju att det här var ett eller ett par steg över min förmåga, men ändå kul att få starta med gänget, känna på vad som krävs och samtidigt få ett riktigt bra träningspass.

Tyvärr så blåste det från sidan eller snett framifrån. Så även när man satt bakom den grupp som jobbade i spets så fick man inget riktigt bra skydd. Detta gjorde att även cyklisterna bakom den "motor" som arbetade fick gå runt i ett lagtempo bakom lagtempot. Tänket med motorer är något jag förespråkat tidigare år och jag tror att det skulle ha fungerat ännu bättre om det inte blåst från sidan. Varje motor i vårt gäng hade en lagledare som såg till att allt flöt på bra. När folk droppade ur sitt lagtempo så såg lagledarna till att det kom dit ersättare.

Mina ben kändes faktiskt jättebra även om pulsen var hög, hög puls var ändå lite väntat med tanke på all vila som jag ägnat mig åt.
När det var dags för vårt gäng att jobba i spets så hade jag inga problem att orka med vår tid i täten. Dock hade vi kortat ner den till 20 minuter för att få upp intensiteten. När så grupp 1 gick upp igen så skickades det på rejält och nu var pulsen fortfarande hög, trots att jag satt i gruppen bakom den arbetande motorn. Fattade att det nog var början på slutet då det inte ens blev någon återhämtning att tala om när jag skulle återhämta mig.

På väg upp för någon backe.

När grupp 1 hade kört hårt i 20 minter så var det dags för oss igen och jag gick med. Nu var det dock plötsligt väldigt jobbigt att gå upp i spets och förbi. Jag tog ändå några förningar där pulsen var en bit över 180 och jag blev tvärstum varje gång i spets. Sa till gruppledaren att jag var för trött och backade baka tillsammans med en annan stum stackare.

Satte mig bakom en stund för att återhämta mig, men jag hade gått på för hårt och när man sprängt benen så är det faktiskt rätt jobbigt även att "bara åka med". Så efter några minuter så droppade jag och ett par andra cyklister.

Hejdå kompisar!

Min tid med gruppen resulterade i följande data:
Tid: 1.57.22
Distans: 86.1 km
Snitthastighet: 44.0 km/h
Snitt/maxpuls: 169/185
Snittemperatur: 25.7

Jag väntade in Conti Test Team som hade startat två minuter efter oss och sedan åkte jag med dom till Karlsborg. Där fick jag ont i magen och mådde illa. Cyklade en stund ensam och stannade i Sub-depån. När det värsta gått över så började jag så sakta rulla i hopp om att hitta en service-bil att åka till målet med.

När de vänliga herrarna lastade på cykeln så sa de att de bara kör till nästa depå och så får jag försöka hitta någon att åka med därifrån, "annars är det bara 7 mil kvar då så du kan ju testa att cykla"...

När jag kom dit så var det soptomt på bilar så jag började cykla igen. Magen hade blivit lite bättre. Tänkte att om jag cyklar mot Askersund så jag kommer till vägen mot Motala så kunde jag lifta med vem som helst. Att bli skjutsad från en kontroll till en annan kunde ju ta hur lång tid som helst och jag ville ju helst till målet snabbt.
Det kom en snabbgrupp med många Värnamo-cyklister, en del Conti-cyklister och ett gäng norrmän. Så jag hängde på dom. Insåg ganska snabbt att det nog skulle gå snabbare att åka med dom i ca: 40 km/h istället för att försöka ta mig fram med hjälp av andra. Magen var nu också bra igen.

Snabbare än Vätternrundans egna service-fordon.

Jag ångrar givetvis nu i efterhand att jag bröt. Men jag trodde det skulle gå ganska smidigt att ta mig till målet med arrangörens hjälp och att cykla och må illa var ju ingen fest. Nu cyklade jag istället 282 kilometer av dom 297 och jag kan nästan lova er att det hade gått fortare att cykla hela vägen än att åka bil en bit.

Som ni kan se så cyklade jag nästan runt hela sjön...

Team Bianchi - Tre Berg lyckades att slå rekordet med fyra minuter och det nya rekordet ligger nu på 6.33!

Rekordhållarna på Vätternrundan är:
Alexander Wetterhall Team Tre Berg-Bianchi
Alexander Gingsjö Team Tre Berg-Bianchi - STRAVA-data
Niklas Gustavsson Team Tre Berg-Bianchi
Kim Magnusson Team Tre Berg-Bianchi - STRAVA-data
Marcus Fåglum Team Tre Berg-Bianchi - STRAVA-data
Joakim Åleheim Cykologen CK
Christofer Stevenson Motala AIF STRAVA-data
Rasmus Mikiver CK Hymer STRAVA-data

Det var kul att få vara med, jag tog mina förningar och fegade inte men nu säger jag: Aldrig mer!