Mer om Västboloppet

Valentin Baat har tagit bilden ovan, det är inte jag som cyklar där utan det är från någon annan klass. Valentin tar så läckra bilder att jag hoppas varje helg att han varit på den tävling som jag varit på och att jag fastnat på bild. Han har lagt upp några bilder från igår och lördagens GP-lopp på sin hemsida och några fler lär dyka upp. Så kolla in denna nu, och efter varje tävlingshelg: www.baatphoto.com

Tävlingen igår då. Jo, jag var faktiskt med på första utbrytningsförsöket men kände ganska omgående att det  var ett dödsdömt försök och i klungan satt ju bara pigga ben. Några få kilometer från starten så kom grusvägspartiet på 3.2 kilometer. Jag satt för långt ner och med för mycket startsyra i benen så det blev en jobbig historia. Fick till och med släppa med några andra, tur dock att dom var starkare än jag då och kunde mata ikapp klungan igen när vi kom ut på asfalten. Redan där var det alltså nära att loppet skulle ha varit över för min del. Både första och andra varvet gick ganska snabbt och olika utbrytningsförsök bildades om vartannat. Tror att det var ute på det andra varvet som dagens längsta utbrytning gick iväg. Efter det så sänktes tempot rejält i klungan vilket mina ben välkomnade.

Det har höhö:ats runt om på nätet om att P15-16 och Hsport blev stoppade i sin tävling då dom var på väg ikapp elitklungan. Dom släpptes ut på banan strax efter oss när vi kört tre varv. Då hade utbrytningen för dagen bildats och vi i klungan slappnade av efter en intensiv start på tävlingen. Kollar man varvtiderna så ser man att varv fyra var vårat överlägset långsammaste varv:

Varvtiderna visar väl också ganska tydligt hur en "normal" elittävling utvecklas. Först är det en ganska snabb inledning, sedan kommer dagens utbrytning iväg och klungan slappnar av, kanske tar en kisspaus och funderar lite på vem som ska ta ansvar för att hämta in dom där igen. Sedan så tar någon ansvar och farten höjs något och hålls stabil för att inte tappa tid till utbrytarna. På slutet av tävlingen så trissas sedan farten upp igen. Rätt imponerande tycker jag att täten höll 44.7 i snitthastighet på sista varvet med tanke på den blöta grusvägen och den småkuperade banan. Inte så konstigt att jag tyckte det var jobbigt där och då.

Det var ganska jobbigt i mitten också då Johan Landström bestämde sig för att köra in utbrytningen igen (lucka på 1:20). På egen hand. Men det där fixade jag väl också galant. Nära att åka av var jag också med 3-4 varv kvar när Tobias Ludvigsson höjde farten på grusvägarna och övriga panikcyklade för att hänga på. Hamnade i en liten grupp bakom täten när vi kom ut på asfalten igen, var helstum i vanlig ordning och det var på vippen att jag skulle släppa den jagande gruppen då jag plötsligt fick en knuff i rätt riktning och kunde komma in på rulle ordentligt igen. Stort tack för den knuffen! Även här hade jag alltså kunnat fladdra ur tätklungan. Sista två varven gick sedan apfort, men ändå i ett stabilare tempo och jag satt lite längre fram när vi gick in på grusvägen det näst sista varvet. Sista varvet så kände jag bara att jag klarat mig med både tur, andras hjälp och lite skicklighet. Så jag var faktiskt rätt nöjd bara av att ha överlevt så långt. Nöjd ska man ju aldrig vara, men jag var väl för trött för att kriga också. Så in på grusvägen för sista gången så satt jag sist. Då var vi ändå bara ett 30-tal åkare så det gjorde inte lika mycket längre. Klungan höll 55 km/h in på gruset så det var mest att hålla i styret och hoppas hänga med. Kunde avancera på några strategiska partier, gav verkligen idiot-allt över krönen och kunde därmed sprätta med klungan istället för att, som andra, bli avhängd där.
När vi kom ut på asfalten sista gången så förstod jag att jag skulle vara med klungan in till mål. Benen var visserligen rätt krispiga, men andra var ju bevisligen också trötta efter 16 mils tävlande. Jag ville hemskt gärna ta poäng, var för tam i avslutningen och blev därför "bara" 26:a. Men med tanke på hur många gånger jag var nära att försvinna från tätklungan under loppet så var det kanske mer än vad jag förtjänade. Hendrik Sjölund lyckades lite bättre, blev 19:e och tog några värdefulla poäng i SWE-Cup. Vi kom till start med tre åkare och fick också alla tre i mål då Krippe rullade in som 42:a.

I täten då så kontrollerade Team People 4You klungan mest hela dagen och körde på i ett hyggligt tempo. I princip från varv två eller så och ända in till mål. På näst sista varvet pep Landström och Ludvigsson iväg och dom rackarna höll precis undan för klungan där Christian Bertilsson spurtade in på en tredjeplats. Bara slagen med två sekunder. Utbrytningarna som gick iväg bestod mest av två, tre eller fyra cyklister och då är det svårt att hålla undan för ett jagande proffslag. Jag gissar att dom ville träna lite på att kontrollera en tävling också och tog väl tillfället i akt då banan inte var allt för backig och dom har ett par bra spurtare. När dessutom Michael Olsson tvingades kliva av tidigt i loppet så blev väl den taktiken ganska given för TP4U.

Det har ju vurpats en del i den svenska elitklungan i år. Jag känner att det tyvärr är något som hör till sporten även om det är trist när det sker och extra trist när det sker på grund av cyklisters bristande respekt eller rent slarv. Igår trodde jag att jag skulle få uppleva årets första vurpfria tävling. Visst, det var någon som satte framhjulet på Michael Olssons bakväxel så det rasslade till och jag trodde folk skulle ramla. Men alla höll sig upprätt. Men så på sista varvet (eller var det näst sista?) så sladdade Karl-Axel Zander av grusvägen i hög fart bara någon placering framför mig. Han klarade dock sig bra och tog sig i mål. Tur det, för det såg ganska läskigt ut och det gick fort när han åkte ner i diket.

Mycket text, men det verkar ju som om det finns några där ute som vill läsa sådant här. Här får ni också lite saftig Garmin-data från Västboloppet: