Ridå

Alltså. I ett och ett halvt års tid har jag levt med någon slags andra andning eller bara mental styrka till att bita ihop när jag väggar. Allt sedan min 600+ km långa tur runt Dalarna så har ju väggen mest inneburit att jag tvingats sänka farten och intensiteten något. I år har jag kört två pass över fyra timmar och bägge gångerna har jag knappt haft styrfart och i princip vinglat fram på slutet. Idag behövde jag ringa min fru för att slippa cykla dom sista 20-45 minuterna. Då hade jag ändå hunnit stanna två gånger, sätta mig ner och funderat på hur fan jag skulle orka hem. Jag var så jävla sopslut att jag knappt trodde att det var sant. Det fina var att krafterna var nästan helt slut redan 35 km hemifrån, så jag gick tom rätt länge också...

Nåväl. Passet började med tre timmar med nästan bara motvind eller sidvind. Fostrande. Tänkte väl blogga lite om att jag bara hade 1½ km/h lägre snitthastighet än igår, trots att jag idag cyklade ensam och mycket längre. Dessutom med 20 slag lägre snittpuls. Men det där glömdes bort. När jag hade kämpat mot vinden i drygt tre timmar och äntligen svängde in i medvinden så hade jag redan slitna ben. När medvinden kom fick jag lite ny luft under vingarna, och det kanske var det som var felet. Jag körde på och såg snitthastigheten ticka uppåt. Sen började jag bli riktigt slut. Tog den sista sportdrycken och det sista av min energibar och hoppades att det skulle räcka hem. Det gjorde det inte.

När jag hade en sträcka som normalt tar 40 minuter hem så SMS:ade jag min fru om att jag skulle vara hemma 50 minuter senare. När jag sedan på 25 minuter tagit mig en sträcka som normalt tar 10 minuter så var det dags att fiska upp mobilen ur ryggfickan och använda min sista livlina: ringa efter skjuts. Hade väl kunnat vingla hem sista biten också antagligen, men jag kände dessutom lite (obefogad?) tidspress då jag skulle vara hemma 12 och jag snarare skulle komma hem klockan 13.

Det är väl så fint att vägga!? Nu hoppas jag att jag ganska så snart lär mig det här med att cykla distans igen. För så här kan jag ju inte hålla på så mycket längre.

Turen gick för övrigt på liknande vägar som igår, fast denna gång körde jag Långshyttan-Fäggeby-Säter-Torsång. Det är plattare där än på dom vägarna norr om stan som jag normalt cyklar på. Jag försöker vänja mig av med äventyrscyklandet och vill dessutom bättra på slätdraget något, därav plattare och asfalterade vägar istället för kuperad snöpulsning. Säsongen närmar sig ju med stormsteg. Distans är ju lite av det lättaste att lära sig, så det här borde jag kunna ganska snart om jag bara tränar ordentligt.

Pigg och glad

Bit ihop!

Två Jeppar med pangpang i buggarna

Vi kan väl kanske inleda detta blogginlägg med att konstatera att både Jesper Larsson och Jesper Hjortsberg har bättre ben än jag. Jösses så jag fick bita i idag. En nyttig väckarklocka, det här med att vara kass ibland. Efter en knapp timme eller så mötte vi upp Fredrik Frykberg. Då var det tre starka och jag ute och cyklade.

Jag hade väl hopp om livet i en kvart eller så, sedan satte jag mig bakom och insåg att det skulle bli min plats idag. Det skulle nämligen bli lite för drygt att köra distanspass på tröskeln.

Det blåste ganska så mycket idag och övriga skulle trampa längre än vad jag skulle göra. Så efter två timmar så skiljdes våra vägar åt, då hade jag 160 i snittpuls och hade väl suttit på rulle ungefär 75% av tiden. Tänkte först gå ner på distansintensitet, men så tänkte jag att om jag pallat med att sitta med 160-puls i två timmar så är det väl lika bra att tugga på och få ett fint pass "snabbdistans". När jag kom hem efter 3:04 så landade snittpulsen på 161, vilket motsvarar 82% av max. Kan väl bara konstatera att jag inte är på topp just nu men hoppas att dom två återstående månaderna inför säsongen blir mina bästa och att jag är tillbaka i gammalt gott slag ganska så snart.

Nu ska jag se på cyclocross, live här: http://www.vier.be/streaming/veldrijden.html

Dagens runda:

Mörker

Sportdrycken från igår som kan drickas idag!

