Säg hej till min nya kompis

Ett stycke Monark Ergomedic 874E ska se till att det inte slarvas med träningen framöver. Vi började direkt med att testa grejerna med ett klassiskt Åstrand-test följt av spurtintervaller. Gött mos. Nu måste jag bara få reda på vilken fläkt som blåser mest för rimligast peng, har ni några tips på bra fläktar?

Vansbro, tidigt i morse

Var förbi Monark Exercise tidigt i morse och klämde in en testcykel i bilen. Återkommer väl med mer om detta senare idag, nu hetslunch!

Det första och hårda passet på Mallis

Klicka på "Visa detaljer" och sedan "visa metriska mått" uppe i högra hörnet om ni ser brittiska mått i rutan här ovanför.

Att kurvan är taggigare i början än på slutet beror på att jag först hade min GPS inställd på att spara data varje sekund, men insåg att passet blev långt och jag behövde ställa om den på "smart registrering". Hela passet blev ju 4:37 långt och detta med en snittpuls på 82.7% av maxpuls. Rätt svettigt med andra ord. Upp för Sa Calobra där från ca 65 km in i passet till 75 km in i passet så hade jag en medelpuls på 91.8% av max i 37 minuter. Tiden är väl inget man skrämmer små barn med direkt, men det var långt ifrån någon sommardag både form-mässigt och temperaturmässigt.

I början av passet kändes benen okej, men kroppen verkade inte riktigt hänga med då pulsen var onödigt hög. Jag började fundera vad det kunde bero på och min närmsta gissning då blev att det kunde bero på två vilodagar i rad följt av en lång resdag med knappt någon mat och nästan inget att dricka. Så jag började dricka en del vatten redan tidigt i passet. 

I Selva så sa jag hejdå till de fikasugna i sällskapet

Kajsa Snihs hade inte heller någon lust med fika så vi tog sällskap en bit upp i berget och min kropp började faktiskt kännas igen bättre när lutningen kom.

Jag hade en liten förhoppning om att hinna köra Sa Calobra, men dels hade vi kommit iväg från hotellet senare än beräknat och dels hade det tagit lite längre tid till Selva än jag trodde det skulle ta så jag förstod att det skulle bli "på håret". Så när Kajsa vände så började jag trycka på lite mer, utom här då där jag kände att jag behövde en bloggbild så jag stannade någon sekund. Pulsen låg härifrån mycket kring intervall-intensitet för att, om möjligt, köra in lite tid.

Det går att njuta trots att man stressar fram under vissa delar av, eller hela, träningspassen. Någonting som jag gillar att göra ibland när jag cyklar är att räkna på hur lång tid en delsträcka kan tänkas ta, eller när jag når mitt mål. Jag gjorde hela tiden beräkningar på hur lång tid olika delar av mitt pass kunde tänkas ta och hur fort jag skulle behöva åka för att hinna med allt. Kom fram till en tid där jag skulle behöva börja nedfarten mot Sa Calobra som ligger en mil ner mot havet om jag skulle hinna tillbaka till presentationen av Lampre-Merida och deras middag...

Innan själva utförsåkningen börjar så är det en liten knäppa på 2.5 kilometer eller så, den fick gå under "intervall" denna dag. Kom ändå fram till nedfarten 8 minuter senare än jag hoppats på. Jag hade alltså, enligt mina beräkningar inte tid att köra Sa Calobra denna dag då jag troligtvis också skulle tappa 8 minuter på tillbakavägen. Och med mitt schema för att hinna till transferbussarna som gick mellan 17:30 och 18:00 från hotellet så skulle jag då bara ha ungefär 14 minuter på mig från hemkomst till hotellet till det att sista buss gick. Och då var jag ändå inte alls säker på hur lång tid hemvägen skulle ta. Lite marginal till en sådan tillställning kan ju vara bra att ha.
Men jag tänkte; "vafan, jag är ju ändå här".
Och så skickade jag på utför med ett kort stopp för denna bild. Hade i den bästa av världar haft mer tid att fota och också tänkt ta det lugnt utför. Nu blev det en bild och sedan testa gummit i däcken lite. Genom att inte semestercykla, utan ligga på lite så hoppades jag kunna köra in ytterligare lite tid.

En bild i botten för att kunna visa att I was here, samt var jag började min tidtagning som var där asfalten ändrar färg. I höjd med parkeringsförbudsskylten mitt i bild

Cyklar man uppför är det lätt att ta bilder utan att stanna, farten är ju ändå nära noll...

Toppen! För er som undrar så stoppade jag klockan när man kommer "ut" på andra sidan denna insprängda väg. Och tiden från botten till toppen blev 36:55.

