Dom bästa dubbdäcken till din cykel

Hej vänner!

Om ni behöver dubbdäck till er cykel så vill ni ha Suomi Tyres. Tidigare så körde jag med deras dubbäck för MTB och dom höll i fem år innan det var dags att byta ut dom. Nu har jag haft dubbdäck till cykelscrossen och då kör jag med deras 40 mm breda w240 fram och deras 37 mm breda w106. Alltså 240 dubbar fram och 106 dubbar bak. Dubbdäcken är inköpta vintern 2007(!!!) och rullar än. Bakdäcket har hunnit tappa sex dubbar, men då har jag inte heller fegat med stoppsladdarna. Framdäcket har bara tappat en enda av sina 240 dubb och en annan dubb har gått av. Snacka om klass och kvalitet. 

Jag har inget som helst samarbete med Suoumi Tyres som tillverkar däcken eller Shimano Nordic som säljer dom i Sverige utan den här hyllningen kommer från hjärtat. Vill ni ha dubbdäck som håller år efter år så kika in dubbdäck från Suomi Tyres. Nu på vårkanten kanske man kan köpa ett par till reducerat pris och då är ni redo för nästa vinter! 

I dom delarna av landet där det kan finnas is på vägarna så behöver man dubbdäck, jag förstår inte mig på folk som riskerar att chansa på att köra utan. Heller safe than sorry! 

Vad har ni för dubbdäck och vad tycker ni om dom?

Hemma hos Monark

Hej vänner!

I morse åkte ju jag till Monark Exercise i Vansbro. Där pratade vi en hel del cykel och vårt samarbete. Monark Exercise och Bianchi Sverige finns ju under samma tak där i Västerdalarna på Kroons väg 1.

Deras showroom där det står lite testcyklar, några Bianchi-cyklar och en postcykel med elmotor.

Ramar till testcyklar, längst till vänster står framtida LC7:or.

Svänghjul på väg in till lackning.

En bild som visar den nya generationens testcykel med dess dator och motor som kommer att vara gömda under kåporna när cykeln skickas iväg.

Produktionsbanorna hos Monark.

Fick med mig en Technical book, en slags produktkatalog på steroider. Lite kvällslektyr, helt enkelt.

Mot Vansbro!

En liten bild som förut satt i Monarks showroom bara...

God morgon!

Nu ska jag lämna barn på skolan och sedan styr jag vidare mot Vansbro och Monark Exercise. Det är ju i Vansbro dom håller till, testcyklarna. I sällskap med postcyklarna och Bianchi Sverige. Det ligger på nu, så vi hörs senare igen!

Dagens vilda cykling

Lugna fina vägar till jobbet.

Plötsligt så såg jag ca: 15 dovhjortar ståendes på en åker bredvid vägen. Lite häftigt!

Tappade luften med 6-7 minuter kvar till jobbet, en vass liten sten från stenkrossen man spridit ut på cykelbanorna hade penetrerat däcket... Dags att sopa cykelbanorna, Falun och Borlänge!

Dagens lyxiga och goda frukost serverade jag mig själv när jag kom fram. Tänk vad en timmes cykling på tom mage kan göra.

Efter en hård dag på jobbet så var det dags att åka hem. Hade köpt nya CX-däck på Cykelcentrum på lunchen och bytt från dubbat till sommarsulor innan hemfärden. Så himla tyst det gick!

Hempendlingen gick snabbt och fint! Hade en snittpuls på 159 och under dom dryga 55 minuterna som jag tog i hade jag 161 i snitt. Körde Ornäs-banvallen-Källviken på väg hem och blev väl lite besviken på underlaget där. Mjukt, blött och en del områden med is dessutom. Fick i alla fall ta i lite och har nu fått tre dagar i rad med träning. Klockan sa 33 timmars återhämtning och jag kommer vila mer än så nu. Nästa pass blir på fredag.

Sällskapsintervall

Kväll!

