Stressfraktur?

Foto: Oscar Ekstam
Notera gärna energigelen som är nedstoppad i strumpan, den satt kvar när jag kom hem sen.

Jag skrev ju lite idag om att jag hade ont i ena foten. Det började smyga sig på lite redan i lördags, men jag har ju kunnat stå ut med det. Det har dock sakta men säkert blivit värre för var dag. Idag hade jag så ont att jag haltade till dagis och skola när jag lämnade barnen. Men jag tänkte ju att det skulle gå över när jag blivit varm, det har gått ganska bra på tidigare pass. Men idag tog det väldigt lång tid innan det gick över, om det ens gjorde det. Jag fick väl bara så ont på andra ställen att just det inte kändes längre.
Nu ikväll sökte jag lite på vad det kan vara som gör så ont, det smärtar liksom om jag trycker på ett av fotens ben. Hittade stressfraktur och allt stämde väldigt väl in på mig. Det stod också att man först kan ha en inflammation som sedan kan övergå i en fraktur. Så med lite tur har jag ingen fraktur. [RIM!] Å andra sidan kanske jag nu fick den där frakturen efter 45 km löpning med inflammation?
Förutom foten så hade jag lite smygont på insidan av vänster knä innan start, nu känns det som om någon våldat det med ett trubbigt föremål. Gör inte så ont när jag böjer på benet, men om jag petar på punkten som gör ont. Är väl kanske en inflammation där också. Bra att skrämma fram småskador med ett Marathon så man kan hitta allt småskit som skräpar i kroppen.

Loppet idag då. Det gick från att kännas okej till att kännas skit på bara en eller två kilometer, strax innan tre mil. Visst hade jag börjat få lite ömmande ben, men det var ingen fara. Sen hände något. Kan också ha att göra med att jag inte drack något idag. Att energin tog slut. Men jag hade så jävla ont i benen så det var nog bara helt enkelt lite muskulär utmattning. Kände aldrig av några kramptendenser faktiskt, utan bara rent förfall.
Hade inte laddat något för detta heller, eftersom jag spikade det hela igår kväll. Jag hade inte sprungit så länge och hårt dagen innan om jag skulle tävla i ett marathon. Frukosten bestod av en macka och lite saft, men jag ville inte ha tung mage när jag sprang.
Ja, men äsch. Jag tog mig igenom eländet och nu kan det bara gå bättre i framtiden. Tänk vad en mil ska kännas kort nu. Borde ha stechat efteråt, men det var inte riktigt aktuellt. Så att säga. Just nu är jag inte så farligt öm. Det är mest i mitt risiga vänsterben. Insidan av mina lår och ljumskarna var rätt möra efteråt. När jag har sprungit tidigare, och inledningsvis idag, så slår mina fötter i mina ben ibland. Idag upphörde det efter runt 25 kilometer, och på slutet hade jag en rejäl Q-faktor och liknade nog mest en cowboy i löpningen.

Äsch, nog pladdrat. Nu ska jag äta lite mer chokladglass med kolasås.