SM - Garmin

Om ni klickar på "Visa detaljer" så ser ni ju att jag dödade mina ben under loppets första 31 minuter. Inte riktigt så det skall gå till om man vill köra bra på SM. Skulle man vända på pulskurvan så skulle det kunna se ut som om jag gjort ett bra lopp.
Tvingades sätta ner foten och stanna TVÅ gånger uppför Gesunda första gången. Efter det idiotjagade jag med folk som var tröttare än jag, fick sällskap av en kille som ville ikapp lika gärna som jag och vi anslöt till slut. Inte tack till karavanen för hjälpen! Försökte sedan hålla mig kall och undvika fler stopp i Gesundabacken.
När vi var ungefär halvvägs ut på fjärde varvet blev jag rastlös och höjde farten för första gången. Skulle ju inte göra NÅGONTING under hela loppet enligt min geniala plan för att ta mig runt, men mina planer på linjelopp brukar jag ju alltid skita i... Vände mig om för att se om jag fick med mig någon, där satt Thomas Gotland Löfkvist på rullen. Fel kille helt klart. Han gick förbi för att plikttroget ta sin förning, jag kastade mig in på rullen men pallade inte att hålla den utan släppte förbi andra som var desto hungrigare på att hålla hans rulle. På slutet av varv fyra tänkte jag att;
1. folk har börjat bli trötta
2. jag har börjat bli trött
3. de som tänkt sig att vinna skulle snart börja röra på sig
Så jag kokade ihop en genialisk plan som gick ut på att vara före klungan när dom andra satte fart. Helst skulle jag passera Gesundabacken före dom där snabba... Kom iväg lite på låtsas med en annan kille. Var på vippen att ge upp när fyra andra kommer ikapp och säger att vi får lucka. Så jag försöker slita ett tag till men någon kilometer senare är vi på väg upp mot varvning och inhämtade. När vi så rullat ut på varv fem så tänkte jag att;
1. jag var trött
2. jag hade nog bränt allt som fanns att bränna i mina ben
3. jag aldrig skulle ta mig över Gesunda med klungan
Så jag kokade ihop en genialisk plan som gick ut på att vara före klungan in i Gesundabacken för att ha lite försprång. Med tanke på den respekt alla har för mig (eller brist på? eller kunskap (i och med denna öppna och allt för ärliga blogg) om att jag är rätt otränad?) så får jag en lucka när jag attackerar utför strax efter varvningen. Skitsmart Henrik! Gasa utför, komma in i backen helt utbränd och bli avhängd som någon liten juniorjävel. Får dock sällskap vid campingen av en annan cyklist som också vill ha försprång in i backen. När vi kört över broarna är jag dock redan rostad eftersom jag var;
1. trött redan när jag "attackerade"
2. inte var tränad för sådant här elittävlande
3. den andra cyklisten var ungefär 20 gånger starkare än jag
Så vi går in i Gesunda by, jag klarar korsningarna och första lilla motlutet. Sedan kommer han igen, Gotland. Nu vill han åka fort (som jag ju redan räknat ut ett halvt varv tidigare men inte lyckats komma iväg tillräckligt långt för att ta sällskap med honom EFTER Gesunda) och gasar förbi mig med rester av en sönderslagen klunga i släptåg. Som genom ett mirakel blir jag dock inte lämnad ensam utan får sällskap av några cyklister över krönet. Vi blir några fler och är väl kanske 10-15 man som jobbar (nåja, en del skulle åka snålskjuts) för att;
1. kanske komma ikapp igen
2. komma fort till varvningen för att kunna bryta
3. samarbeta för att snabbare komma till mållinjen och få en placering
Vi var nära ett tag, tappade lite igen och närmade oss ytterligare några gånger innan vi ansluter (skräll!) till en klunga vid langningen precis innan varvning. Jag har dock bränt mina ben helt vid det här laget genom att hjälpa till med dragjobbet i gruppen trots att jag i ett varvs tid har försökt hänga av mig själv. Så när VI ansluter så SLÄPPER jag. Kanontajming på den. Passerar linjen för att gå ut på sjätte och sista varvet HELT ENSAM. Vid sådana här tillfällen så bryter landsvägscyklister. Man tävlar så länge man är med i tävlingen, är man avhängd, rostad och förnedrad så kliver man av. Men mitt mål var ju att fullfölja, så jag fortsätter. In i Gesunda ser jag fortfarande karavanen en liten bit framför mig (inte tack IGEN karavanen!), i backen ser jag en eller ett par riktigt trötta stackare. Dom är långt framför men om jag skulle få sällskap så skulle jag inte behöva skämmas lika mycket av att idiotcykla ett sistavarv på SM. Benen är vid det här laget så slut att jag knappt kommer upp för Gesundabacken på lättaste växeln. På platten efter Gesunda kommer jag ikapp en stackare som varit med i den långa utbrytningen och sedan väggat, jag erbjuder min rulle och trampar på. När vi varit nära Mora och vänt ner mot Ön igen så kommer vi ikapp en till kille. Jag saktar ner för att han ska komma in på rulle och kollar efter honom ett par gånger så att jag är säker på att han är med. Å så trampar jag.
När vi närmar oss målet så ser jag att den där andra killen inte är kvar längre, den väggade stackarn tackar för dragjobbet och jag är bara glad över att nå mitt mål och alla andras mållinje.