I morse var det tungt att cykla till jobbet må ni tro. Fyra timmars nattsömn, sliten kropp, motvind, lite drygt nollan i luften och duggregn. Jösses, ett tag funderade jag på att vända hem och lägga mig under täcket istället. Det gick så sa-ah-ha-akta! Men skam den som ger sig och efter en lång kamp så kom jag fram.

Robert Österling Reyier hörde av sig igår och ville ta sällskap från Borlänge och hem i eftermiddag. Som tur var så passade det väldigt bra med mitt schema idag då jag gick hem lite tidigare just idag. Sällskapscykling är ju ändå bästa formen av cykling.

Vi möttes upp i Borlänge och rullade iväg mot Falun. Med tanke på känslan i morse så hade jag väl tänkt att bara transportcykla mig fram och tillbaka idag men jag hörde på Robban att han var sugen på mer än så. Så jag föreslog att vi skulle köra samma intervall som jag gjorde igår.
I Ornäs så träffade vi på Stickan Eriksson och fick sällskap mot intervallen. När vi drog igång så tyckte jag att Robban hängde med lite för lätt och ganska snart så gick han upp för att ta en förning. Trodde väl att han skulle ställa av mig direkt, men jag lyckades bita mig kvar på hjul. Vi fortsatte med växelförningar fram till den riktiga backen började på slutet av intervallen. Där fick vi nog båda två gå oss stumma och det är ju det fina med att träna med sällskap, det går lite lättare att pressa sig då. Jag höll ju högre intensitet idag trots mer sliten kropp och hade jag cyklat ensam så hade jag väl knappt kommit upp för backen ens.

Vi hade ju en rätt fin medvind idag och det samt sällskapet gjorde att jag nådde toppen på 12:01, jämfört med gårdagens 14:41.

Fin backintervallselfie...

Stickan fick ta i han med.

Precis som igår så blev jag kallsvettig och svag när jag närmade mig hemmet. Vi har haft lite sjuka barn här hemma och jag trodde igår att jag kanske åkt dit. Samma känsla idag så vi får väl se var det här tar vägen.

Se så orättvist. En körbana helt fri från grus och så en grusväg till cykelbana. Det går långsamt, däcken förstörs och det är ju dessutom mycket farligare med denna stenkross på vägarna. Borde givetvis sopas bort så snart som möjligt. Varje dag så ser jag cyklister som väljer vägen före cykelbanan och jag förstår dem.

Nu på kvällen har jag varit på middag för att fira min mors 60-årsdag.

Förenade nytta med nöje

Alltså jobbpendling med naturlig intervall. Det vore kanske fel att kalla det backintervall, men faktum är att jag på mina 14:41 tog mig ca: 120 höjdmeter uppåt. Sista 1.9 km plockade jag 90 av dom höjdmeterna, så det avslutades då med backe i alla fall. 

Fläskade nämligen på lite på väg hem från jobbet igår. Körde på från svackan längst ner på grusvägen mellan Vassbo och Olsbacka och så matade jag på hela vägen upp till Falukrossen. 6.12 km.

Det blir liksom något annat när man kör på utomhus, jämfört med dom kontrollerade formerna som det innebär att köra intervaller på testcykel. Ojämn kadens, ojämnt motstånd, vindar från alla möjliga håll och en kupering som aldrig är konstant. Det krävs ju att man lär sig att hantera det där också, om man som cyklist vill bli bättre. På landsväg är det lite lättare, men kör man MTB så bör man ta sig bort från vägarna ibland också och köra intervaller i skog. Backintervaller med löst underlag, backintervaller i tekniskt utmanande terräng osv. Det gäller ju att lära sig att kunna driva på hela tiden och om man fastnar så gäller det att snabbt hoppa av, springa lite och sedan hoppa på igen. Sådant där nöter man in. Inte bara backintervaller heller för den delen, men det var det jag fokuserade på idag. Att vänja kroppen vid att ta i och behålla trycket oavsett hur lutningen ändras eller vinden ligger på. Att benen får vänja sig vid att kadensen inte ligger konstant utan kan variera stort. Det kostar på lite mer, det där med kadensvariationerna.

