Fredrik Ericsson har här kört sig själv i väggen och säger att jag får hålla min egen fart hem om jag vill. Stort ögonblick i min så kallade cykelkarriär.
Jens Westergren, Erik Rindborg, Fredrik Ericsson och jag var ute på distanspass. Jens skulle till Bollnäs så vi åkte mot SM-tempobanan i Svärdsjö. På väg ut så körde vi en klassisk pulskoll i en av backarna, jag låg på 171, Eriks något lägre och Jens hade 10 slag lägre puls. Fredrik låg dock på 145 och myste, kollektiv mental benkollaps för oss övriga. Det kan inte bli jobbigare än när någon annan är pigg. Jag och Jens hade det lite småtungt i backarna på tempo SM-banan och Erik var pigg, tillsammans med Fredrik.
Min puls var hög under hela passet men benen gick ändå runt. Uppe på SM-tempobanans högsta punkt sa vi hejdå till Jens som fick fortsätta ensam, vi andra vände hemåt. När vi kommer ner till Svärdsjö och har runt tre mil hem så sätter jag mig bredvid Fredrik för att bli trött på riktigt. Erik börjar då sladda lite, jag erbjuder min flaska sportdryck men han avböjer och säger åt oss att fortsätta utan honom.
Med 15 km kvar så ska Fredrik ta fram en energikaka och tar då av sig handsken som vänder sig ut och in. Vi stod bra länge på en bussficka under tiden som Fredrik kämpade med den där handsken. När bara lillfingret var kvar att rätta till på handsken så gav Fredrik upp och vi cyklade vidare. Att han åt energikaka med så lite hem såg jag som ett gott tecken, och endast fem kilometer senare så går Fredriks ridå ner och han lägger i de lättaste växlar som hans cykel har. Jag var givetvis också väldigt trött då även om jag inte väggat, så jag var mest tacksam för temposänkningen på slutet som gav mig en chans att "rulla ur" lite på slutet. Ett riktigt trevligt pass med minst två väggningar där jag inte stod för eländet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar