Det här med Vätternrundan...

Ni har ju väntat så himla länge på det här inlägget att jag inte längre kunde hålla er på sträckbänken.

Först och främst vill jag bara säga att jag är väldigt nöjd med hur Conti Test Team genomförde rundan och att det var enormt härligt att vi fixade lagets målsättning. Jag är positivt överraskad av så väl tävlingsorganisation som laget, och då hade jag ändå höga förväntningar inför detta. Jag är också nöjd över att få åka över mållinjen med laget och att vi klarat rundan på en så bra tid. Så även om jag kanske gnäller över ett par saker i inlägget, så är jag väldigt nöjd med så väl min egen insats som lagets och organisationens prestationer.

Inför loppet var jag ute i sista stund med det mesta. Var dessutom osäker på formen även om jag trodde att jag skulle orka hjälpa till att nå gruppens målsättning på en tid under 7:15. Min grundplan var att köra ner från Falun på lördagmorgonen, köra loppet och sedan åka hem igen i äkta småbarnsfamiljefadersanda. Men detta ändrades till att åka ner dagen innan och till slut ändrades också det till att hela familjen åkte till Stockholm på torsdag för att sova där hos min svärmor. På fredagen åkte jag till Motala för att rulla lite, snacka med allt cykelfolk, gå på infomöte och sova i ett hus som deff-Martin hyrt. Det där med att hyra ut boende är stora affärer i Motala under Vätternrundan kan jag så här i efterhand konstatera.
På mötet repeterade Leo det som vi tidigare blivit informerade om och berättade lite om hur rundan bör gå till och lite praktiska saker som vart starten låg. Jag fick också alla produkter som Duells, Continental, Maxim och Limar stöttat teamet med.
Av alla i laget så kände jag Mattias Lundqvist bäst. Övriga hade jag i bästa fall växlat något ord med eller läst personens blogg, så det var ett gäng främlingar som nu skulle hjälpas åt att nå ett gemensamt mål.

Det här kan bli ett långt inlägg....

