Ute i Ludvikaskogarna sent igår kväll...
Alltså. Jag hade en plan och när jag har en plan så gillar jag att genomföra den. Den här planen var dock inte helt perfekt, men det spelade ju tydligen ingen roll så jag genomförde den i alla fall.
Plan A var egentligen att åka till Ludvika tidigt på morgonen, köra första slingan på Finnmarksturens bana och sedan åka hem och vara hemma i hyfsad tid för familjen. Men eftersom jag sovit så lite den senaste tiden så valde jag att sova längre istället för att det var viktigare än att rulla banan tidigt på dagen. Tänkte då att om jag cyklar banan på kvällen så stör jag inte heller familjelivet allt för mycket. Typ åka åtta, börja cykla nio och vara klar före halv elva.
Jag har ju kört några kvällsrundor för några veckor sedan och då började det ju bli mörkt vid halv elva elva. Så nu kanske det blev mörkt vid tio halv elva? Märkte dock att det, kanske tack vare molnen, började bli mörkt redan när jag skulle åka iväg vid åtta. Så jag kollade när solen egentligen går ner så här den nionde augusti. TIO ÖVER NIO!? Tiden går fort när man har roligt och nu har vi alltså inte ljusa kvällar längre.
Nåväl, kom fram precis före nio och rullade iväg tre minuter över. På grund av att det var molnigt så var det ju dessutom mörkare än vanligt men jag rullade på. Tänkte först köra 20 minuter bort och sedan vända. Men så blev det hela tiden: Bara lite till. Bara lite till. Nåväl. Nu vet jag hur det är att cykla MTB om man är rejält synskadad och jag fick i alla fall upptäcka ungefär var stigar börjar, hur långa dom är och vilka andra saker jag bör tänka på under förstaslingan idag.
Det ljusa i mörkret var ju att benen kändes bra. Inte slitna, utan sprättiga. Kroppen kändes bra. Huvudet kändes bra och tekniken kändes flowig och fin. Cykeln gick som den ska. Allt var bra. Utom kanske mörkret då. På väg hem i bilen så var jag avslappnad men laddad, lyssnade på dunka-dunka från NRJ på hög volym och hade stolsvärmen på för att hålla ryggen mjuk och fin. Kände mig som en king.
.jpg)
