Bil på väg mot Kinnekulle, fulltankad med både bensin och kolhydrater. Krippe och jag sällskapade under resan till och från Kinnekulle.
Vi hann inte mer än en timme ungefär innan vägen var helt avstängd på grund av en trafikolycka. Vi vände och navigerade runt olycksplatsen via Google Maps. Vägen var inte speciellt stor, men vi kom fram i alla fall.
På plats i Götene där vi bodde på
Hotell Gustaf. En utav cykelförbundets Peugeot-bilar stod parkerad utanför.
Viktor Knutsson kom till hotellet och sedan drog vi tre mot Hällekis för att möta Jimmy Bodin och köra ett varv på banan. Jag har faktiskt aldrig cyklat runt Kinnekulle så det blev premiär för min del. Här har vi nog passerat målet och ska börja åka utför.
Bortsett från själva kullen så var det platt värre på väg till/från Götene.
Vi kom tillbaka till byn, tömde ICA Kvantum på fikabröd och lösgodis precis innan stängning och satte oss sedan på Restaurangen/pizzerian till höger i bild. Direkt bortanför gatuköket. Där satt delar av Upsala CK och vi hade väl ett gott snack till maten.
På SM-morgonen så plockade jag fram allt jag skulle ha på mig, allt jag skulle ha i fickorna på tävlingen och packade resten i väskorna. En av väskorna la jag allt som jag ville ha i omklädningsrummet efter loppet och i den andra väskan la jag i allt annat. Vi åt frukost också. Jag var tjockt grundmätt och behövde inte äta speciellt mycket. Efter frukost blev det ombyte och innan vi åkte så blandades också sportdrycken från
Powerbar.
Krippe i
CLWR-keps ser till så att dyrgriparna sitter fast ordentligt.
Precis som på Solleröloppet så blev vi hindrade av ett tåg. Denna gång tack och lov enbart på väg till tävlingen.
På plats var vi en smula sena. Det skulle dessutom pumpas däck, snackas med konkurrenter, ätas lite godis och fundera ett par gånger om vi fått med oss allt. Sedan tog vi reservhjul och flaskor och cyklade upp till langningen där vi mötte föräldrar till lagmedlemmar som var på plats för att langa åt oss. Föredömligt serviceteam som fungerade klanderfritt även denna tävling.
Här har vi lämnat flaskorna nere vid langningen och är på väg mot toppen av den 2.2 km långa backen. Man kan se målet där uppe i dimman. När vi kom upp så letade vi reda på nummerlappar och försökte hitta en neutral servicebil som ville ta ett par hjul. Tyvärr var bilarna låsta och inga förare syntes till men Viktors mamma dök upp och kunde ta över ansvaret för hjulen så jag kunde fokusera på annat. Krippe och jag var ju ett par smulor sena så vi nålade nummerlappar där med assistans av Jimmy. Hela laget var överens om att uppvärmning var överskattat då vi startade utför och skulle tävla i 20 mil. Energin skulle sparas till själva tävlingen.
Vi hade lottats långt fram och det var väl skönt det för tävlingen tog en jävla fart direkt från start. Snudd på MTB-start. Det lugnade ner sig något nere på platten och jag kunde hålla en ganska bra position in i backen. Där gasades det utav bara helvete. Klungan sprack av i flera bitar och jag tänkte att proffsen bestämt sig för att göra tävlingen svinhård. Allt gick ihop igen nere på platten och jag kunde koncentrera mig på att ta en bättre position igen. Backen kändes helt okej till målbranten skulle forceras, där fick jag vika ner mig. Det gjorde å andra sidan inte så mycket då jag varje passering såg till att hålla jämnt och högt tempo utan att gå stum. På så vis kunde jag alltid öka över krönet och gå med i klungan eller en grupp strax bakom.
Även andra gången i backen gick det fort och någonstans kring varv två så stack fem starka utbrytare iväg. Team Argon 18 tog kommando i klungan och jobbade för Michael Olsson. Jäklar vad de fick slita. Utrbrytarna fick inte mer än 1:50 i tid och efter bara något varv så minskade avståndet igen.
På varv åtta så märkte jag att det kissades bland många namnkunniga cyklister och tempot i backen och ut på varv nio var inte allt för högt. Då sa jag till Fredrik Gustafsson som jag fått sällskapa med under delar av tävlingen att det nog skulle gå riktigt fort i backen. Innan backen på nionde varvet så visade MC-funktionärern 2.20 på sin tavla och herre jevlar vad det gick i backen sen. Nionde gången uppför backen blev min sista med tätkänning. Vi blev dock en ganska stor grupp bakom om ca: 15-20 cyklister vilket var skönt. Många bryter gärna landsvägstävlingar om de blir avhängda men här var vi ett så pass stort gäng att det blev en regelrätt gruppetto när vi efter ett varv eller så insåg att vi aldrig skulle se täten igen.
Jag var först med och hjälpte till i gruppetton men när jag både började känna mig trött och såg andra som bara satt sist för att undvika jobb så började jag hoppa över allt mer jobb jag med. Det var några som fortsatt var riktigt starka så backen blev jobbig nästan varje passage.
