Det såg ju bra ut innan start i alla fall
Inför loppet var jag lite nervös faktiskt. Jag brukar aldrig vara det men om jag har chans att vinna/göra en bra prestation eller riskerar att vara sämst är det klart att det kan bli lite spänt. Risken fanns ju nu att jag skulle vara just sämst. Elitklass. Sjuk varannan vecka i vinter. Tränat för lite. Inte kört ett enda fartpass med andra. Min enda räddning var slaktdistanspassen med
Jeppe. Inte så mycket partempon eller spurter, men väl hårda pass med mycket tid i ansträngda zoner. Ska man tävla i cykel behövs mycket hårdhet och det har Jeppe plågat i min stackars kropp (Jeppe blev för övrigt finfin 6:a i SWE-Cup MTB igår vilket bekräftade det jag vetat länge: han är skitstark).
Vi skulle börja med ett litet tolv kilometer långt varv med ett motlut i Åstorp (se karta nedan), sedan cykla upp på Söderåsen för att där köra tre varv med en massa höjdmeter och avsluta med att cykla tillbaka till Åstorp för tre avslutande varv.
Som uppvärmning körde jag det lilla varvet i Åstorp, delvis för att reka banan och försöka undvika att bli avhängd redan första milen. Det var min inställning, att försöka klara mig från att bli avhängd från start. Jag visste att det skulle bli smalt när man lämnade stora vägen så jag tog mig fram på stora vägen och gick in topp 20 kanske på den smala vägen. Farten blev hög och det kändes skitbra! Uppför motlutet så kändes det också bra, mycket tack vare att en grupp gått iväg och det gick lite lugnare i klungan. På väg från varvet och mot Söderåsen så gasades det i klungan och det fläktade lite från sidan. Jobbigt, men hanterbart. När vi kom till första riktiga backen så kollade jag ner på min GPS för att se hur långt så jag kunde berätta för er hur länge jag satt i klungan innan jag flög av.
Riktig killer-mentalitet där Öijer!
Eftersom jag tog bilen längs banan in till Åstorp så kände jag till första backen och visste att den var värst i början. Lyckades sitta ganska långt fram i klungan in i backen och gissa om jag var förvånad när jag inte behövde släppa förbi en massa folk utan kunde hålla min position! Vände mig om efter ett tag och såg att folk hade det jobbigt längre ner i klungan, men där satt inte jag. Efter första branta delen så var det mer böljande motlut och jag såg en ganska stor grupp framför, lite då och då pep någon iväg för att ansluta och jag kände faktiskt att jag nog kunde gå med i en attack. Men nej, is i magen var det som gällde då jag ju inte visste alls hur min kropp fungerade i tävling. Uppe på toppen så tycker jag ändå att gruppen blivit för stor och risken fanns att den skulle döda hela tävlingen redan efter första långa backen. Så jag skickade på en attack längst ute till vänster, kollade höger då jag såg någon annan göra samma sak på högersidan och det var klubbkamrat
Emil Gabrils som gjorde en synkroniserad Falu CK-attack tillsammans med mig. Snyggt.
Lite vind på näsan blev resultatet och klungan satt snart på våra hjul igen.
Ösregnet kom när vi var på väg upp, övergick i idiothagel i utförsåkningen och fortsatte sedan som ösregn under plattåkningen till Lotta på Åsen-backen. Ett fint minne därifrån var när kommissariebilen skulle klämma sig förbi klungan, åker i de största jävla vattenpölarna som finns och trycker en vägg med vatten mot oss som sitter närmast. Ett par vågor får vi över oss innan kommissariebilen nästan kör ner i diket (eller hann dom ända ner?) och stannar. Nåväl, Lotta på Åsen-backen hade jag ju kört dagen innan och den var tävlingens tuffaste backe och skulle passeras tre gånger. Eftersom jag köpte en 53-klinga i torsdags så ville jag slita lite på den och tog mig upp på toppen utan att behöva fjanta med framväxeln. Kunde nöjt konstatera att klungan spruckit av och jag inte satt i någon sistagrupp. Den del av banan som jag inte rekat innan var fin den med och jag var mest nöjd över att ha överlevt i klungan så här långt. En backe till upp på Söderåsen, utför igen och sedan plattåkningen mot Lotta på Åsen. Där fick vi höra av förbundskapten Glenn att det var 4½ minut upp till täten och några ville öka farten i fältet.
När vi går in i den fruktade backen för andra gången och lite drygt åtta mil är självförtroendet ändå ganska högt, ända till det börjar luta lite. Jag inser då att folk klungan vill börja tävla på riktigt och försöka hämta in de i täten samtidigt som mina ben känns onödigt kraftlösa.
Foto:
Patrik Heiler. Svenska mästarn, Philip Lindau (i blå hjälm), var en av de som ville åka lite fortare under det andra varvet, själv är jag en av de längst ner i bild här...
Foto:
Patrik Heiler. Har vi det jobbigt nu då, Öijer? Notera gärna ändå att det finns ett gäng (13 pers) längre ner som också tyckte det var jobbigt uppför.
När jag kom upp på toppen detta andra varv så hade jag hamnat i en losergrupp som släppt huvudfältet och vi (mest de andra) kämpade för att försöka ansluta igen. I två mil vred jag ur mina sista krafter i den där gruppen innan jag tvingades släppa också den. Trodde nu att jag var ensam kvar på banan men så dök Motalas Jesper Larsson och Robin Andreasson från hemmaklubben Åstorp CK upp och jag fick sällskap. Vi gned oss igenom det sista långa varvet på Söderåsen och blåste på utför ner mot Åstorp igen. När vi kom mot slutvarven så såg vi täten passera precis innan vi kom dit. Vi var alltså ett (av tre) varv och ca: 12-13 kilometer ifrån täten. När vi kom till målet så meddelade jag målvagnen att vi var ett varv efter och sen rullade vi av banan. I MTB och CX blir man avplockad om man är varvad, vet inte hur det är i landsväg men vi stod då som DNF (did not finish) i den resultatlista om Åstorp CK nu tagit bort på grund av felaktigheter.
I min värld är det bättre att plocka av folk som är varvade och ge dem en placering istället för att riskera att dom blir ivägen på något sätt. Men det kan jag ju bara säga för att jag vill få en placering också.
Hur som helst.
I den resultatlista som tillfälligt är borta så var det 34 som fullföljde av 83 startande. 49 bröt alltså och vi tre som tog oss in till avslutningsvarven borde vara bland de sista. Alltså var jag väl i alla fall bland de 40 bästa i det drygt 80 man stora fältet. Klart godkänt om ni frågar mig. Speciellt med tanke på att detta kanske är sveriges tuffaste tävling sett till banprofilen och att jag trodde jag skulle vara bland de absolut första att vika ner mig.
Har fått en del kommentarer (inte i bloggen utan i det som kallas IRL) om att jag var dum (stollig) som åkte ner till Åstorp själv för att köra en tävling i en klass jag inte platsar i och sedan åka hem. Men jag älskar det här och skulle gärna göra om det. Angående seniorklass som ett par av er tagit upp så jämför jag mig hellre mot de bästa så länge som jag har en chans att göra det.
1259 kilometer i bil blev det dessa två dagar och trots skitväder så gick det bra. Åkte helt tyst och satte på radion först när jag var 15 kilometer hemifrån igår natt. Skönt att få några timmar med sina egna tankar också.
Landström på väg mot soloseger, jag på väg mot duschen.
Konstnärligt foto föreställande solnedgången vid Vättern
Å hej vad det går!
