Hej och god kväll!
Ja, igår tog jag mig igenom Vasaloppet. Det var en tuff resa med alldeles för få träningsmil på skidorna innan. Är huvudet dumt får kroppen lida. Desto bättre känsla då att faktiskt klara det ändå.
Igår bloggade jag från bussresan på väg mot starten, det visade bli en 2½ timme lång bussresa och vi kom fram med ungefär 40 minuter kvar till start. Med 30 minuter kvar så hade jag fått min nummerlapp. Nästan lite skönt ändå, det var varmt och behagligt i bussen och tvåsiffrigt med köldgrader vid starten. Jag visste på förhand inte vad jag skulle bli placerad i för led men jag trodde på led sju. Det visade sig att led 6 var min plats för dagen då man under pandemin inte räknat ett av åren för seedningen.
God stämning i startfållan och en ganska lugn start. Såg mängder av brutna stavar och någon bindning där det varit en stor vurpa långt fram i starten. Första kilometern gick på dryga 6 minuter och den andra gick på 28 minuter, det är startbacken och köer det. Det rörde ändå på sig mer eller mindre hela tiden och jag hade ingen brådska. Målet var målet!
Med någon kilometer kvar till Smågan så tog jag en kisspaus i skogen. Kom till Smågan och kände mig fräsch, tänkte att jag kunde börja köra om lite folk och höjde tempot en aning. Svepte förbi folk, morsade på en från bussen och hade det gött. Solen sken och det började bli varmt.
Mångsbodarna passerades också ganska lätt men energin började tryta något. Närmade Risberg och kände ändå att jag åkte skidor vilket kroppen inte riktigt var van vid. Lyckades med bedriften att ramla i backen innan Risberg, ni vet den där som man ser på YouTube när folk faller som käglor. Jag lyckades dock ramla helt på egen hand och utan att fälla någon annan.
Efter Risberg så började det bli jobbigt. Kände mig inte pigg, hade ont i magen, var trött i armar och rygg. Bilden högst upp i inlägget är från någonstans mellan Risberg och Evertsberg, jag kände att jag behövde stanna och få i mig lite mer energi. När den energin kom ut i blodet så började det kännas lite bättre igen. Kommer man bara till Evertsberg så är det väl ändå nästan bara utför sedan?!
I Evertsberg stannade jag till för en mugg blåbärssoppa. Då hade jag passerat 1500 personer sedan Smågan. Skidorna som Lasse hade vallat gick riktigt bra så jag såg fram emot att plocka lite placeringar igen. Det hade börjat gå tungt för kroppen men skidorna hjälpte mig utför, helt klart.
Innan Oxberg är det en massa backar och där hade jag fått inse att krafterna var helt slut för dagen, det fanns liksom inget att öka med eller hålla trycket med. Gels och sportdryck hjälpte korta stunder men det fanns inte kraft nog i kroppen.
Bara jag överlever till Oxberg så skulle jag få glida fram utför sen. Fästet på skidorna hade jag ordnat själv och när det blev plusgrader så försvann mitt fäste. Funderade på att stanna för vallahjälp i Oxberg men ville inte riskera att förstöra glidet, backarna fick jag väl saxa ändå. Så jag tog en mugg buljong och susade vidare.
Efter någon kilometer så stannade jag ändå till för att ha på lite medhavd burkvalla. Det hjälpte en kort stund men sen blev spåren så dåliga att jag inte hade mycket nytta av mitt tillfälliga fäste.
Kom till Hökberg och kände att jag började närma mig målet. Visste att jag skulle klara det även om det gick långsamt. Stannade till i en bonus-depå och tog en chokladboll. Tänkte att jag måste stanna i Smågan för magen hade inte varit bra länge och en toapaus kanske skulle hjälpa...
Strax innan Eldris så stannade jag till vid en man som hade ramlat och inte kunde komma upp själv. Jag fick hjälp av en annan för att hjälpa den gamle mannen upp på benen igen. Han såg inte helt okej ut och hade ett startnummer som motsvarade led 3... Antingen väggen de luxe eller så hade han andra bekymmer. Vinglig, förvirrad och skakig. Så jag åkte bakom honom ett tag, det såg inte så bra ut. Dålig balans, skakig och långsammare än vad jag var. Mannen var från annat land och verkade som sagt förvirrad så det var inte lätt att kommunicera med honom. Han stannade till en bit före Eldris och då stannade jag också. Han gjorde något med sin stav men det var inget fel på den. Agerade förvirrat igen. Så jag frågade om han ville ha energi (hade gels över) men han sa att han hade energi. Med tanke på hur skakigt han åkt så gasade jag på lite till Eldris istället och rapporterade där till funktionärer som åkte iväg för att möta upp honom.
Mannen hade tagit sig i mål, 25 minuter långsammare än mig (och då var jag riktigt långsam!) från Eldris. Han hade tappat 500 placeringar från Hökberg till Eldris och ytterligare 500 placeringar sista 9 kilometerna så det var nog bara väggen de luxe tack och lov.
Sista biten från Eldris var ju minst lika jobbig som det var innan Eldris. Med fokus på mannen så glömde jag av det planerade toabesöket också... Det gick långsamt men jag visste att jag skulle klara det, en skön känsla och det gjorde inget att många passerade mig. Sista 15 kilometerna så stakade jag bara. När en trött cyklist med kattarmar stakar sista 15 på Vasaloppet, då går det riktigt långsamt vill jag lova. Det var högerspår i två mil men någon ska ju åka där också.
Det var riktigt skönt att komma till målet, imponerande organisation och logistik där allt bara flyter på. Från det att jag parkerade bilen i Mora strax före fyra till dess jag åkte därifrån så var det bara att flyta med. Efter målgång tog jag mig till bilen för lite torra och varma kläder då jag frös väldigt mycket. Gick sedan tillbaka för att få lite mat med mig och körde sedan vidare till Furudal.
Mina tider och placeringar från loppet:
Såhär pigg såg jag ut när jag kom till Furudal. Sonen hade tre hockeymatcher där igår så jag såg hans sista match och körde hem honom efteråt.
Alltså jag var så trasig i överkroppen under Vasaloppet. Ryggen, armarna, nacken och så magen som inte ville lira på det. Det var en kämparinsats i runt sex av dom nio milen. Hade inget mål med tider och placeringar och med tanke på hur dåligt skidtränad jag var så är jag nöjd.
Idag känns kroppen bättre, lite tendens till träningsvärk i benen och i triceps. Ryggen är lite trött men framförallt så är jag jättetrött. Blir ingen lång kväll idag inte...
Hur jobbigt det än var igår så är det ändå positiva minnen därifrån, förväntningarna i bussen och i startfållan. Alla vackra vyer och hur bra allt fungerar hela tiden. 15800 deltagare som samtidigt startar i Sälen mot målet i Mora och känslan av att komma i mål går ju inte av för hackor den heller.
Nu är det gjort för i år och jag tänker att nästa år, då jäklar!
