Hej cykelvänner!
Jag tar det lite kortfattat. Det gick inte alls som jag hoppats på under Lida Loop. Det gick faktiskt kort och gott inte alls. Jag trodde ju själv att jag jag kanske skulle kunna fixa en topp 15. Målet var topp-10.
Starten gick och jag kom iväg dåligt. Ingen panik över det då jag förra året medvetet tog det ganska lugnt uppför backen och kryssade sedan fram genom klungan upp till täten. Tänkte att jag skulle komma upp på toppen som typ 35:a men när jag var på väg nerför igen så såg jag det långa ledet med cyklister och insåg att jag nog snarare var 135:a. I fjol så var farten ganska hög men jag hade inga problem med att avancera, i år vet jag inte hur farten var i täten men jag hade riktigt svårt att avancera.
Efter nästan 4,5 kilometer, där loop 1 och loop 2 delar sig var jag uppe topp-20. Men det hade kostat. Fick sedan hela tiden slita för att ens hänga med. Allt kostade otroligt mycket energi och pulsen låg svinhögt hela tiden. Tack vare att jag tagit mig upp och avancerat där jag kunde så var jag ändå med när det sprack upp och täten blev 15-20 man. Jag fick släppa lite på något ställe men kunde haka på andra som var på väg ikapp så jag återanslöt. Till där när när täten körde fel.
Även då kämpade jag och slet, var inställd på att tvingas ge mig när jag plötsligt genom andras felåkning efter 12 kilometer kom upp några placeringar i klungan och plötsligt var med i matchen igen. Åtminstone för någon minut till. Tätgruppen sprack av och jag hamnade i en andraklunga. Skönt.
Fast det var inte skönt, jag bara trodde att det skulle bli skönt. Istället så var även en avsågad andraklunga ett jävla slit och jag fick hela tiden ge allt för att ens hänga med. När vi efter två mil närmar oss Lida för den där stökiga stigen innan varvning så tvingas jag ge mig i motluten på motionsspåret. På den stökiga stigen så dels kommer jag ifatt gruppen något samtidigt som en annan grupp cyklister kommer i fatt bakifrån.
Varvar och hör speakern säga efter att han ropat upp mitt namn att 27 elitcyklister och 3 H40 har passerat. Då har jag tagit i precis allt och kört hela loppet som om det bara var dom där första 22 kilometerna. Cyklister som jag normalt sett ska kunna åka ifrån klarar jag inte ens att hänga med trots att jag använder alla mina krafter.
Ut på loop två så hamnar jag med två ganska jämnstarka cyklister ändå. Blir frånåkt av en. Har då bara sällskap av klubbkamrat Jonatan Steen och vi blir ikapp- och frånkörda av en till. När nästa gubbe kommer så säger jag åt Jonatan Steen att hänga på. Han gör det och jag hänger på honom. Vi passerar några damcyklister som startat 20 minuter före. Tekniken sitter inte någonstans utan det känns som om varenda ojämnhet mörbultar min kropp. Tänker att jag kan klara det där ändå på ren benstyrka men det finns inget pang i buggarna. Får ett litet stopp och tappar en liten lucka, ger allt vad jag har men orkar inte köra ikapp. Ger upp dom två.
En trio passerar mig, jag försöker hänga på men det händer liksom inget. En ensam cyklist kommer ifatt och jag lyckas hålla rullen lite ibland. Minns inte allt som händer men en till grupp kommer ikapp strax innan varvning och jag spottas ur den bakåt ganska omgående.
Ungefär hela loop 2 så ville jag bara bryta och kliva av. Ge upp. Skita i alltihopa.
Vet inte om det, men varvar som 40:e cyklist när jag går ut på loop 3. Fyrtionde trots att jag kört skiten ur mig för att cykla så snabbt som möjligt! Tänker att jag ska försöka hålla så god fart som möjligt eftersom jag filmar loppet och vill hinna i mål innan batteriet dör. En grupp cyklister kommer ikapp mig och jag hänger på ett tag. I någon backe tvingas jag ge mig.
Batteriet i kameran dör och så gör också min kamplust. Fler cyklister passerar och jag skiter i det. Jag har, helt kraftlös, krigat hela loppet men nu finns inget kvar. Varken fysiskt eller psykiskt.
Klump i bröstet, gråten i halsen, har för en stund svårt att andas. Är uppgiven, besviken och frustrerad men jag cyklar på. Biter mig i läppen och måste ju ändå ta mig i mål så jag kan åka hem till familjen så vi kan åka hem till Falun. Annars hade jag stannat, kastat ut cykeln i skogen, satt mig på en sten eller stubbe och gråtit ut.
Det här loppet var det värsta jag varit med om på så länge att jag inte ens kan minnas när jag känt mig så dålig senast. Det känns helt fruktansvärt. Det måste vara minst tio år sedan jag senast känt en sådan besvikelse över känslan i ett lopp.
En trio tjejer som jag tidigare åkt ifrån kommer ikapp. Det är inte så ofta man får ligga med tre tjejer (för att använda ett
Sandra Hanssonskt uttryck). Så jag tar chansen. Försöker hänga på dom för att få bort fokus från hur otroligt jävla pisskass jag är till att fokusera på att hålla rullen och hänga med. Tvingas släppa lite i en backe men en herrcyklist kommer ifatt vid krönet och jag får en gratisresa tillbaka. Får tack och lov sällskap sista 7-8 kilometerna tillbaka mot mål tack vare detta. Blir 80:e på Lida Loop 2016.
Är fruktansvärt besviken när jag tar mig i mål. Tar lite mat men det smakar inte vad jag hoppas och jag slänger allt efter en tugga. Åker till bilen, hämtar mitt ombyte och cyklar till omklädningen. Stirrar mest ner i golvet, in i väggen och säger inget i onödan. Är kanske inte otrevlig, men är väl inte mitt allra trevligaste jag.
Slänger in allt i bilen och beger mig därifrån så fort som möjligt.
Vilken katastrof. Tänk att lägga så mycket tid på en idrott och behöva vara så himla kass. Att tvingas uppleva hur hela kroppen strejkar när man behöver den som mest. Att det liksom inte finns något att hämta ur kroppen. Helt dött. Ska jag lägga av, kanske är lika bra? Sådana tankar far runt i mitt huvud.
_____
Sen kommer jag hem till svärmor. Där ligger Frida och svärmor och sover.
Vad gör väl ett dåligt lopp egentligen, det är ju det här som är meningen med livet.
Svärmor vaknar, ger mig mat och berättar om att hon är sämre nu. Jag vet ju redan om det, men lyssnar. Hon säger att hon glömmer bort saker och kan liksom stanna upp och inte veta vart hon skulle eller vad hon håller på med. Cancern i hjärnan har spridit sig snabbt och hon har ju inte långt kvar att leva.
Jag gör kanske min sämsta tävling på 10, 15 eller 19 år. Kommer hem till världens gulligaste och sovande bebis och en svärmor med cancer i hjärnan. Snacka om perspektiv. Jag som för en stund tänkte att hela universum gick under för att jag gjorde ett dåligt lopp.