Träningen är lite av ett mörker nu för tiden, blandar högt och lågt. Just tack vare att det där "högt" finns så kämpar jag ju vidare. Men inte går det lätt inte. Är inne i något totalmörker. Jag vet inte om jag bara är fysiskt trött, eller också mentalt. Men jag går liksom lite på halvfart mest hela tiden nu. Inget pangpang eller driv i någonting känns det som. Ingen glädje, passion eller lust. Har mycket att göra och gör också mycket, men det sker liksom inte med rätt mängd untz. Förhoppningsvis kan jag sova mig ur detta, annars lär jag väl bara bita ihop.

Snön vägrar att ge sig

Ute snöar det, igen.

Det verkar ju som om kylan redan har gett upp för vintern, men snön envisas med att falla över oss. Tänk om vintern kunde ta och bestämma sig snart?

8½ timme nattsömn och trasigt knä

Bild från natten till igår

Ja, i natt så sov jag länge. Ca: åtta och en halv timme skapade jag ihop. Dock med några korta uppvaknanden på grund av knäsmärta. Det gör riktigt ont i mitt högra knä nu och det bekräftar ju bara det vi alla vet: att man inte ska springa. Förhoppningsvis går det över under dagen, annars borde lite cykelträning kunna ställa allt till rätta igen.

På tal om träning så börjar mitt nya träningsprogram idag, block två denna vinter. Hade funderingar på att köra tre block men bestämde mig sedan för två. Nu har jag ungefär två månader på mig att förbereda mig för tävling, ska bli skitkul!

Ett år som frisk

Jag på Mallorca förra året, dagen efter en tvådagars magsjuka med tillhörande idiotfeber.

Sedan dess har jag varit frisk. I 365 dagar alltså. Ett år. Då hade jag vägt mig före jag åkte ner och sedan så vägde jag mig igen när jag kom hem. Hade tappat 1.6 kilo på en vecka. Nu hoppas jag slippa magsjukor och annat även under det kommande året. Ska man utvecklas så är det absolut en fördel att vara frisk och under det senaste året så har jag inte behövt ta en enda vilodag på grund av sjukdom. Nu har jag ju tagit extra vilodagar på grund av så mycket annat, men inte på grund av nedbrytande sjukdom i alla fall.

Vi får väl se om jag vaknar upp med halsont imorgon bara för det här inlägget...

Vinternattdistanscykellöpning

Stack ut strax före tio, igår kväll. Det hade ju kommit en del blötsnö å så under gårdagen. Här är jag på väg upp till Lugnet för att där köra en "backintervall". I själva backintervallen så gick det väl rätt tungt, som sig bör. Hade tänkt köra upp till hopptornen, men vände strax efter sista korsningen. Då hade jag redan haft en fotnedsättning.

Sånt här är ju kul och ger bra högkadensträning och rundtrampsträning.

Slush! Här någonstans hade väl alla drev i kassetten utom ett gett upp så det var väl bara att tugga på med den växeln som fungerade.

Jag tänkte testa en annan väg hem...
Det började ju rätt okej, sedan blev det snabbt sämre och fotnedsättningarna avlöste varandra. Borde givetvis ha vänt på en gång, men kom på det först en stund senare och då var det ju för jobbigt att vända.
På bilden ovan har jag precis gett upp allt vad cykling heter och insett att jag lär springa om jag vill komma hem och få någonting tränat. Racerpedaler och vintercykling: inte helt kompatibelt...

Cykeln på samma plats som ovan, fast från annan vinkel.

Det gick ju inte direkt lätt att springa heller. Upp till två decimeter blöt tösnö och på en del ställen så var det is under snön. Och med racerskor... Sträckan som jag inte riktigt kunde cykla mätte 6.44 kilometer och tog 56 minuter och 42 sekunder. Ja, ni hör ju. Hela passet fick en snitthastighet på 13.5 km/h.

Sådana här pass kan vara bra för pannbenet och moralen. Det blir liksom svårt att få det jävligare på någon tävling i sommar. Så jag kan tycka att något sådant här äventyrspass per år bara är nyttigt och något som fler skulle våga sig på. Många håller sig inom sin trygga komfortzon och nöter snöfria bilvägar och det kan väl vara bra. Men ibland måste det får vara lite överjävligt också.

Data från passet: