Long time no Snapphaneturen-tävlingsrapport. Men nu kör vi.
Vi backar bak bandet till innan Vildmarksloppet 2019, då såg jag på Snapphaneturen och anmälningsläget som en tävling jag kunde komma på pallen på. Allt skulle hänga på hur kroppen återhämtade sig efter Vildmarksloppet och jag hade en plan om att cykla mycket efteråt för att snabbt komma tillbaka. Dagarna gick och det kändes bättre och bättre för var dag, vilket gav mig hopp om att vara helt återställd till loppet. När jag tittade på vilka som var anmälda och hur det gått i Långloppscupen så kände jag att jag faktiskt skulle kunna vara med och kämpa om segern. Dagen innan loppet hade jag dock väldigt ont i ryggen, benen var fortfarande allt annat än återhämtade och baksidorna samt vaderna var korta och ansträngda. Väckningspasset var ett litet helvete och en stor kamp mot min egen kropp och därmed också knopp.
Vad som händer dagen före tävlingen behöver dock inte betyda att tävlingen också går i samma anda, det visste jag så jag valde att ändå se på loppet med hopp om goda ben och bra känsla. Men känslan på väckningspasset var att jag nog skulle vara glad om jag ens kunde ta mig runt.
Så var det dags för Snapphaneturen och tävlingen hålls ungefär en timme från lägenheten i Bjärred. En väldigt positiv sak som man ser redan vid parkeringen är att man har en ställning för att ställa cykelflaskor i för att kunna langa åt sig själv. Tänk att en så enkel sak kan göra så stor skillnad. Vi är många som ibland tävlar utan möjlighet till langning och en sådan här lösning kan användas av många.
Jag sätter en flaska där och under tävlingen är i princip hela langningsbordet fullt. Det står efter ungefär 30 kilometer där startloopen och förstaslingan är avklarade. Då återstår två loopar om ca: 15 km vardera. Totalt 60 kilometer alltså.
Linda kör 15 km med Axel och de hinner i mål för att kunna langa åt mig ut på sista loopen också.
Loppet utger sig för att vara sveriges stigrikaste långlopp. Kanske inte helt hardtail-optimalt men jag tänker mig att det är rätt mycket släta stigar med tekniskt svåra inslag. Ska funka!
När jag värmer upp så är alla katastrof-känslor från väckningspasset dagen innan som bortblåsta. Istället känner jag mig pigg och riktigt laddad. Bestämmer mig för att gå in i loppet för att köra för seger och se hur långt det håller.
Efter ett första motlut på grusväg så ger jag mig först in bland träden. Trodde att det skulle vara lite mer stig men det var typ skogsvägar och snabba spår. Så jag hade gott kunnat vänta lite med att vara i tät men jag fick åtminstone bestämma farten själv. Efter sista backen på startloopen så spanar jag bakåt och ser att vi är fyra cyklister ihop och sedan lite spridda skurar med cyklister bakom. Vi klumpar dock ihop oss lite på dom mer lättåkta delarna som väntar och vi blir nog sex pers i tät. Jag försöker hela tiden hålla mig långt framme. En dansk och Daniel Wennergren ser jag som största hoten i gruppen.
Efter 10-15 kilometer så går nyss nämnda cyklister upp och höjer farten. Jag försöker hänga på men saknar helt enkelt farten och får backa av. Jag ser att dansken också släpper Daniel och vi sitter nu en och en och kör. Bakom mig så ser jag Edvin Wilson som också han är ensam på en fjärdeplats. Jag väntar in Edvin för att kunna få hjälp att jaga dom ensamma cyklisterna. Edvin verkar vara i onödigt gott slag. Vi jagar ikapp dansken som kort efteråt tappar vevarmen. Så var en borta. Daniel var bortflyende men Edvin och jag körde ihop som tvåa och trea. Topp tre skulle få pris...
Två cyklister kom ifatt oss (Daniel Grass och Robert Eliasson) och vi bildade en grupp om placeringarna 2-5. Strax bakom var ytterligare en cyklist som sladdade lite. På förhand så hade jag inte trott att det skulle vara några grupper på en så pass stigrik bana men vi blev ett gäng som höll ihop länge. Vi höll ihop ända till dess att det var en mil eller så kvar. Där fick jag ge mig. Orkade inte längre hålla det tempo som krävdes. Hade strax innan eldat på i en backe. I motvind. Inget hände och då kände jag väl att jag inte var starkast i gänget.
Femma var väl ändå ok. Tempot sjönk väldigt mycket och jag var väldigt trött. Passerade Edvin med punktering med 6-8 km kvar till mål. Ok, fyra är bra. Lite trist att missa pallen bara. I sista backen så blir jag passerad av en och blir femma.
Daniel Wennergren vinner med två och en halv minut före Daniel Grass som spurtslår Robert Eliasson. Jag tappar ca: 4 minuter på de jag cyklat med på den där sista milen. Inte så snabb alltså. Men ändå. Femma av 600 anmälda (lapp på luckan!).
Här hittar ni resultat från Snapphaneturen 2019.
Banan var kul och omväxlande, inte riktigt som en långloppscup då det var mycket stig och dom grusvägar som fanns var inte alltid lättrullade och snabba. Kul och trixigt. Vissa partier var skitsvåra men det var kortare undantag och för mig välkomna inslag. Trevlig atmosfär, fin tävlingsplats och fina miljöer att cykla i.
Stort plus för langningsbordet ungefär halvvägs in i loppet. Också lite skoj att få en cykelflaska vid nummerlappsutdelningen.
Ett minus var att det var 7 km till omklädningen efteråt, den utnyttjade vi inte.
Bilder finns det gott om på deras Facebook-sida. Kanske tusen stycken? Några av dom kommer här:
Linda fångade mig också på bild efter målgång:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar