Hej och god morgon!
Tillbaka i Falun igen efter en lång och intensiv dag igår. Vaknade tidigt, åt frukost och gjorde mig i ordning för loppet. Linda skulle ju som sagt inte köra så det blev fokus på bara mina behov. Linda ställde istället upp som langare och fotograf. Langning hade jag också snikat till mig av från Cykloteket Racing team. Stort tack till er för superbra langning!
En lite knepig, smal och intensiv start gjorde att jag ville förvissa mig om att stå långt fram i starten. Hade ju kört förstaslingan dagen innan så jag visste vad som väntade. Redan efter tre kilometer så var vi bara åtta man kvar i tätgruppen. Ett gäng till anslöt. Man svängde utför på en grusväg och över en bro. Där kom Michael Stjernquist med en kamikaze-attack på innern. Hann tänka: "hoppas det där går bra..." innan han gled omkull och slajdade på metallnätet som låg mitt på bron. Precis framför mig. Friskt vågat, inget vunnet. Han fick nog ont, jag klarade mig från att också vurpa men blev liksom lite hindrad. Tappade dock inte så många meter och lyckades ansluta igen. Vår grupp som varit åtta, blivit typ 15-20 blev nu 10 igen. Jag tänkte att jag sitter med här till backen efter drygt 6 kilometer kommer. Så blev det. I backen så stack sex man iväg, tre blev lite avhängda, sedan jag och bakom mig kom Mattelin och Wennergren ifatt.
Vi blev en trio som jagade en trio och samtidigt var jagade av ett gäng. Någonstans ut på loop 2 (som hette loop 1) så blev vi en stor grupp om placeringarna 7-17 ungefär. Vi kom till en backe efter ungefär 24-25 kilometer. Där gick Fredrik Ludvigsson fram för att höja farten, jag hade sett att han var på gång framåt så jag gled med honom. Det blev ju svinjobbigt och jag fick släppa förbi ett gäng innan krönet. Utför på stig och jag slet lite med mjölksyra upp över öronen. Vi blev några som sladdade. Jag började tappa metrar. Hamnade ensam. Bakom mig hade jag Marcus Johansson och jag kände att tempot i gruppen framför var inget jag skulle jaga ifatt på egen hand. Benen stumma som stockar. Väntade in Marcus och tog sällskap med honom för att ha någon att hålla fart med. Ensam är oftast inte stark på långlopp. När vi kom in för varvning igen efter ungefär fyra mil så kom en grupp ikapp oss. Fredrik Lagerkrantz var först att ansluta till Marcus och mig. Vi hängde på. Fredrik ville ha draghjälp men både Marcus och jag var rätt rökta vid det laget. Resten av gruppen kom så ikapp oss, jag försökte hänga på och överleva. Fredrik och Johan Hellman gled iväg. Bakom dom två så bildade Jakob Björklund, Anders Eriksson, Joel Karlsson och jag en kvartett. Benen var rätt slitna, men inte värre än att jag kunde gå med. Tog någon förning inledningsvis och kände väl att fler än jag i den kvartetten hade sett sina bästa stunder under det loppet.
Med två till två och en halv mil kvar av dom åtta milen så bestämde jag mig för att bara åka med. Jag var liksom helt rökt och men jag ville ändå ta en så bra placering som möjligt. Ju längre jag kunde åka med övriga tre, desto större borde ju luckan bakåt bli. Med lite tur så skulle vi kunna hämta in någon som punkterar eller går in i väggen också.
Vi passerade Fredrik Ludvigsson som knappt hade styrfart. Vackert! En stund senare passerades Jesper "slangen" Svensson. Nu hade jag tjänat två placeringar tack vare övriga tre i mitt sällskap. I en lerig backe tvingades jag hoppa av och springa när övriga cyklade. Det gjorde rejält ont i benen och jag tappade ganska många meter på dom övriga. Hoppade upp på cykeln och försökte veva igång igen. Visste att jag var tvungen att komma ifatt om jag skulle få snålskjuts in mot mål. Ensam skulle jag inte vara stark. Så jag tvingade mig ifatt med alla krafter jag hade. Varje skogsparti kändes som om det gällde liv eller död ungefär. Under sista milen blev det ett antal fartökningar men jag lyckades gå med varje gång. Började då känna att jag kanske kunde ta någon av dessa herrar också in mot slutet. Sitter man på rulle i ett par mil så borde ju ändå benen återhämta sig något, i förhållande till de övrigas ben.
Med ett par tre kilometer kvar så började Joel slira lite. Jag tog mig förbi för att inte riskera att tappa Jakob och Anders. Anders hade varit jättestark. In på dom sista stigarna och Jakob får en lite lucka, jag tar mig förbi Anders och kommer i princip ifatt Jakob när det är dags för sista kurvan och spurten. Har dock offrat allt dit och har inget mer att öka med så han hade inga problem att spurta hem femtondeplatsen. Jag blir alltså sextonde. För tredje gången detta år.
Det var slit från start till mål igår och sextonde var det bästa jag kunde göra. Måste vara nöjd med det även om huvudet såklart vill mer än vad kroppen kan prestera, men så är det ibland.
Det var väldigt lerigt igår och vissa partier av banan körde man flera gånger, det var inte helt lätt. Jag visste samtidigt att på en så lång bana och med så mycket lera så gällde det att kriga hela vägen och försöka göra så få misstag som möjligt, alla skulle få det tufft.
Jag blev 10:a i cupen för två år sedan, 17:e i fjol och 16:e i år. Hade siktet högre, men för mig gäller det att få till några fler fullträffar för att det ska gå. Att punktera bort sig på lopp är inget som lönar sig men är samtidigt något som tillhör sporten. Nästa år, då jävlar!
Här hittar ni
resultat från Västgötaloppet MTB 2017
Utöver ett bra jobb som langare så tog också Linda en del kort som sagt, här kommer ett gäng:
7:an, 8:an och 9:an efter en mil. I gruppen bakom sitter jag med.
Michael Olsson, Emil Lindgren och Lucas Eriksson har skapat sig en lucka vid 31 kilometer.
Dom jag inte kunde hänga med när Fredrik Ludvigsson höjt farten i den där backen..
Några till som jag inte hängde med.
Där kom jag.
Gruppen som jagade, och efter ungefär 4 mil kom ifatt mig.
Erik Åkesson får langning av mamma Sofia.
Jennie.
Två Swix och två Allebike. Troligtvis placeringarna 5-8 här efter 61 kilometer.
Allebike-killarna blev 1-2-3 genom Lucas Eriksson, Michael Olsson och Emil Lindgren.
Alexander Wetterhall på en sjätteplats, fick medalj.
Vinnaren av SWE-cup landsväg, Edvin Wilson blev 7:a.
Emil tog ett dopp i dammen.
Trött men nöjd!
