2018-07-16

Ibland går det inte bra, men i helgen ska det göra det!

Hej och god eftermiddag, hur står det till med dig?

Här är det ganska bra, har fikarast på jobbet, ska snart hem, träffa barnen, Linda och ha det skönt i värmen därhemma. Det blir ett pass i källar'n också, kanske den plats där man svettas minst nu för tiden.. Annars brukar dom passen ju vara lika med svett i mängder.

Sedan jag bloggade om något annat än bilder från Lugnet XCO sist så har jag varit till Stångtjärn två gånger. Ena gången körde jag återigen Stångtjärns blåa och den andra gången så sket jag i det. När jag körde Stångtjärns blåa så gjorde jag ett nytt försök att förbättra min nya rekordtid (29:26 mot gamla rekordet 30:06). Kom dock ifatt två personer  (vid två helt olika delar av banan) som var ute till fots i skogen med hörlurar i öronen som inte hörde mina rop, tjo och tjim när jag var på väg mot dom. Det var först när jag i princip cyklade på deras hälar som dom upptäckte mig. Detta gjorde ju att jag tappade lite fart och rytm. Hade några misstag också och kom runt på 30:05. Ändå en okej tid och hade jag inte sullat runt i skogen så mycket hade jag nog varit en halvminut snabbare i alla fall.

Igår så skulle jag ha kört samma grej igen. Men efter att ha spenderat en stor del av dagen i Rättvik på playan vid långbryggan så var jag rätt kokt på kvällen när jag skulle ut i 31 graders hetta och försöka prestera. Sjuk känsla egentligen. Benen var kassa, huvudet var inte med, överkroppen saknade kraft och reaktionsförmågan var nedsatt. Testade att värma upp lite extra för att liksom komma igång och i rätta tankegångarna men lyckades liksom inte. Tänkte ändå att jag kör ett varv i halvfart men redan på första stigen höll jag på att vurpa då överkropp och huvud inte ville samarbeta i samma takt som jag passerade granarna. Så jag struntade i det och cyklade hem istället.

Men, allt var inte kattpiss och bedrövelser igår. Jag cyklade uppför en jättebrant backe som jag på förhand kanske inte riktigt hade räknat med att klara av. Det kändes riktigt gött. Ibland är det sådana där små saker som räknas. Att klara ett tekniskt parti, sätta något spårval eller bara få till ett kul hopp. Eller att hitta en ny, kul stig. Stigen jag cyklade uppför igår gick jag utför när Linda och jag letade orienteringskontroller för Naturpasset i tisdags, tror aldrig att jag har cyklat den förut så det var skoj bara det.

I lördags så träffade jag på en trevlig cyklist där ute i skogarna också och fick mig en trevlig liten pratstund. Alltid skoj att snacka lite med likasinnade!

Här är tre bilder från helgens Stångtjärnsäventyr:
Stigarna är ju precis lika fina oavsett hur bra jag presterar, det är då ett som är säkert.

I ett led att försöka prestera lite bättre så har jag tänkt tillbaka till när jag senast kände att jag hade bra ben. Det var första helgen i maj det på Lidingöloppet MTB. Bevisligen så gjorde jag någonting rätt inför det loppet, så jag tänkte göra ett liknande upplägg denna vecka. Får hoppas att det kan ge fina ben till Engelbrektsturen på söndag. Alla veckor är ju inte likadana i mitt liv, så viss justering får det allt bli. Men upplägget i stort och så mycket som möjligt ska jag göra så lika som möjligt.
If it goes it goes, som dom säger.

1 kommentar:

  1. Bra Henrik! Hitta känslan som är bra. Håller alla tummar för dig i helgen!

    SvaraRadera