Snabbast, men i övrigt inte mycket flyt idag.

Planen idag: kör tävlingsträning och cykla sedan ca: 3 timmar i skogen.

På väg till tävlingsträningen så funderade jag på om det skulle dyka upp någon överhuvudtaget eller vilka som eventuellt skulle kunna dyka upp. Det visade ju sig bli ett härligt gäng som ville stigcykla sitt allra fortaste på Jungfruberget.

Vi körde ett uppvärmningsvarv och så tog vi en stig lite tidigare ner till varvningen än vad vi gjorde för hundra år sedan då vi senast var här. Men den var ju också fin så vi körde på den även under racet för att inte förvirra alla som skulle försöka memorisera banan. Dessutom så hade vi ett A-spår och ett B-spår i början av utförskörningen så man kunde välja brant och kortare eller snabbt och längre.

Jag ställde mig i andraled för att känna lite på motståndet och inte förivra mig. Det viktiga var att få en bra genomkörare. Starten går och jag petar mig förbi ett par cyklister. Tar ytterligare någon och hänger på Erik Åkesson som kör starkt i täten. Tyckte att det var svinjobbigt uppför men att när vi cyklade på toppen så kändes det mer kontrollerat. När vi ska utför så väljer Erik A-spåret och jag tar B-spåret, det visar sig att han tjänar någonstans mellan 3-5 sekunder på det vägvalet. Jag vill givetvis täta den luckan igen och kommer lite snett in i ett stenparti, kör på en stor sten och flyger över styret. 

Kunde ha dött men plockar upp cykeln och växlar tillbaka kedjan som hoppat. Upp igen och efter den där Erik! Ingen annan har kommit i kapp så jag räknar med att vi är starkast i detta heat. 

Nu är jag väl kanske 10-15 sekunder efter och jag går all-in för att försöka jaga ikapp, något ska man ju ha att göra på tävlingsträningarna... I slutet på den branta backen på varv två så kommer jag ikapp. Kände då att jag nog hade det där. Men så får han någon meter igen och jag börjar fundera på om jag bränt allt för att komma ikapp och han har kunnat köra mer avslappnat och nu ska försöka avgöra. Lyckas dock täppa till dom där metrarna och känner att jag måste avgöra innan vi ska utför.

När vi ska ta sista knäppan upp till småstöket uppe på högsta delen av banan så lägger jag in en attack och får omgående en lucka. Kan därefter köra kontrollerat (fegt) utför där jag vurpade på första varvet och slutligen gå i mål som segrare i heat 1.

I heat 2 så satsar jag på en chocköppning där jag tar starten (!) och sedan bara kör på för allt vad tygen håller. Får en lucka redan i den branta delen av backen på första varvet, kör kontrollerat men ändå lite snabbare än i heat ett utför. Får ett genomslag precis innan varvningen. Ut på varv två så kan jag fortfarande se två jagande cyklister så jag går in i nästa backe med målet att köra riktigt hårt uppför för att utöka avståndet bakåt. Kommer dock inte långt innan jag känner bakdäcket svaja. Kollar ner och ser att det är för lite luft och det blir hela tiden mindre... 

Stannar därför bara något hundratal meter efter varvningen och börjar gå mot målet där jag har mina saker..

Shit happens. Det var ändå lite kul att få känna mig snabbast, det trodde jag inte innan start. 

Kunde konstatera att vurpan i heat 1 gav mig en skrapad höft (som fortfarande inte läkt ihop), en smäll mot axeln men kanske framförallt så har jag ont i handleden. Dumt och onödigt. Men ändå kul att vurpa, gör man aldrig det så testar man inte heller gränserna. En annan riktigt sur sak var att jag fick en spricka i ramen i samband med vurpan. Roligare kan man ju ha det.

När jag skulle lägga i en slang så kunde jag inte få loss ventilen då jag skruvat åt den för hårt tidigare. Tänkte pumpa upp lite luft för att rulla hemåt och har sönder min pump. Få låna en pump, men luften åker ur väldigt snabbt igen. Får därför gå hem. Kände mig lite som Adam Steen där när jag gick hem.

I heat 1 så vann jag före Erik Åkesson, i heat 2 så vann Isak Nordin före Erik Åkesson. Ida Jansson och Hanna Bergman turades om att vinna, kul när det blir sådan kamp.

Solskenscyklister innan start.

Ida Jansson jagar Hanna Bergman.

Isak Nordin i ett snabbt parti av banan.

Erik Åkesson i slutet av varvet.

Hanna Bergman kollar klockan.

Eftersnack.

När jag kom hem så slängde jag väl i en slang i bakdäcket, käkade några limpmackor, drack lite yoghurt och surade en smula. Slängde upp en bild på Instagram också innan jag rullade iväg mot Stångtjärn. Tre timmar skogscykling var planen men jäklar vad besviken jag blev där. Isfanskap överallt och snö på en hel del ställen. Fick mest cykla bredvid stigarna även om jag kunde hitta några mindre stigpartier utan halka.

Stigcykling blev snö- och iscykling.

