Det går inte snabbt, men det går långsamt framåt

Lite så kan man väl sammanfatta dagens MTB-tur. Det gick inte speciellt fort, men så hade jag inte speciellt bråttom heller. Tekniken kändes okej, men det kan den ju lätt göra när man cyklar ensam. Det är ju när man cyklar i sällskap som man vet hur man ligger till egentligen. Frun tog ungarna några timmar och stack iväg med bilen så jag valde att styra ut min MTB mot favoritstigar från förr.

Redo för avfärd.

Sedan följde ungefär tre timmar av detta:

Dumt att klaga, så jag låter bli. Det där gjorde väl inte allt för ont i ögonen? Jag hade hur kul som helst idag, att ingen har sagt åt mig att köra MTB tidigare!?

Såg väl den största orm jag någonsin sett i vilt tillstånd idag, en mäktig huggorm som slingrade sig in i blåbärsriset framför mig på ett motionsspår. 

Träffade en bekant ute i Källslätten. Snackade bort en del tid där men det är väl så trevligt!? Och du Per, efter endurostigarna så kom jag ut på vägen som du snackade om, två gånger, så  andra gången så åkte jag också upp till toppen och vidare in på stigen. Fint skit. 

Skogen växer snabbt, eller så börjar jag bli gammal?

Mountainbike är ju svinbra träning och redan efter en dryg timme började jag bli lite småkrispig. 

Kroppen kändes helt okej, pulsen flög aldrig iväg och återhämtningen fungerade bra efter backar och forceringar. Det kanske äntligen är så att formen är på gång tillbaka?