Foto:
Stefan Wengelin. Fyra Bianchi-killar, från vänster: Jag, Axel Lind, Alexander Wetterhall och Matthias Wengelin.
Foto:
Eva Önnemar. Jag sitter i svansen på "andragruppen" halvvägs in i loppet när vi passerar Klackberg.
Resultat från Engelbreksturen 2016 hittar ni här (PDF). Om ni inte vill öppna en PDF så kan ni kanske nöja mer med
live-resultatet som ni hittar här.
Ja, hej förresten!
Kära cykelvänner, idag gick det mycket bättre än det gjort dom senaste... ..månaderna. Det var faktiskt kanske mitt bästa lopp i år även om det var i paritet med min insats på Billingeracet där jag blev tolva. Idag blev jag femtonde i ett bättre startfält och var faktiskt med i kampen om en sjätteplats i fem mil. Eller, egentligen så kan man ju vara lite krass och säga att jag åkte i gruppen som kämpade om en sjätteplats. För jag åkte mest med och var bevisligen inte stark nog då jag blev sist i mål av den gruppen. Ändå riktigt nöjd över att cykla fortare och få vara med i hetluften igen.
Är också nöjd över att jag höll ihop så pass bra att jag kunde åka ensam sista femton kilometerna utan att någon kom ifatt mig. Trots att jag släppte så tappade jag "bara" 72-115 sekunder på en starkt avslutande grupp dom sista 15 kilometerna. Hade ju varit kul att se om jag kunnat ta någon placering mer givetvis, men då går det inte att släppa iväg de andra.
Det var lite kul faktiskt, trots att det inte var kul, för jag åkte bakom landsvägscyklisten Freddy Johansson i något skogsparti och ojade lite för mig själv över att han inte var supervass i skogen. Å sen kan jag inte hänga med honom på banans stökigaste stig och får släppa gruppen. Det gäller ju att vara stark också!
Om vi tar det från början så hade jag en plan A och en plan B idag och så givetvis plan C som gick ut på att om plan A och plan B inte gick vägen så skulle jag skita i allt och improvisera. Det blev ganska omgående plan C... Kände i backarna i Klackberg att benen var ganska bra idag, inte så att jag attackaerade direkt, men tillräckligt för att komma med i svansen av täten i första backen. Upp mot bergspriset så sprack det av desto mer men jag hamnade ändå med ganska bra cyklister.
Efter 15 kilometer eller så, så kommer vi ikapp en ganska avslagen andragrupp. Då hade Ahlstrand, Lindgren, Olsson, Wetterhall och Wengelin stuckit iväg. Vi blåser förbi Wetterhall som har punktering och kommer ikapp Flockhart. Blir en ganska stor grupp på ca: 10 cyklister. Plötsligt så ser jag en Team Tre Berg-cyklist framför mig i gruppen. Det är då Wetterhall som på något magiskt vis kört ifatt gruppen och förbi mig igen utan att jag märkt det.
När Wetterhall är med i gruppen så går det stundtals ganska fort. Det märks att han vill tillbaka till dom där främsta cyklisterna och inte åka med i detta "avsågade" gäng. Typ tre mil in i tävlingen så kommer en brant och ganska dryg backe och inför den så vinkar jag åt Flockhart att han ska passera mig. Där sätter Wetterhall fart och spräcker gruppen totalt. För en stund så är vi en splittrad och stum grupp cyklister som åker två och två eller en och en men efter några kilometer så har vi samlat ihop oss igen. Då ser jag att Wetterhall är borta men alla andra kvar. Skönt för mig, för utan Wetterhall = lägre fart.
Jag har grym langning av Erik Ekwall idag, stort tack för det! Så jag får i mig vätska när jag behöver det och klämmer gel med jämna mellanrum. Vill inte krokna, så som jag gjort på tidigare lopp.
Tycker att det känns ganska bra till där typ fem mil in i tävlingen. Åker sist in på banans stökigaste stig och tappar kontakten med gruppen för att dom andra är starkare än vad jag är. Då hade ändå tre av dom släppt gruppen i dom där långa backarna typ fem kilometer innan. Kanske var det just att jag hängde med dom snabbaste i gruppen i den backen som gjorde att jag sedan fick en svacka?
Hur som helst, sista femton kör jag alltså ensam och krigar på. Riktigt härligt att inte bli ikappkörd av någon stor klunga där på slutet och få rulla i mål som femtonde på Engelbrektsturen.
Något som var allt annat än härligt var att få höra om (och se) otäcka olyckor på tävlingen. Vi passerade Isabelle Söderberg som låg bredvid en bro i skogen, med rejäla smärtor. Det var riktigt hemskt att se. Vi kom samtidigt ifatt dameliten som hade stannat hos henne till herrarnas föråkare på MC kom till platsen. Bra gjort av hennes konkurrenter och helt rätt sak att göra. Är man först på plats vid en olycka så ska man stanna. Sedan att alla som var bakom henne stannade var riktigt bra gjort. Isabelle fick en hjärnskakning och slog av utskott från två ryggkotor +ANNAT.
Hörde efter målgång att Jimmy Bodin varit med i en otäck olycka men han har skrivit på Facebook att efter ambulansfärd till Västerås så kunde man konstatera att han bara blivit rejält mörbultad.
Hörde också om andra skräckscener i skogen där en cyklist fått ett styre i ljumsken/låret i samband med en vurpa och haft av pulsådern. Alltså jag finner inte ens ord! Så himla fruktansvärt för alla inblandade, men som jag förstod det så har även han fått hjälp snabbt och jag läste att han har opererats och vaknat upp igen. Vårdas nu på intensivvårdsavdelningen och jag hoppas verkligen att han blir återställd.
Alltså det där tog verkligen hårt på mig idag, det där med olyckorna alltså. Jag är ju nöjd med min insats, men kunde inte känna någon glädje alls efter allt det där. Vi åker ju runt i landet och kör sådana här lopp för att ha en bra dag i skogen och få göra det vi gillar allra bäst. Så kan den härliga dagen sluta med att livet påverkas extremt negativt för både de direkt inblandade och alla runt den personen. Nu är det ju olyckor det handlar om, sådant är tyvärr en del av sporten men det gör det inte lättare för det.
Ta hand om varandra så hörs vi nog imorgon igen!
Data från idag, missade dock att starta klockan i starten så första 2 km blev inte med:
