Ni flitiga bloggläsare har väl redan noterat att jag cyklade till jobbet idag, det var ju inte helt tråkigt om jag säger så:
När jag sedan skulle släpa mig hem så hade jag laddat hela dagen för en riktig smällkaramell. Ett riktigt mellanmjölkspass som trots lagom ansträngning blir svinjobbigt på grund av längden. Jag vet att polariserad träning är något som lyfts fram i studie efter studie som något att eftersträva. Alltså köra distanspass och högintensivt, inte något halvhårt elände. Jag kan dock känna att detta pass ger bra pangpang till benen och dessutom så är det ju inte fel att träna på hela skalan och använda hela registret då och då.
Distanspass kör jag gärna med en intensitet på mellan 65 och 80% av maxpuls och intervallerna håller jag mig på 85% och uppåt. Mellanmjölken borde alltså hamna mellan 80 och 85% av maxpuls någonstans och det är precis där som detta pass ligger. Det hela går ut på att köra i två timmar med en snittpuls på minst 82%.
Problemet med att hålla hög snittpuls är ju att det finns korsningar, nedförsbackar och annat skräp som sänker din puls, så det gäller att ligga på hela tiden för att hålla ångan uppe. Däri ligger också tjusningen med detta pass. Bortsett från alla fördelar man kan få i ren träningseffekt så är det ju också en mental träning att orka pressa sig så länge när benen skriker vila och du istället måste gasa på utför för att inte sänka snittpulsen.
Första trettio minuterna gick ju finfint. Lite jobbigt att kallstarta och jobba upp en schysst snittpuls bara, det krävs ju att man ligger över tänkt snittpuls ett tag för att landa där man vill. Efter ungefär 45 minuter började det bli lite småjobbigt. Efter 60 minuter började det bli lite mer kamp, nu ville benen helst vila utför och kör man på för tung växel så är det lite extra lätt att intensiteten blir för låg stundtals. Lätta växlar och pangpang är det som gäller. Efter en och en halv timme så funderade jag på om jag ens skulle klara det och sista tio minuterna var jag snudd på gråtfärdig. Hemma i TV-soffan så började baksidan av vänster lår att dra ihop sig till kramp men jag lyckades rädda det hela i sista stund.
Den här typen av pass med långvarig stress på muskulaturen tror jag är bra för cyklister som ofta drabbas av kramp. Intensiteten blir lite knappt det jag har på långloppstävlingar så det är ju riktigt jobbigt.
Totalt fick jag ihop en bit över två timmar på hemfärden där jag under två timmar nådde en snittpuls på 165 slag i minuten vilket är 84.2% av min förmodade maxpuls. Det blev ju ett riktigt gött pass och det är lätt att känna sig nöjd efteråt.
På vägen till jobbet fick jag njuta av soluppgången och på hemvägen så fick jag njuta av solnedgången:
Data från hempendlingslakten:
