Lite pannben skulle väl inte skada?

Fredrik Ericsson har idag publicerat årets blogginlägg där han i princip sågar den svenska landsvägseliten vid fotknölarna. I samma inlägg får det lilla som är kvar av MTB-eliten lite cred för att vara vältränade och hårda. Lätt gjort för en förbundskapten i MTB att yttra sig om landsvägseliten. Och en frisk fläkt också. Inte alltid förbundsfolk sågar de i egna organisationen (räknar inte in Pölder här som givetvis kan såga vem som helst, när som helst och hur som helst).
Det finns några som hakat på Fredriks bloggstorm och skrivit egna inlägg i ämnet ( exempel 1 & 2) och jag ska givetvis inte vara sämre, då det här med pannben och inställning är ett kärt ämne hos mig.

Dagens ungdom
Fredrik skriver om att "kulturen inom svensk landsvägscykling har blivit alldeles för mycket "back slick och solbrillor" och alldeles för lite "underställ och snor"!" Jag kan bara hålla med. Det är viktigare att samla soltimmar på läger än att se till att få bra träning. Förre tempokungen Michael "Roddarn" Andersson sa väl någon gång något i stil med "hellre bra än brun". Nu för tiden känns det som om det är viktigare att man får så många timmar sol på sig som möjligt och har de rätta prylarna, än att man kan ställa av kompisarna på träningarna. På nittiotalet blev det här med Internet ganska populärt, och den flugan verkar inte vilja gå över riktigt än.

Samhällets fel
Egentligen är det väl inte de yngre cyklisternas fel att de vill ha de senaste prylarna och vara så snygga som möjligt. Det är bara så verkligheten är för den generation som växer upp nu. Nu för tiden har alla internet överallt. Man ser idolerna dagligen om man så vill och det viktiga verkar vara att se ut som dom, inte att bli lika bra som dom. Vi spenderar allt mer tid vid datorer och sociala nätbaserade nätverk och allt mindre tid i verkliga sociala nätverk.

Förebilder
När jag började cykla så var förebilderna för mig de lokala "stjärnorna" och kanske någon duktig cyklist som cyklade jättefort på Eurosport. Man tränade med dom som var bättre och ville bli lika bra. Eller i alla fall så pass bra att man kunde hänga med på hela träningen någon gång. Nu när förebilderna är så nära men ändå så  långt bort (både bokstavligt och bildligt talat) så blir det närmsta man kan komma dom att se ut som dom. Köpa dom senaste brillorna och rätt skor. Här kommer också den bittra äldre generationen in. Vi som sitter och gömmer oss bakom bloggar (eller motsvarande avskärmning ifrån verkligheten) istället för att vara ute och fostra framtida cykelstjärnor. Den totala hårdhetskollapsen beror inte bara på slappa dataungdomar och ett ytligt samhälle. Den ideella arbetskraften minskar hastigt och allt fler lever för stressat för att ta sig tid åt de yngre i samhället. Man kan inte ställa unga cyklister på gatan och förvänta sig att de skall veta hur man gör. Någon måste lära upp dom också.

Tid
Att vi har brist på ideellt arbetande människor, tränare och aktiva förebilder beror allt som oftast på "tidsbrist". Detta trots att vi lever i ett samhälle där allt skall vara så effektivt som möjligt. Det stressas hit och stressas dit. Varför har det blivit så? Jobbar vi inte fortfarande samma arbetstider som för 10 år sedan? Om det jobbas mindre ideellt och vi har samma arbetstider, vad är det då som slukar all tid? Senast jag kollade så är det fortfarande 24 timmar på ett dygn, 7 dagar i en vecka och 52 veckor på ett år. Alltså råder ingen "tidsbrist". Det begreppet borde inte ens finnas eftersom alla har samma mängd tid och eget ansvar att förvalta sin tilldelade tid här på jorden. Om vi nu är så effektiva i dagens samhälle, varför blir det allt svårare för allt fler att ta sig tid till något?

Jag håller, som ni kanske märker, med Fredrik i det han skriver. En växande målsättning hos tävlingscyklister på landsväg tycks vara att "hänga med klungan". Inte att bli proffs eller bäst, utan att bara bli en i mängden. En sak jag också tycker ökar är fegheten hos många. Inte vilja attackera för att inte riskera att bli avhängd, inte ställa upp på tuffa tävlingar för att man blir för långt efter, inte vilja träna med dom som är bäst för att man riskerar att bli avhängd. Fegheten är inget som drabbat bara landsvägscyklisterna, utan gäller i allra högsta grad också MTB-cyklisterna. Sporten är inte tuffare än förr, det är bara färre som är tuffa nog att utöva den. Istället för att träna i grupper där de bästa är med och där hårdkörning förekommer så tränar man hellre med någon eller några utvalda kompisar. Det är bekvämast så. Man slipper bli avhängd och man kan få ett riktigt mysigt pass. Jag bloggade förut om att juniorer behöver hängas av ibland och att träningar skulle vara hårda, men fick lite kritik för det. Man ska ju vara snäll mot de få som cyklar och se till så alla hänger med, annars finns risken för att de slutar. Så lät det. Jag tror att det tog mig fyra års träning innan jag kunde hänga med ordentligt, på distanspassen.

Den yngre och kanske något slappare generationen (eller har Fredrik, jag och alla andra gnällspikar bara blivit bittra gamla föredettingar?) kanske är en klokare generation. Istället för att göra allt för att nå ett mål och slita hårt vecka efter vecka kanske denna generation är förnuftig och gör det den trivs med och det som är enkelt, skönt och trevligt.

Som ordförande i den lokala cykelklubben är jag ganska mån om alla cyklister. Alla kommer inte bli världsmästare, alla vill inte ens bli det. Man är välkommen även om man bara vill cykla en gång i veckan för skojs skull eller om man tränar för att gå ner i vikt eller att man gillar att bli skitig. Alla som gillar cykelsporten är viktiga för cykelsporten. Det kan vara framtida tränare, ledare, mekaniker, flaggvakter och tävlingsledare som inte kan eller vill bli världsmästare själva. Så de som inte vill bli bäst ska givetvis inte ta åt sig av ovanstående trams. Men drömmer du om att bli proffs eller vinna någon prestigefylld svensk elittävling är det dags att fundera lite på vad som krävs för att nå dit. Och för alla er med hjärta för sporten att fundera på vad ni kan göra för att hjälpa den yngre generationen så att de kan nå sina mål.

Själv skall jag nu se till att det börjar cyklas från Postenparkeringen klockan 10 på söndagar igen. Något som i årtionden varit självklart här i Falun men som i år tydligen inte existerar längre. Tänker man tävla 2011 eller har tävlat i några år och bor i Falun så är det obligatorisk närvaro. Medtag vintercykel och ett glatt humör.

Vad har ni för åsikter kring detta? Är den yngre generationen ett gäng mjukisar? Var det bättre förr? Är det lika nu som för 15 år sedan? Kommer konditionsidrotten att dö ut? Spelar det ens någon roll?