Epic-pendling

Live stream De Brabantse Pijl 2012

 Dags idag igen för ännu en klassisk tävling i Flandern, nämligen De Brabantse Pijl som avgörs för 52:a gången. Vinnare i fjol var Philippe Gilbert men det känns väl tveksamt till om han kan försvara den viktorian med tanke på hans smått usla vårform denna säsong.

196 kilometer på en sågtandad banprofil, det smakar fågel för benen det!

Eurosport sänder inte loppet så ni får nöja er med att följa tävlingen via livestream, sändningsstart 15:15:

De Brabantse Pijl live

De Brabantse Pijl live

De Brabantse Pijl live

8 + 12 minuter

Kvalité gånger två idag alltså, tempopendling på morgonen och intervaller på eftermiddagen

Pulsen var slö som i morse, kan bero på många saker givetvis men jag tuggade på så mycket som mitt huvud kunde förmå mina ben att vrida runt dom där pedalerna. Är säkert bra för något men i natt måste jag sova. Benen är skönt slitna nu kan jag lova efter dagens dubbla stumpass. Uppstigning om mindre än sju timmar så jag dräller inte här så länge i kväll. Tog, givetvis, några bilder för er också under hemcyklingen:

Ah. Förresten. Min bakskärm har gått sönder. Fästet vid bromsbryggan har gått sönder på ena sidan så skärmen hänger ner på däcket där (inte så konstigt att morgonens tempopendlingen gick tungt på slutet!?). Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Tror dock att jag köpte två uppsättningar skärmar i höstas och borde därmed ha ett extra fäste någonstans... Morgondagens projekt. Imorgon snabbpendlar jag nog på racern om det inte frusit ute eller ösregnar. Behöver tid i den sadeln och fart i benen.

Rapha-pendling

Åkte inte Rapha-cykeln, men ni ser ju på bilderna var jag hämtar Rapha-kopplingen. Blött, grått och blåsigt väder återgivet i svartvitt fotografi med mycket kontrast.
Hade motvind, sida-med och dödsmotvind vilket gjorde kaos med mig på slutet trots rekordtid efter halvtimmen cyklad. Ovanligt låg puls vilket jag hoppas beror på att jag blir bättre. Sedan dödsinfluensan efter Vasaloppet har jag faktiskt tränat på bra.

Sa Calobra

Jag skrev ju ett inlägg om backar igår, och så dök denna filmsnutt upp på Facebook senare på kvällen:
Cyklist: Tobias Johansson från CK Bure
Ja, ni ser ju själva hur härligt det är med backar. Sa Calobra ligger ju så bra till på Mallorca också så man måste ta samma väg tillbaka. En väg ner, en väg upp. Härliga uppförsbacke! Har själv cyklat backen någon gång förr i tiden, riktigt fin. Som ni kan se i filmen så är ju ön verkligen ett cykelparadis, som om det inte vore nog med att miljön och vägarna är härliga så vimlar det ju av andra cyklister också. Jag har spenderat 15 veckor av mitt liv på ön och nog vore det trevligt med ytterligare ett gäng veckor där.

Älska uppförsbackar!

På väg upp mot Hackmora igår

Jag har i alla år älskat uppförsbackar, men varit lite olika bra på att ta mig upp snabbt.
Som ganska färsk MTB-cyklist och junior så hade jag ett motto: "Det jag tappar uppför får jag ta igen utför". Eftersom jag inte var så bra uppför så lärde jag mig istället att åka ganska så fort utför i skogen. På så vis kunde jag ändå hålla ganska jämna steg med mina närmsta konkurrenter som envisades med att åka ifrån mig uppför. När jag sedan blev bättre också uppför så fick jag givetvis ett övertag på dessa konkurrenter då jag lärt mig att idiotköra utför.
Med några års träning blev jag också bättre uppför. Det handlar nämligen inte om någon hemlig kunskap att kunna åka uppför, för det kan alla. I långa backar behövs högt syreupptag kombinerat med låg vikt. Kortare (svenska) backar kan man ofta också ta på ren kraft. En backe som tar max 30 sekunder kan man ju till exempel spurta uppför, vilket gör att även tunga spurtare är (borde vara...) snabba i så korta backar. Ska ni cykla i alperna eller liknande långa klättringar så är det syreupptag och låg vikt som gäller, ska ni bli snabbare på svenska banor behövs också en hel del styrka alltså. Lyckas ni kombinera styrka, syreupptag och låg vikt så är ni garanterat snabba också uppför. Jämfört med när jag elitsatsade är jag nu något kilo tyngre, har lite sämre syreupptag och gissningsvis tappat mycket lokal kapacitet i benen. Ändå tycker jag uppförsbackar är skitkul!

Enklaste sättet att komma tillbaka i någorlunda backform för mig som ändå tränat ganska mycket i många år och aldrig riktigt helt lagt av är nog att köra styrkepass på cykel. Spurter, tung växel i motlut och varför inte lite testcykelintervaller (tex 10*4 min med 2-3 minuter vila mellan varje fyra) på låg kadens (ca: 60 varv/minut).
Att gå ner i vikt är ju inte svårt, i teorin, då man bara behöver stoppa i sig mindre energi än man gör av med. Vill du använda någon "bantningsmetod" så är det bara att välja valfri som du känner passar dig bäst och sedan äta lite mindre än du gör av med.
Att bättra på syreupptaget kan jag nog också göra till viss del, men det hade ju varit ett lättare projekt om jag varit lite yngre och sämre tränad. Än är dock inte försent och all form av  förbättring är ju bättre än ingen förbättring. Att träna på 90% (eller mer) av max ger nog i alla fall en knuff i rätt riktning. Vill man ha högt syreupptag så är fikadistanspass inte rätt väg att vandra utan det är högintensiva intervallpass (eller varför inte träningstävlingar) som gäller.
Nu ska jag inte nörda ner mig allt för mycket i träningsläran då det finns andra som kan detta bättre än mig (Toppfysik, Micke F, Isak och Reck för att nämna några). Jag gillar ju egentligen bara att cykla.