Hur som helst. Jätteskönt att få köra Vätternrundan men slippa cykla på natten, vi i SUB-grupperna hade ju ett eget startblock mellan 09:30 och 10:00. Inför starten var jag mest orolig för punkteringar och vurpor. Det var ju ändå en väldigt varierad skara cyklister som kom till start. Alla var kanske inte så jättevana att åka i grupp och även om man cyklar i grupp varje vecka så behöver man inte vara bra på det.
När vi släpptes iväg blev det hög fart direkt och det märktes att det var 42 taggade gubbar som släpptes loss för det var full fart från start. Jag kände mig ganska bekväm i gruppen och det kändes bra i kroppen, även om viss nervositet fanns inledningsvis. Efter en timme eller så tyckte jag att det stabiliserades något i gruppen. Hade valt vilka fyra infofält som jag skulle se på Garmin-klockan, aktuell puls var inte ett av fälten. Efter en stund valde jag dock att bläddra fram för att se hur högt jag egentligen låg i puls när jag var en bit ner i gruppen. Pulsen visade då 165 vilket motsvarar ungefär 86% av maxpuls. Och detta var under första timmen! Bläddrade snabbt bort pulsfönstret igen och tittade aldrig mer på pulsen under turen. Hade förväntat mig en snittpuls på någonstans mellan 75-80% beroende på hur mycket dragjobb jag skulle stå för. Trots bevisat hög puls så kändes det ändå väldigt bra, det här skulle nog gå bra. Planen var att dricka tre flaskor sportdryck plus lite vatten och äta en del gel och en energibar. Vi hade tre stopp planerade, kisspaus efter 7½ mil, vattenpåfyllning efter 14 mil och kisspaus igen efter 21 mil.
Det var lite motvind/kantvind ner mot Jönköping men sedan hade vi medvind hur länge som helst. Otroligt mäktig känsla att vara ett gäng på ca: 30 pers som kör lagtempo i 55-60 km/h. Vid ett par tillfällen försökte jag lägga i en tyngre växel bara för att upptäcka att jag redan var på tyngsta. Vi roterade som i ett lagtempo, alla gick upp i vinden och åt sidan direkt. Pang på bara och sedan in i det andra ledet. Inledningsvis höll vi igen rejält i alla backar men det blev lite mindre hålla igen ju närmre målet vi kom. När vi flygit fram till vätskepåfyllningen efter 14 mil så hade jag precis hunnit dricka upp min första flaska. Jag visste att jag snålat lite väl mycket men var ju fortfarande pigg så det skulle väl inte vara några problem. Missade dock en grej i min plan här, jag hade tänkt dricka en del vatten på plats utöver den flaska jag blandade sportdryck i. Kompenserade med ökat vätskeintag direkt efter stoppet. Hade jag druckit en flaska under första halvan och hade två kvar så skulle ju inte det där bli något problem... Bara två mil senare så gick jag ner bakom "grindvakterna" som tillhörde Conti Test Team och satt bakom de som arbetade i rotationen. Där åt jag min energikaka i lugn och ro samtidigt som jag konstaterade att en del folk börjat bli trötta och att vi samlat på oss en ganska rejäl svans. När kakan var slut så gick jag in i rotationen igen och tänkte att om jag först känt mig stark, sedan börjat dricka och äta mer så skulle ju sista halvan också gå lekande lätt.
Någon kilometer senare så började mitt högra knä att göra ont. Inte så jag grinade, men det gnisslade lite i alla fall. Fick plötsligt svårare att passera den cyklist som nyss varit uppe och gjort sin förning. Några förningar senare så var det plötsligt en kamp att ens ta mig förbi killen som nyss käkat vind och jag förstod att det skulle kunna bli en rätt jobbig avslutning ändå. Efter 18 mil så fick jag kramp i bägge vaderna samtidigt. Då var det fortfarande alltså TOLV MIL KVAR TILL MÅL. Och där satt jag trött, med ett gnälligt knä och kramp i bägge vaderna. Backade ner bakom våra grindvakter igen och började dricka ännu mer. Hade det ganska jobbigt trots att jag inte hjälpte till med dragjobbet så jag backade ner ytterligare lite i svansen. Fler än jag hade det jobbigt, vilket var skönt på så vis att jag inte var ensam om att tycka att det var tufft att cykla skitfort jättelänge. När gruppen stannade för pisspaus efter 21 mil så rullade jag sakta vidare, tempoväxlingar kändes inte som någon bra idé. Gruppen kom ikapp igen och vi var ett stort gäng som hängde på i suget.
Det kom en backe. Jag tror det var efter 22 mil ungefär, men vem räknar mil egentligen? Där var jag som mest rökt. Jag till och med tänkte att nu räcker det, så jag växlade ner och förberedde mig för åtta mil skamcykling. Men tack vare att svansen på klungan var lång (100 man stor klunga kanske?) och jag plötsligt insåg hur långt åtta mil är så lyckades jag klamra mig med igen.
Johan "Bigmollo" Mölleborn sa att även om man var trött så kunde man hänga med bra i svansen. Jag tänkte på det, men tänkte å andra sidan att jag bara fått det jobbigare och jobbigare och att ta djupa andetag smärtade nu i bröstet också. Men samtidigt så hade jag ju suttit fyra mil i svansen trots mina kroppsliga bekymmer och min tomma kropp. Så jag bestämde mig för att jag måste försöka hänga med ända in till mål.
Allt ätande och drickande i svansen började löna sig. Det som varit en kamp för att kunna hålla rulle började kännas behagligt. Jag var på väg tillbaka och det kändes faktiskt bara bättre och bättre. Efter ytterligare någon mil kunde jag nu förflytta mig framåt i svansen utan att det kändes jobbigt. Då bestämde jag mig för att jag skulle hjälpa till när det var fyra mil kvar. För trots krampen så hade jag nu energi i kroppen nog för att kunna göra en insats, och cykla fort runt Vättern är en lagsport och då krävs det också att så många som möjligt gör så mycket som möjligt för att laget skall lyckas. Skulle jag krokna igen eller få ännu värre kramp så fanns ju alltid den megastora svansen att klamra sig fast vid igen.
Med fyra mil kvar avancerade jag upp till de ca: 15 cyklister som fortfarande arbetade med att käka vind. Vilka hjältar, tänkte jag. Här har jag setat och varit på väg att bli avhängd samtidigt som dessa monster bara fortsatt att mata på i mil efter mil. Kilometerna tickar iväg lite fortare när jag satt där framme och blev trött. Kändes ändå bra och mina ben var nog fräschare än några av de andra slitvargarnas ben. Inte så konstigt kanske med tanke på att mina ben "vilat" i åtta mil. Vi kom ikapp väldigt många cyklister på slutet och det i kombination med lite trafik störde vårt flyt. En gång fick vi lov att passera en husbil som hade lite svårt att ta sig förbi alla cyklister och en del i gruppen var märkbart oroade över om vi skulle klara målet eller ej. I backarna på slutet så gick faktiskt väldigt många med sina cyklar, de hade varit ute länge då. När det bara var  någon mil kvar så gasades det lite mer efter kurvor och korsningar än det tidigare gjorts, nu var målet nära. Både linjen och tiden vi ville klara. Under de sista kilometerna var jag återigen så slut att jag inte fixade att gå med runt i täten men nu visste jag att det var så löjligt nära att det bara var att bita ihop.
Någon började ropa att Conti Test Team skulle till täten av gruppen, jag försökte mest bara hänga med. Plötsligt var vi i en skarp kurva och sen var målet bara där. Vi rullade in, jag stoppade klockan och fick se 7.12, vi hade klarat det!

