Barnen började dagen med att andas morgonluft. Det stod tidigt klart att en härlig vårdag väntade på oss.
Eftersom NÅGON i familjen glömde cykelnycklarna hemma igår så började dagen med en promenad mot barnens farmor för att hämta hem våra cyklar. Vi tog omvägen förbi Kålgårn för att mata fåglarna där. Med oss hade vi tjockt mycket bröd.
Det var tjockt soligt och tjockt fint ute idag.
Här lärde jag barnen att om man kastar brödet uppåt så kan måsarna faktiskt fånga det i luften. Om man vill störta fåglar så knyter man fast en bit fisk eller liknande på en sten och kastar upp, fågeln tar den i luften och störtar. Det har jag faktiskt läst. Men gör det inte i onödan, jag läste det i Överlevnadshandboken. Så man gör det givetvis bara om det handlar om överlevnad. Så om någon av er som läser detta gör det i onödan, och skyller på mig så har jag inte tipsat er.
Ungarna tyckte det var tjockt kul att mata änderna. Ebbahs kast nådde ungefär en decimeter framför hennes egna fötter, vilket givetvis var sött med tanke på arbetsinsatsen hon lade ner för att kasta dom små brödbitarna.
Många hungriga pippisar.
Många brön hade vi att kasta, som sagt.
Ebbah lurar några fåglar genom att helt sonika drop:a brödet framför sig. Lite som att bunt:a i baseball, för er med koll på idrotter som är populära i andra länder än Sverige.
En andrackare trodde visst att han var värd mer än andra:
I naturen är det starkast som vinner, verkar vara lite så i Kålgården med.
När fåglarna var mätta (som om de någonsin blir det...) så gick vi till "Majmoj" för att hämta hojarna. Kopplade
cykelvagenen till min mårtenbajk och så åkte vi och åt lite. Efter det styrde vi mot en lekpark.
Där hängde vi ett ganska bra tag.
Ronya undrade efter ett tag vad jag egentligen gjorde inne i barnens klätterställning.
Ebbah åkte lite kana. Till hon råkade ramla på annan plats i lekplatsen och då inte längre vågade åka kana...
Filip åkte också kana.
Dagens fotografer, föräldrar och ljushuvuden.
Och jag spottade årets första Tussilago när vi var på väg hem. Av tradition i familjen Öijer så plockas första Tussilagon för året och visas upp i hemmet. När vi kom in till Bojsenburg drabbades kvarteret av en naturkatastrof, och det var inte våra barn.
Bara några centimeter ifrån oss drog en tromb förbi, vet inte exakt vilken gradering den hade men orkanbyarna var givetvis väldigt kraftiga. Här riskerade jag mitt liv för en bild som inte ens blev speciellt bra.
Vi kunde bara stå häpna och titta på när tromben drog in och ödelade hela kvarteret.
När vi kom hem, med livet i behåll, så lekte vi en del ute på gården. Ebbah provade Filips cykel lite och fick tillfälle att öva på falltekniken.
Filip och jag drog till
Dribblers för att se Paris-Roubaix på en tjockt stor bild.
Filip satte sig till rätta, men där hann inte ens kexen ta slut innan han reste sig. Han satt nog bara en procent av tiden som vi spenderade där. Inte så konstigt heller då dagens Paris-Roubaix var ovanligt tråkigt att titta på.
Mattias Nilsson satt mot slutet av loppet på första raden och SOV. Så spännande var det.
Totalt var vi som mest ett tiotal som tittade på cykeluppvisningen.
Team Kalas var där,
Anders Lind var där,
Stefan Määttä var där,
Robert Österling var där,
Oscar Ekstam var där,
Ulf Walfridsson var där, Myhrberg Jr. var där,
Christian Teledahl var där, någon jag inte vet vem det var var där, min son
Filip var där och
jag var där. Kort sagt, de flesta som finns på internet var där.
Barnen somnade för ungefär en timme sedan. Så rackarns lång tid har detta inlägg tagit mig att producera. Och ändå tar det er bara ett par sekunder att scrolla förbi det. Nu ska jag ut och springa en sväng, kanske kan det ge lite mer av den där träningsvärken och ryggsmärtan som förra löp-passet gav mig.
