Hej!
Ni vet hur det är, livet? Det är inte bara skratt och jubel, varma sommardagar och medvind, hallonglass och jordgubbsaft. Senast jag skrev något här var i onsdags och då hade jag blivit förkyld. Stackars mig. Bu-hu.
Dagen efter så åkte
Ronya in på lasarettet. Igen. Stackarn har en tuff graviditet och får inte behålla mycket mat, eller ens vätska. Utan energi och vätska så blir man ju ganska klen, en graviditet på det hjälper inte direkt till heller. Så jag har roddat allt här hemma och med barnen i ett par dagar.
Samma kväll som Ronya åkte in på lasarettet så fick jag veta att min mormor nu får palliativ vård. Det innebär i princip att man inte längre vårdar för att hon ska bli frisk, utan riktar in sig på att försöka göra slutet så bekvämt och smärtfritt som möjligt. Hon blev 90 år i våras så egentligen är det väl inga konstigheter, men det är givetvis ändå väldigt jobbigt att behöva inse att det är dags nu.
Mitt normala beteende för att hantera saker som är jobbiga är att undvika dom. Säkert inget unikt beteende på något vis, men nu ville jag trotsa mitt normalbeteende så dagen efter beskedet så lämnade jag barnen hos Ronya på lasarettet och bilade upp till Rättvik där min mormor bor.
Inget vidare fredagsmys, men jag ville ta chansen att träffa henne i livet åtminstone en gång till. Jag har spenderat mycket tid i Rättvik med mormor, speciellt som barn. Många tårar blev det i fredags och fler lär det bli. Men än lever hon!
Som en liten bonus på mina icke-framgångar så har jag i natt vaknat ett stort antal gånger över smärta i örat. Har väl dragit på mig någon öroninflammation eller något. När jag vaknade vid halv fem i morse så var jag vaken i två timmar innan jag gick upp och tog en tablett motsvarande 1g Alvedon. En kvart senare så gick ögonen i kors och jag sov till elva...
Allt är inte bara motgångar och tuffa tider, igår kväll kom nämligen Ronya hem igen! Bebisen växer också som den ska, det är väl mest stackars Ronya som inte får någon energi... Barnens liv tycker jag inte ska behöva innehålla så mycket elände och lidande så det har varit normala dagar för dem. Natten spenderade barnen och jag sovandes på madrasser i vardagsrummet för lite extra mys.
Gårdagen spenderade vi med att först åka till Sundborn för bortamatch och vinst.
Filip gjorde två mål, två assist och var så nöjd med sin insats.
Efter matchen så åkte vi till leksaksaffären för att köpa present till Ebbahs kompis (samt hockey- och fotbollskort till mina egna barn...). Vi hann hem och kasta i oss lite mat innan jag körde Filip till en kompis och Ebbah till kalaset. Vi lämnade hemmet vid tio på morgonen och var inte hemma igen före fem på eftermiddagen (bortsett från matpausen).
Idag har jag ju sovit bort hela dagen, men en positiv signal är att förkylningen verkar släppa. Nu ska livet rulla vidare, vi hörs snart igen!
.JPG)