En annan faktor jag inte tagit upp är inställningen till backar. Tycker man att man är sämst i världen på att cykla uppför, att backar är det värsta som finns och att det inte är någon idé att försöka hänga på polarna uppför så blir du givetvis inte heller bra på att cykla uppför. Vet inte hur ofta varje år jag får höra "jag är för tung för att vara bra uppför", och då snackar vi ändå svenska backar och cyklister som väger kring 70-75 kilo! Inställningen är i och för sig a och o när det kommer till prestationer i stort och inte bara uppförsbackar.

Åter till ämnet: jag älskar uppförsbackar. Helst långa, branta backar där man kan sitta och nöta och svettas i flera minuter. Ser jag en lång backe eller "hittar" någon ny backe blir jag alldeles varm inombords. Minns de gånger jag åkt till Mallorca och jag sett bergen, det är som julafton varje gång! Min egna bergsget-peak var nog år 2007, alltså då jag var 25 år ung. Kör man MTB behöver inte ens backarna vara svåra, lika kul är det ju med svåra backar där man utöver styrka, syreupptag och låg vikt ska få med en stor portion teknik för att lyckas.
Att cykla i backar är inget som per automatik gör att man blir bra på att cykla uppför, men att träna i backar är bra om man vill bli en bättre cyklist. Det gäller att veta exakt vad man skall förbättra för att bli bättre på det. Du kan träna styrka genom att köra på tunga växlar, dessutom lär du ju hela tiden lägga mycket kraft på pedalerna i uppförsbackar så det är bättre styrketräning att cykla uppför än på platt mark. Syreupptaget får sig också en skjuts i rätt riktning eftersom det är ganska lätt att nå en hög ansträngningsnivå i uppförsbackar.
Så hur kan man som cyklist inte älska uppförsbackar!?

Att titta i kartor eller höra från någon annan om vart det finns bra backar är ju bara så härlig. Att hitta en, på kartan bra, backe och ge sig ut för att testa den.. Härligt!

På kartan bra

I verkligheten fantastisk!

Distanspass bredvid Jesper!

Idag satte jag mig inte på rullen på Jeppe utan försökte istället hålla mig bredvid honom under hela passet. Vi skulle åka en hel del grusvägar och den jeppen har ju inga skärmar så då vill man ju inte sitta bakom och bli skitig. Utöver grusvägar så var några backar inplanerade också så det blev väl en riktig fest det här.
Över Norlingberg ville jag inte släppa iväg honom så med 93% av maxpuls lyckades jag sitta i hans absoluta närhet över krönet. Han skulle ju ta det lugnt idag...
Många grusvägar var ganska mjuka och leriga, men där tog jag inga kort. Dels för att jag inte ville skita ner kameran men mest för att jag var fullt fokuserad på att ta mig framåt. En del frysta grusvägar och också någon mindre skogsväg och stig hann vi med. I Hackmora som var dagens andra rejäla backe blev vi störda av egen fotografering och rådjursspaning så där blev det ingen värre hets. I nästa långa klättring kände jag dock att jag inte hade något med tätstriden att göra idag. Det kändes verkligen som om Jeppe hade full koll på mig och han kunde nog lägga i både en och två växlar till om det skulle behövas. Men han är ju snäll å så och körde därför aldrig riktigt ifrån mig.
Vi passerade också Oxberg, Pizza-backen+ANNAT innan det var dags för sista backen utanför Källslätten, där tappade jag kedjan i botten av backen och tappade direkt ett avstånd som jag inte kunde hämta in. Jesper tog ändå i en del och jag blev ju i alla fall inte flera minuter efter så jag tar med det som något positivt.
Störst är ändå att jag inte behövde sitta och vila på Jeppes rulle idag. Visst, det tog nästan kål på mig, men jag klarade det. Ska man lära sig att powerdistansa så lär man ju öva på det.

Frusen grusväg, Jesper och Gopa på andra sidan sjön Gopen

Här rekar vi bana inför höstens MTB Uphill-tävling må ni tro!

Ja, ni förstår ju att jag inte har det lätt

Här skulle man bo!

Rådjursspaning!

Fem stackare instängda i en hage. Men oroa er ej, de lyckades ta sig ut innan vi blåste vidare.

På väg mot nästa berg...

Några finbackar hann vi med i alla fall

Här åkte vi

Tid: 3:23:21
Sträcka: 84.74 km
Snitt/maxpuls: 154/183 (79/93%)
Snitt/maxhastighet: 25.0/63.7 km/h
För er som vill nörda lite extra så hittar ni dagens Garmin-siffror hittar ni här.

Efter Tom Boonens uppvisning på dagens Paris-Roubaix kan jag bara konstatera följande: hur SNABB han är, hur STARK han är, hur MÄKTIG han är, hur SJUKT det var.