Planen idag: kör tävlingsträning och cykla sedan ca: 3 timmar i skogen.
På väg till tävlingsträningen så funderade jag på om det skulle dyka upp någon överhuvudtaget eller vilka som eventuellt skulle kunna dyka upp. Det visade ju sig bli ett härligt gäng som ville stigcykla sitt allra fortaste på Jungfruberget.
Vi körde ett uppvärmningsvarv och så tog vi en stig lite tidigare ner till varvningen än vad vi gjorde för hundra år sedan då vi senast var här. Men den var ju också fin så vi körde på den även under racet för att inte förvirra alla som skulle försöka memorisera banan. Dessutom så hade vi ett A-spår och ett B-spår i början av utförskörningen så man kunde välja brant och kortare eller snabbt och längre.
Jag ställde mig i andraled för att känna lite på motståndet och inte förivra mig. Det viktiga var att få en bra genomkörare. Starten går och jag petar mig förbi ett par cyklister. Tar ytterligare någon och hänger på Erik Åkesson som kör starkt i täten. Tyckte att det var svinjobbigt uppför men att när vi cyklade på toppen så kändes det mer kontrollerat. När vi ska utför så väljer Erik A-spåret och jag tar B-spåret, det visar sig att han tjänar någonstans mellan 3-5 sekunder på det vägvalet. Jag vill givetvis täta den luckan igen och kommer lite snett in i ett stenparti, kör på en stor sten och flyger över styret.
Kunde ha dött men plockar upp cykeln och växlar tillbaka kedjan som hoppat. Upp igen och efter den där Erik! Ingen annan har kommit i kapp så jag räknar med att vi är starkast i detta heat.
Nu är jag väl kanske 10-15 sekunder efter och jag går all-in för att försöka jaga ikapp, något ska man ju ha att göra på tävlingsträningarna... I slutet på den branta backen på varv två så kommer jag ikapp. Kände då att jag nog hade det där. Men så får han någon meter igen och jag börjar fundera på om jag bränt allt för att komma ikapp och han har kunnat köra mer avslappnat och nu ska försöka avgöra. Lyckas dock täppa till dom där metrarna och känner att jag måste avgöra innan vi ska utför.
När vi ska ta sista knäppan upp till småstöket uppe på högsta delen av banan så lägger jag in en attack och får omgående en lucka. Kan därefter köra kontrollerat (fegt) utför där jag vurpade på första varvet och slutligen gå i mål som segrare i heat 1.
I heat 2 så satsar jag på en chocköppning där jag tar starten (!) och sedan bara kör på för allt vad tygen håller. Får en lucka redan i den branta delen av backen på första varvet, kör kontrollerat men ändå lite snabbare än i heat ett utför. Får ett genomslag precis innan varvningen. Ut på varv två så kan jag fortfarande se två jagande cyklister så jag går in i nästa backe med målet att köra riktigt hårt uppför för att utöka avståndet bakåt. Kommer dock inte långt innan jag känner bakdäcket svaja. Kollar ner och ser att det är för lite luft och det blir hela tiden mindre...
Stannar därför bara något hundratal meter efter varvningen och börjar gå mot målet där jag har mina saker..
Shit happens. Det var ändå lite kul att få känna mig snabbast, det trodde jag inte innan start.
Kunde konstatera att vurpan i heat 1 gav mig en skrapad höft (som fortfarande inte läkt ihop), en smäll mot axeln men kanske framförallt så har jag ont i handleden. Dumt och onödigt. Men ändå kul att vurpa, gör man aldrig det så testar man inte heller gränserna. En annan riktigt sur sak var att jag fick en spricka i ramen i samband med vurpan. Roligare kan man ju ha det.
När jag skulle lägga i en slang så kunde jag inte få loss ventilen då jag skruvat åt den för hårt tidigare. Tänkte pumpa upp lite luft för att rulla hemåt och har sönder min pump. Få låna en pump, men luften åker ur väldigt snabbt igen. Får därför gå hem. Kände mig lite som Adam Steen där när jag gick hem.
I heat 1 så vann jag före Erik Åkesson, i heat 2 så vann Isak Nordin före Erik Åkesson. Ida Jansson och Hanna Bergman turades om att vinna, kul när det blir sådan kamp.
Solskenscyklister innan start.
Ida Jansson jagar Hanna Bergman.
Isak Nordin i ett snabbt parti av banan.
Erik Åkesson i slutet av varvet.
Hanna Bergman kollar klockan.
Eftersnack.
När jag kom hem så slängde jag väl i en slang i bakdäcket, käkade några limpmackor, drack lite yoghurt och surade en smula. Slängde upp en bild på Instagram också innan jag rullade iväg mot Stångtjärn. Tre timmar skogscykling var planen men jäklar vad besviken jag blev där. Isfanskap överallt och snö på en hel del ställen. Fick mest cykla bredvid stigarna även om jag kunde hitta några mindre stigpartier utan halka.
Stigcykling blev snö- och iscykling.
Försökte och försökte, tänkte att "det blir bättre sen". Det blev aldrig bättre, snarare värre. Till slut gav jag upp och tog sikte på en väg för att ta mig därifrån. Den grusvägen var givetvis helt täckt av is och gick inte alls att cykla på. Tog ett snabbt beslut att försöka köra obanat. UT i skogen bara och så trampa på efter bästa förmåga. För att toppa all misär så var det givetvis tjällossning inne bland mossan så det gick inte direkt lätt. Fruset, håligt och ibland bottenlöst. Kommer efter sju svåra år ner på nästa grusväg som också var isig, men där såg jag grus längre fram så jag körde i snön i diket till jag kom fram till gruset.
Körde lite riksväg tillbaka till Falun igen med sikte mot Jungfruberget. Där är väl enda platsen i Falun som man kan cykla stigar på just nu. Tyvärr är ju området lite för litet så jag tröttnade efter lite slingor där och då hade jag bara fått ihop en timme och en kvart av mina tre timmar...
Valde att köra resten på vägarna. Kanske lika bra det för min handled. Fick totalt ihop tre å tjugotvå på mitt distanspass. Med tävlingsträningen i benen så var jag inte direkt rapp och snabb och på slutet var det en rätt krispig pojke som kom hem till Gamla Grycksbovägen.
Det här blogginlägget har tagit väldigt lång tid att komponera. Mest pga att jag har somnat först tusen gånger och sedan en gång rejält och då sov jag i en timme. Kämpa! Det är tydligen jobbigt att cykla!?