Ni kan ju prova det där hemma på testcykeln med kadensvariationer. Samma belastning som ni brukar köra på kommer göra mycket mer ont i benen. Kör tex intervaller om sex minuter. Börja med en på 80 i kadens, kör sedan med 100 i kadens, nästa på 60 i kadens, en på 105, en med 55 och avsluta med valfri kadens som känns bra. Vila två minuter mellan varje intervall och försök hålla samma effekt (watt) i alla intervaller. En överkurs till er rutinerade testcyklister är ju att variera kadensen under själva intervallen också. Aj aj aj.

Så här såg gårdagens intervall ut. Med någon veckas träning så borde jag inte få lika stor dipp som jag hade där efter 14 km, utan då har jag lärt mig att behålla trycket och orkar behålla trycket även på mer lättåkta partier.

Backintervallselfie.

Vyn från toppen vid Falukrossen.

En ny morgon gryr

Ny dag, nya möjligheter!

Starten på en ny dag, en ny vecka och en ny arbetsvecka (må-on..). Minusgraderna i morse hade jag dock unnat alla vasaloppsåkare igår, det såg riktigt blött ut.
Jag är riktigt imponerad av Justyna Kowalczyk, som låg kring placering 323 vid Smågan efter att ha knäckt ena staven i starten och sedan åkt med en stav i en kilometer och sedan en med fel längd hela backen upp. I mål var hon ohotad som damsegrarinna och 71:a totalt bland alla. Det hade varit intressant att se hur långt fram hon kommit utan stavfadäsen. 71:a är det bästa som någon dam någonsin gjort i Vasaloppet.
Andra som gjorde imponerande lopp, i min bekantskapskrets, var ju bröderna Steen där Jonatan gled in som 96:a och Adam på hälften så många placeringar: 48:a. Dom där grabbarna mejslade ur!

I vanlig ordning så är jag nu sugen dels på Vasaloppet nästa år, men även att satsa några vintrar för att bli bättre på skidor också. Vi får väl se om det hinner gå över innan vintern kommer tillbaka.

En kul cykelhändelse är ju att Borlänge CK åter kommer att ha ett elitgäng i år. Det har ju varit rätt tunt med elitåkare i dalaklubbarna dom senaste åren och utvecklingen har ju inte direkt sett lovande ut. Christoffer Kvist som kört på landsväg med oss i Falu CK hade ju en riktigt tung säsong förra året och har sedan en tid tillbaka beslutat sig för att köra för moderklubben Borlänge igen. Klokt beslut och att hitta tillbaka till rötterna igen kan nog få tillbaka honom på banan. En tung förlust för oss i Falu CK givetvis då han både har ett vapen som en cyklist och är en god kamrat att ha i ett lag.
Krippe, som han kallas, blir dock inte ensam elitåkare i Borlänge CK utan nyligen så har ett gäng andra åkare beslutat sig för att köra i deras dress denna säsong. Jättekul, tycker jag!

Jag har ju samlat ihop ett elitgäng i Falu CK med ambitionen att det ska finnas ett lag att åka med om man bor i området och vill tävla landsväg. Vi går nu in på tredje säsongen och det ser ut att bli, det på papperet, starkaste laget hittills. Min ambition har aldrig varit att dammsuga regionen på talanger, tvärt om. Det tog faktiskt emot lite när Krippe gick till oss då jag gärna ser elitåkare i alla dalaklubbarna. Drömmen vore ju ett elitlag i varje kommun i länet. Så även om någon kanske tror att jag skulle vara bitter över att några går till Borlänge istället för Falun så är det faktiskt tvärt om. Det här tror jag blir skitbra för cykelsporten både lokalt och i regionen.
För även om det är två småskaliga elitklubbar så kommer vi nog sporras av varandra och lite konkurrens är ju aldrig fel. Att cyklister som tävlat för klubbar utanför Dalarna nu väljer att köra för klubbar på hemmaplan är bra för cykelsporten i Dalarna och framöver så leder nog det här till en upptrappning av tävlingsverksamheten i länet även på landsvägssidan. Det är i alla fall vad jag hoppas och tror.