Försökte och försökte, tänkte att "det blir bättre sen". Det blev aldrig bättre, snarare värre. Till slut gav jag upp och tog sikte på en väg för att ta mig därifrån. Den grusvägen var givetvis helt täckt av is och gick inte alls att cykla på. Tog ett snabbt beslut att försöka köra obanat. UT i skogen bara och så trampa på efter bästa förmåga. För att toppa all misär så var det givetvis tjällossning inne bland mossan så det gick inte direkt lätt. Fruset, håligt och ibland bottenlöst. Kommer efter sju svåra år ner på nästa grusväg som också var isig, men där såg jag grus längre fram så jag körde i snön i diket till jag kom fram till gruset.
Körde lite riksväg tillbaka till Falun igen med sikte mot Jungfruberget. Där är väl enda platsen i Falun som man kan cykla stigar på just nu. Tyvärr är ju området lite för litet så jag tröttnade efter lite slingor där och då hade jag bara fått ihop en timme och en kvart av mina tre timmar...

Valde att köra resten på vägarna. Kanske lika bra det för min handled. Fick totalt ihop tre å tjugotvå på mitt distanspass. Med tävlingsträningen i benen så var jag inte direkt rapp och snabb och på slutet var det en rätt krispig pojke som kom hem till Gamla Grycksbovägen.

Det här blogginlägget har tagit väldigt lång tid att komponera. Mest pga att jag har somnat först tusen gånger och sedan en gång rejält och då sov jag i en timme. Kämpa! Det är tydligen jobbigt att cykla!?

Kontrollerade fyror och tävlingsträning på MTB coming up!

God morgon vänner!

Igår kväll körde jag en omgång 4x4 igen. Senast så blev det ju bara 3½x4 då jag gjorde ett rekordförsök som inte höll. I det inlägget så skrev jag att jag borde kunna köra 4x4 på 380 watt ganska så kontrollerat. Det högsta jag någonsin noterat är 388 watt i april förra året, det näst högsta är 378. Att skriva att jag skulle göra mina näst bästa fyror någonsin på ett kontrollerat vis var ju lite att sticka ut hakan och igår var det upp till bevis.

Effekten blev 380, 384, 380 och 388 Monarkwatt i intervallerna och därmed nytt näst bästa någonsin på 383 watt. Skönt att kunna damma av ett sådant pass utan att behöva ta livet av mig och ändå vara så nära det absolut bästa jag någonsin gjort. Samtidigt som jag borde vara nöjd över detta så kunde jag inte hålla borta viss känsla av besvikelse efteråt. Varför bara nöja sig med näst bästa, varför tog jag inte i mer?
Den här egenskapen jobbar jag lite på... Gör man sitt näst bästa resultat någonsin så är det ju bra, inget att vara besviken över.

Garmin-klockan rekommenderade 19 timmars återhämtning efter passet, men redan 10 timmar efter att jag stängde av klockan så är det dags igen. Idag blir det nämligen tävlingsträning på Jungfruberget. Det känns som hundra år sedan jag körde MTB på barmark och hetsade, så det ska bli riktigt kul att prova på det igen.
Dock så var det mer än nio grader kallt när jag klev upp!? Nu är temperaturen på väg upp i raketfart och det ska väl hinna bli åtminstone kring noll innan vi samlas klockan 10. http://www.temperatur.nu/falun.html

Jag minns att senast vi körde där så kände jag att mina kamrater försökte ta livet av sig när vi körde utför. Tyvärr har jag väl inte direkt prioriterat teknikövningar sedan dess heller, så det lär väl bli en upplevelse även idag. Hoppas att jag överlever. Och hoppas att vi blir några stycken.

Några bilder från 2009 då vi var mer aktiva i tävlingstränandet på Jungfruberget.

Förr i tiden, när jag använde min GoPro-kamera, så gjorde jag detta videoklipp från en av tävlingsträningarna. Jag jagar Fredrik Ericsson i fyra minuter.

Dom bästa dubbdäcken till din cykel

Hej vänner!

Om ni behöver dubbdäck till er cykel så vill ni ha Suomi Tyres. Tidigare så körde jag med deras dubbäck för MTB och dom höll i fem år innan det var dags att byta ut dom. Nu har jag haft dubbdäck till cykelscrossen och då kör jag med deras 40 mm breda w240 fram och deras 37 mm breda w106. Alltså 240 dubbar fram och 106 dubbar bak. Dubbdäcken är inköpta vintern 2007(!!!) och rullar än. Bakdäcket har hunnit tappa sex dubbar, men då har jag inte heller fegat med stoppsladdarna. Framdäcket har bara tappat en enda av sina 240 dubb och en annan dubb har gått av. Snacka om klass och kvalitet. 

Jag har inget som helst samarbete med Suoumi Tyres som tillverkar däcken eller Shimano Nordic som säljer dom i Sverige utan den här hyllningen kommer från hjärtat. Vill ni ha dubbdäck som håller år efter år så kika in dubbdäck från Suomi Tyres. Nu på vårkanten kanske man kan köpa ett par till reducerat pris och då är ni redo för nästa vinter! 