När vi skulle ut på varv 13 av 15 så var jag nära att åka av gruppetton, det var stjärnor framför ögonen och synen var kraftigt begränsad när jag maxade över krönet för att hänga med övriga cyklister. Petade i mig en Powerbar och tryckte en gel och blev sedan mer människa igen. När vi skulle ut på varv 14 så var jag stark i målbacken och kunde kosta på mig att avsiktligt släppa gruppen något på slutet av backen för att fiska med en lite tröttare cyklist och köra tillbaka honom till gruppen efter att vi passerat krönet. Näst sista gången upp var det återigen jobbigt, jag fick faktiskt släppa lite men då var jag så nära gruppen över krönet att, med hjälp av Viktor Hillerström Rundh, kunde jag ansluta igen utför. Drog inte en meter dom sista två varven och det var bara för att jag var rätt trött. Alla långa och hårda linjelopp har ju slutat med att jag blivit avhängd efter 10-13 mil i år. 20 mil SM-tävling på en stentuff bana var annat än vad jag klarat av tidigare i år.
Ut på sista varvet så fick jag höra att det bara var 28 cyklister före oss i tävlingen. Struntade dock helt fullständigt i alla placeringar utan var bara nöjd över att ta mig runt.
In i målbacken för sista gången och ett par cyklister fick en lucka direkt. Jag fick också en lucka direkt. Fast den luckan var upp till gruppen, inte bak till gruppen. Tog mig upp i min fart och korsade mållinjen som 45:e man.
SM-selfie och herrarnas prisutdelning.
Vissa av er har läst här, i resultatlistan eller på andra ställen att jag blev diskad och att den diskningen berodde på att jag inte startat med chip. Nu har den diskningen hävts och jag har fått tillbaka min 45:e plats!
Visst "bara" 48 fullföljande så 45:e var ju rätt långt från seger. Men med tanke på att jag kört så pass dåligt och orkat så lite på tävlingarna innan så var det riktigt skönt att bara komma i mål. Dessutom var det ju 90 startande så jag hamnade precis på den övre halvan av startfältet.
Angående det där med chipet och diskningen... Den 8:e april beställde jag och betalade jag mitt chip. Enligt tävlingsreglerna så ska det stå i inbjudan till tävlingar om chip ska användas eller ej. Jag läste i inbjudan till SM men där stod inget om chip. Jag mejlade ändå förbundet förra måndagen och påpekade att jag fortfarande inte fått något chip, att det inte stod något i inbjudan till SM om att man måste ha chip men att jag väl ändå snart skulle behöva det. Så jag bad dem kontrollera att jag betalat och sedan skicka det.
I fredags hade jag fortfarande inte fått något chip och då läste jag också i PM där det nu plötsligt stod att man skulle ha chip och hade man inget chip så kunde man hyra i deras kansli.
Förbundet har tidigare i våras gått ut med att man inte skulle straffa cyklister som saknade chip på grund av allt strul som dom haft med att få ut både licenser och chip denna vår och jag hade ingen lust att hyra en tjänst som jag betalt för redan den 8:e april. Så jag sket i det, helt enkelt.
När nummerlappar var nålade, reservhjul bortlämnade, benvärmare och överdragskläder avplockade så rullade jag något försenad ner till startfållan. När jag kom in i startfållan så hade dom givetvis, dagen till ära, en funktionär som kontrollerade att cyklisterna hade chip på sina cyklar. Första gången någonsin detta händer.
- Var har du ditt chip? Du måste ha chip, sa funktionären.
- Jag beställde mitt chip i april och har inte fått det trots påminnelse via mejl till förbundet, svarade jag.
- Du måste ju betala för det också, sa han tillbaka.
- Det gjorde jag i samband med beställningen den åttonde april, fick han till svar samtidigt som jag hela tiden rullade framåt mot min plats i startfältet.
- Du kan hyra ett chip där, sa funktionären och pekade med hela handen på kansliet.
Eftersom det bara var några minuter kvar till start och jag inte tänkte hyra en tjänst jag redan betalt för så struntade jag i att lämna fållan utan stod kvar på min plats. Funktionären skrev ner mitt startnummer och jag tänkte att det antingen var för att hålla koll på mig under tävlingen trots avsaknad av chip, eller för att straffa mig... Det blev ju det senare.
När resultatlistan kom ut på nätet den kvällen så mejlade jag chefskommissarien och påpekade att jag hade förståelse för beslutet att diska mig men skrev också att jag betalt det den 8:e april, mejlat en påminnelse men ändå inte hunnit få det och avslutade med att jag inte tyckte att cyklister som gjort sitt skulle bestraffas. Samt att jag informerat funktionären i startfållan om chipstrulet.
Dagen efter så fick jag ett svar om att chefskommissarien hade kontrollerat mina uppgifter och beslutat att häva min diskning.
Visst, jag kan villigt erkänna att jag kunde ha:
- Hyrt ett chip.
- Bett att få låna ett chip eftersom mitt inte kommit.
- Haft en bättre dialog med förbundet så att jag kunde ha fått mitt chip i god tid innan SM.
Men ärligt talat så var jag inte så sugen på att anstränga mig speciellt mycket för detta. Jag tycker att det borde räcka med att jag beställt en tjänst som jag blivit påtvingad och att det sedan är upp till SCF att leverera utan att jag ska behöva göra något ytterligare. Jag har så mycket annat som jag väljer att lägga energi på. Lite barnsligt kanske, men så är jag inte direkt någon chipförespråkare heller.
Nu fick jag ändå min placering och chipet skickades igår så jag har det nog vilken dag som helst nu. Slutet gott, allting gott!
