Det där såg ju inte så jobbigt ut, tänkte jag och lufsade ner. Provade att värma lite på platten istället. Kände mig tung och degig. Det här skulle ju bli kul. Det fanns en del idrottsfolk där som jag känner igen. Skulle väl inte påstå att jag känner alla som jag hejar på, men flåsidrottare i Dalarna håller ju ihop lite.
Ikonen Adam med klassisk midjeväska, atletisk hållning och ett vackert leende.
Fredrik Ericsson utnyttjade det naturliga omklädningsrummet. För den lite mer privata omklädningen från cykelbyxa med blöja till cykelbyxa utan blöja gick han dock bakom en röd Volvo, men den bilden passar sig inte riktigt för nätpublicering.
Hackmora Bergslopp är en mysig liten löpartävling. Anmälan och sekretariat i ett partytält och vatten i mugg vid målgång på toppen. Plakett får man också, men det missade jag i år. De senaste åren har deltagarantalet ökat något och i år blev det rekord. Nästa år firar loppet 20 år och med lite marknadsföring skulle loppet kunna växa ytterligare. För vem vill inte springa 2.9 km uppförsbacke?
Jag gjorde en lite lugnare start än förra året, det var så dryg då när alla duktiga löpare skulle förbi mig i första skogspartiet. Det armbågades och jag tappade mycket rytm och placeringar där. Så i år höll jag igen något de första 100 meterna och kom in i skogen ungefär samtidigt som första dam och Fredrik Ericsson. När första toppen nåddes så fortsatte dock de springa. Jag höll väl samma hastighet som uppför, även på platten. Längtade mig bort till när loppet började på allvar i grusvägsbacken. Den är brant och alla går redan på max, så det hände inte så mycket placerings och avståndsmässigt där i fjol. I år var det annorlunda. Alla andra var snabba och jag ville bara gå. Hela tiden och hela vägen ville jag gå. Hade det inte varit för all publik så hade jag också gått. Men någon skam i kroppen har jag ju ändå. Så jag "sprang". Tappade dock en del placeringar innan vi svängde in i skogen igen med ca: 900 meter kvar till mål. Fick släppa andra dam och ett par till framför mig. Men eftersom jag på grusvägen gått ner från 190+ i puls till en puls kring 188 så hade jag ju återhämtat mig något. Så jag gjorde ett sista desperat försök innan sista branten upp mot mål. Lyckades passera tjejen som låg på andraplats och två killar. Men jäklar vad drygt det är att springa på maxpuls... Fick vika ner mig och gå några meter, men det gick ju nästan lika fort som att springa. Så jag tappade bara en placering. Slutet av loppet har givetvis en massa publik och kameror, så jag tvingade mig själv att kämpa sista biten upp. Där uppe bakom mållinjen låg folk överallt. De som stod upp var framåtlutade med händerna på knäna och hade slem hängandes ur munnen och ventilerade kraftigt. Idrottspoesi när den är som bäst.
Efter att ha återhämtat mig så pass att jag kunde resa mig igen gick jag och letade efter överdragskläderna som arrangören kört upp till målet åt oss. Pratade lite skit, hade en hemsk blodsmak och berättade hur fruktansvärt det varit och hur långsamt det gått. Alla var dock nöjda över att ha tagit sig upp.
Med darrande ben var det sedan bara att börja gå ner igen.
Så här såg toppen ut när jag skulle börja gå ner.
K(l)asslöpare med ca: 10-15 meter kvar till mål. Notera gärna tjejen i gult som springer med händerna på knäna. Inte bara jag som tyckte det var jobbigt! Äkta löparshorts™ hade jag iaf, även om det till synes inte har någon positiv effekt på tekniken. Foto: Lina Börjes (fler bilder hittar ni på hennes blogg)
På en bild tagen några meter senare ser jag iaf inte ut att rasa ihop, även om det där knappast är att kalla löpsteg. Fler foton finns på Sågmyra SKs hemsida.
En kenyan vann, så klart, före Skidåkaren från Närke. Adam blev 10:a, Fredrik 15:e och jag 39:a på tiden 15.32. I fjol blev jag 25:a på 14:25, så det går helt klart åt fel håll. Komplett resultatlista hittar ni här.
Här sitter jag och blir tunnhårig i väntan på prisutdelningen som fotograf Adam skulle på för att hämta sitt pris.