I dom delarna av landet där det kan finnas is på vägarna så behöver man dubbdäck, jag förstår inte mig på folk som riskerar att chansa på att köra utan. Heller safe than sorry! 

Vad har ni för dubbdäck och vad tycker ni om dom?

Hemma hos Monark

Hej vänner!

I morse åkte ju jag till Monark Exercise i Vansbro. Där pratade vi en hel del cykel och vårt samarbete. Monark Exercise och Bianchi Sverige finns ju under samma tak där i Västerdalarna på Kroons väg 1.

Deras showroom där det står lite testcyklar, några Bianchi-cyklar och en postcykel med elmotor.

Ramar till testcyklar, längst till vänster står framtida LC7:or.

Svänghjul på väg in till lackning.

En bild som visar den nya generationens testcykel med dess dator och motor som kommer att vara gömda under kåporna när cykeln skickas iväg.

Produktionsbanorna hos Monark.

Fick med mig en Technical book, en slags produktkatalog på steroider. Lite kvällslektyr, helt enkelt.

Mot Vansbro!

En liten bild som förut satt i Monarks showroom bara...

God morgon!

Nu ska jag lämna barn på skolan och sedan styr jag vidare mot Vansbro och Monark Exercise. Det är ju i Vansbro dom håller till, testcyklarna. I sällskap med postcyklarna och Bianchi Sverige. Det ligger på nu, så vi hörs senare igen!

Dagens vilda cykling

Lugna fina vägar till jobbet.

Plötsligt så såg jag ca: 15 dovhjortar ståendes på en åker bredvid vägen. Lite häftigt!

Tappade luften med 6-7 minuter kvar till jobbet, en vass liten sten från stenkrossen man spridit ut på cykelbanorna hade penetrerat däcket... Dags att sopa cykelbanorna, Falun och Borlänge!

Dagens lyxiga och goda frukost serverade jag mig själv när jag kom fram. Tänk vad en timmes cykling på tom mage kan göra.

Efter en hård dag på jobbet så var det dags att åka hem. Hade köpt nya CX-däck på Cykelcentrum på lunchen och bytt från dubbat till sommarsulor innan hemfärden. Så himla tyst det gick!

Hempendlingen gick snabbt och fint! Hade en snittpuls på 159 och under dom dryga 55 minuterna som jag tog i hade jag 161 i snitt. Körde Ornäs-banvallen-Källviken på väg hem och blev väl lite besviken på underlaget där. Mjukt, blött och en del områden med is dessutom. Fick i alla fall ta i lite och har nu fått tre dagar i rad med träning. Klockan sa 33 timmars återhämtning och jag kommer vila mer än så nu. Nästa pass blir på fredag.

Sällskapsintervall

Kväll!

I morse var det tungt att cykla till jobbet må ni tro. Fyra timmars nattsömn, sliten kropp, motvind, lite drygt nollan i luften och duggregn. Jösses, ett tag funderade jag på att vända hem och lägga mig under täcket istället. Det gick så sa-ah-ha-akta! Men skam den som ger sig och efter en lång kamp så kom jag fram.

Robert Österling Reyier hörde av sig igår och ville ta sällskap från Borlänge och hem i eftermiddag. Som tur var så passade det väldigt bra med mitt schema idag då jag gick hem lite tidigare just idag. Sällskapscykling är ju ändå bästa formen av cykling.

Vi möttes upp i Borlänge och rullade iväg mot Falun. Med tanke på känslan i morse så hade jag väl tänkt att bara transportcykla mig fram och tillbaka idag men jag hörde på Robban att han var sugen på mer än så. Så jag föreslog att vi skulle köra samma intervall som jag gjorde igår.
I Ornäs så träffade vi på Stickan Eriksson och fick sällskap mot intervallen. När vi drog igång så tyckte jag att Robban hängde med lite för lätt och ganska snart så gick han upp för att ta en förning. Trodde väl att han skulle ställa av mig direkt, men jag lyckades bita mig kvar på hjul. Vi fortsatte med växelförningar fram till den riktiga backen började på slutet av intervallen. Där fick vi nog båda två gå oss stumma och det är ju det fina med att träna med sällskap, det går lite lättare att pressa sig då. Jag höll ju högre intensitet idag trots mer sliten kropp och hade jag cyklat ensam så hade jag väl knappt kommit upp för backen ens.

Vi hade ju en rätt fin medvind idag och det samt sällskapet gjorde att jag nådde toppen på 12:01, jämfört med gårdagens 14:41.

Fin backintervallselfie...

Stickan fick ta i han med.

Precis som igår så blev jag kallsvettig och svag när jag närmade mig hemmet. Vi har haft lite sjuka barn här hemma och jag trodde igår att jag kanske åkt dit. Samma känsla idag så vi får väl se var det här tar vägen.

Se så orättvist. En körbana helt fri från grus och så en grusväg till cykelbana. Det går långsamt, däcken förstörs och det är ju dessutom mycket farligare med denna stenkross på vägarna. Borde givetvis sopas bort så snart som möjligt. Varje dag så ser jag cyklister som väljer vägen före cykelbanan och jag förstår dem.

Nu på kvällen har jag varit på middag för att fira min mors 60-årsdag.