En sista bild vid detta landmärke som ligger vid korsningen för vägen ner mot Sa Calobra. Här var det ändå en timme och sjutton minuter kvar till hotellet. Med idiotsyra i benen efter stressen dit och klättringen upp så blev det en ganska jobbig hemfärd. Temperaturen kan inte skrutit om mycket mer än +5 däruppe i bergen heller, så det var lätt att bli trött. Jag visste ändå att tidspressen nu gått från hög till enorm eftersom jag kört Sa Calobra. Funderade bitvis på att lifta nere på platten, ta en taxi om jag såg någon eller bara ringa någon och fråga om var presentationen/middagen skulle vara så jag kunde ta en taxi dit själv.
Meeeen. Jag vred ur den gamla disktrasan till cykelkropp och fick på samma gång öva på att åka snabbt utför, en teknik som jag långt ifrån bemästrar. På väg mot Sa Calobra så hade jag räknat med att det kunde ta 1.20 från där bilden ovan är tagen och till hotellet. Det skulle innebära att jag skulle komma till hotellet kl. 18:00 och därmed anlända samtidigt som sista transferbussen gick. Nu gick den svängen på 1.17...

Bild från platsen där Merida-Lampre hade sin presentation, jag klarade det!

Men. Eftersom sista etappen av träningen tog 1.17 så var det på håret. Jag klev in på hotellrummet, tittade på mobilen som sa 17:57, slängde av mig cykelkläderna, kissade, duschade, klädde på mig för middag och rafsade ihop kamera, pengar, mobil och annat bra att ha med mig och kollade igen på mobilen när jag lämnade hotellrummet 18:02. Sprang ner till entrén och in i bussen som stod där.

Så. Himla. Skönt.

Jag hann till och med knyta skorna och växla några ord med mina barn i telefon innan bussen rullade iväg.

TV-kändis

I förrgår blev Filip med i regionala SVT Gävledala:


Snart ska jag åka till jobbet, sitter just nu och äter frukost. Borde väl kanske ha cyklat till och från jobbet, men hellre en vilodag för mycket än en för lite. Lire jobbigt att börja arbetsveckan med att sova alldeles för lite också (speciellt med tanke på gårdagens långa resdag också), men jag får trösta mig med att jag bara jobbar tre dagar denna vecka istället.
Frukost slut, tut tut!

På väg hem!

Skönt att kunna meddela att jag är på väg hem igen. Även om det är kul att hålla på med cykel så är det ju inte utan att man saknar dom där hemma och nu sitter jag i Paris och väntar på nästa flyg mot Arlanda...

Pigg och glad kille som lämnade hotellrummet vid 06:40 i morse

Åt frukost i min ensamhet, endast personalen var närvarande i den stora matsalen då frukosten normalt inte öppnade innan 7, men för oss som skulle åka 7 eller tidigare så fick man smyga in ändå.

Hejdå Ibersostar Playa de Muro, hotellet som vi bott på

Just nu på Charles De Gaulle i Paris. Ska strax kliva ombord på dagens tredje och sista flygplan. Beräknad restid från hotell till hemma är 15:45.

Liket lever!

Efter allt för många timmar på hotellrummet så kände jag mig idag pigg nog för att lämna stället. Skulle ut och leta lämplig föda samt röra lite på mig. Magen är väl fortfarande inte bra, men febern tycks vara borta och jag har mer energi. Igår kväll orkade jag inte öppna skruvkorken på vattenflaskan till exempel, då var jag inte så stöddig. 

Nästan som hemma: En falukorv!

Det mesta är stängt för vintern här, men grupper med cyklister ser man då och då.

Så plötsligt... FALU CK!? Cyklisten längst till höger i bild, är lite dålig kvalitet på fotot, men visst är det Joel Håland som syns på reklamen för Huerzeler.com? Mäktigt. Huerzeler är en skitstor cykeluthyrarfirma här och dom har över 2000 uthyrningscyklar. Finns alltså ingen större mening med att släpa med egen cykel till ön om ni inte känner att ni måste. Bägge dagarna jag har cyklat här har jag åkt på en hyrcykel från Huerzeler och dom håller till på många platser på ön.

Efter 1½ timmes promenad så åt jag mat för första gången på 45 timmar och detta på restaurangen närmast hotellet, givetvis. Boy heter stället som tycks gilla både döda djur och cykling.

På bättringsvägen, men helt slut

Hej hej!

Jag mår bättre nu. Magen är fortfarande inte helt bra, men inte akut kass i alla fall. Det känns som om jag är kvitt febern också nu. 24 timmars energidränering och hög feber sätter sina spår, helt klart. Bara under dom senaste 18 timmarna så har jag nog sovit 14-15 av dom. Innan dess sov jag också väldigt mycket. Säkert halva gårdagen spenderade jag sovandes.
I morse samlade jag kraft och gick ner till restaurangen för en lätt frukost, ibland mår man ju dåligt för att man inte ätit något också. Sedan skulle jag vila en kort stund för att se hur kroppen reagerade och nu fyra timmar senare så har jag vaknat igen...
Nä, ska väl kliva upp nu och se hur kroppen känns, kanske hitta något ätbart också. Vi hörs.