Jakten på den där suggan

Jag började först på en tävlingsberättelse. Men den blev sjukt lång, och då hade jag bara kommit till bergspriset efter två kilometer.
Hur som helst, ett stort mål med dagen var att köra bra i startbacken och helst gå med täten upp. Nu fick jag istället nypa bromsarna direkt i botten av backen för att framförvarande cyklister höll på att vingla ner mig i diket. Efter en kort idiotjakt i backen insåg jag mitt bästa och hittade ett eget tempo istället. Passerade nog krönet kring 15:e plats. Fick bra draghjälp på grusvägarna innan första riktiga stigen. Där blev jag tvungen att attackera ikapp och kom precis förbi landsvägscyklisten Robert Österling innan stigen. Tanken var att landsvägscyklister nog inte kör så bra i skogen. Såg Lars Bleckur och två till strax framför och tänkte att efter en fenomenal utförsåkning skulle jag nog ansluta. Jag var mycket snabbare än Robert i skogen. Men. Han åkte rakt på stigen och jag använde hela stigens bredd, och ibland lite till. Så vi kom ut ur skogen samtidigt.. Körde som ett jehu utför på de snabba grusvägarna och anslöt till Bleckur/Salomonsson i botten av utförsåkningen. Robert Österling och Alexander Blomqvist ville också vara med. I slakmotan upp mot första vätskekontrollen såg jag ett par cyklister mellan oss och grupp som jag trodde var placeringarna kring 5-10. I efterhand har jag förstått att det var täten. Hade jag vetat det, då, så hade jag nog hjälpt till mer med dragjobbet. Nu var jag mest tragisk, sliten och gammal. Försökte undvika vind så gott det gick, men tog lite förningar här och där. Vi kom ikapp Jesper Dahlström någonstans också. Niklas Gustavsson stod i tekniska zonen vid andra vätskekontrollen och i skogarna ungefär halvvägs in i loppet kom vi ikapp Calle Friberg. Det rullade på i gruppen men jag var allergisk mot fartvind och beslutade mig för att inte dra en meter om jag inte måste. Ingen tjafsade just med mig om det heller så jag fick sitta där. Trodde att vi kanske gjorde upp om en tiondeplats eller liknande. Med två mil kvar ungefär attackerar Jesper med en jätteattack och jag tvingas släppa. Jag överdriver inte om jag säger att jag inte dragit en meter på en till en och en halv mil. Och den ende som riktigt släpper är jag! Kanon. Toppen. Det var slutet på misärdagen tänkte jag och rullade uppgivet vidare.
Med milen kvar kommer en norrman ikapp och strax efter ansluter också Stefan Carlsson. Jag försöker öka tempot lite igen och hänga med dem. Men med runt fyra kilometer kvar tvingas jag släppa också de två.
Kommer i mål utan att känna mig hotad på slutet. Fick höra att jag nog blev tolva men tror inte riktigt på att det var en så bra placering. Med tanke på att jag släppt iväg så många. Men då visste jag inte att gruppen jag åkt med kämpade om en sjätteplats.
Hur som helst. Loppet startade dåligt för min del och avslutades dåligt. Fantastiskt hur detta korta, och mycket snabba, långlopp alltid tycks köra slut på mig. Nåväl, det är väl bara att bryta ihop och komma igen. Jag har ju fortfarande årets stora mål framför mig. Då skall allt stämma. Form, cykel och inga oväntade händelser under loppet.