Vilken härlig känsla att så många som ändå inte ens kände varandra speciellt bra hade kunnat samarbeta så bra och pressa sina kroppar för att nå ett specifikt mål och också lyckas nå den målsättningen. Det var så härligt att jag blev uppriktigt rörd över att få uppleva den känslan. Samtidigt var jag så helt utmattad efter att ha vridit ur precis allt jag kunnat på slutet. Jag njöt av framgången samtidigt som jag bara ville lägga mig i fosterställning på den blöta asfalten och grina.

Skickade iväg ett blogginlägg och letade mig bort mot där jag misstänkte att mat kunde finnas... Träffade glada människor som klarat sina mål och också känt samma upplyftande känslor som jag precis känt. Fick tag på maten och försökte ta en tugga. Kunde knappt svälja den. Andningsproblemen med smärtor i bröstet (lungorna) och den ansträngda strupen gjorde att jag fick kämpa ner den första tuggan. Tog en till tugga, för jag ville verkligen få i mig lite mat och tuggade extra länge denna gång. Gick ändå knappt att svälja så jag tvingades ge upp ätandet och kastade min mat.
Pratade lite med Bianchi-grabbarna och tänkte sedan försöka hitta mina lagkamrater. Började frysa, hittade dom och växlade några ord innan jag frös lite för mycket och mådde lite för illa för att vara kvar. Cyklade istället så fort jag kunde till huset där jag övernattat och äntrade duschen. En varm dusch, sköna kläder och några gelehallon senare så började jag bli människa igen. Var inte alls hungrig men åt upp mina gelehallon och drack min Cola. De övriga glada grabbarna kom också tillbaka. De skulle tillbaka till Motala för gemensam middag, jag skulle till Stockholm igen. Vi tackade för en trevlig helg och jag rullade iväg, nöjd, oväntat pigg och glad.

Jag har egentligen ett ton mer bokstäver att klämma ur mig. Men ni har väl redan somnat så jag sitter väl här och skriver inför tomma läktare nu antar jag... Några korta saker till bara:

Verkliga hjältarna är inte dom som åker i en SUB-grupp med vältränade kroppar och jättesnabba dyrcyklar. Nej, hjältarna är givetvis de som åker hela Vätternrundan i enkla kläder, på en enkel cykel och spenderar åtskilliga timmar i mörker, kyla och gör en prestation utöver det vanliga i att bara ta sig runt.

När det kommer till säkerheten, som många tycks ha åsikter kring, så var jag inledningsvis mest orolig för olyckor orsakade av individer i vår grupp. Men efter att vi rullat iväg så blev det stora orosmomentet när vår stora grupp skulle passera en annan stor grupp. Farten skiljer trots allt inte så jättemycket mellan en grupp som vill åka på under åtta timmar och en som vill åka på under sju timmar och femton minuter. Det blir lite som långtradaromkörningar, det tar tid och vi tar plats. När dessa omkörningar dessutom sker på trafikerade vägar där möten med så väl personbilar och lastbilar förekom så kändes det ganska olustigt. Det var en väldig lättnad hos mig varje gång vi passerat en grupp. Kan Vätternrundan få till 30 bilfria mil så vore det helt fantastiskt. Då skulle jag känna mig trygg när jag cyklar nästa gång. För att cyklister ramlar eller krokar i varandra, det kommer man aldrig att komma ifrån och är inte något som organisationen kan belastas för. Tror ni ingen snubblar på Lidingöloppet eller faller på Vasaloppet?

Med tanke på hur sjukt fort vi åkte i Conti Test Team och hur utmattade vi alla blev så är det ju grymt imponerande av MAS-gruppen och SUB7 att båda pressa sig in under sju timmar. De höll alltså en snitthastighet på 43-44 km/h, i SJU timmar. Helt ofattbart egentligen.

Det enda jag önskar att jag gjort annorlunda är väl kanske att ha spenderat mer tid på plats. Mer tid på fredagen för att prata cykel, titta på allt som finns att titta på och klämma på alla prylar i försäljningstältet. Rullat tidigare och varit mer social med de jag delade hus med samt avslutat det hela med middagen med gänget. Just den där samhörigheten som finns i lagsporten cykel är ju så fantastisk att jag borde tagit mig mer tid till att njuta av den.

Avslutningsvis kan jag säga att detta inte var min sista Vätternrunda. Som belöning för att ni läst ända hit får ni se bilder som Natasja Jovic tagit och där jag förekommer. Natasja var ju tillsammans med Leo samordnare av Conti Test Team. Leo var en av de starkare som drog oss hela vägen runt sjön och Natasja fick åka med en av organisationens bilar och fota lite. Har ni inte läst allt får ni inte heller kolla bilderna!

Alla bilder är från den första delen av Vätternrundan, därför slipper ni se mig lida så fruktansvärt. Som ni kanske kan se så hade ena nålen släppt från nummerlappen så den stod upp som ett segel, inte så konstigt då att jag blev trött!

Nu har tydligen min puls/GPS-klocka slutat fungera, passande nog. Men några siffror kan jag dra ur minnet:

Distans: 295 km

Tid: 7 timmar 12 minuter

Snitt/Maxpuls: 155(79%) / 193(98.5%)