Så här såg jag ut år när den svenska CX-eran startade med crosstävling på Lugnet i Falun den 28:e oktober år 2000.

Sedan dess har Falu CK arrangerat minst en CX-tävling varje år och skall göra så också nu på lördag. Se till att vara med! Sista anmälningsdag är imorgon och ni hittar info om anmälan och annat här: www.cxfalun.se

Utvilad

Bortsett från att jag vaknade av att Filip skrek i natt så har jag sovit bra. Vaknade kvart över sju i morse av att Emily kom in i vårat rum, Ebbah vaknade halv nio och Filip nio. Ebbah har alltså sovit hela natten, om hon inte vaknat och somnat om utan att göra något väsen av sig då. Hon somnade sent igår eftersom hon och Ronya var in till sjukhuset med henne. Där konstaterade de att Ebbah inte bara har vattkoppor på utsidan, utan också på insidan. Det kan ju förklara hennes kraftigt minskade aptit. Vattkopporna är ganska intensiva vid ögonen också; hon har svullna och små ögon med var lite här och där på morgonen, så en ögonläkare ska titta på henne idag någon gång. Bilden är från igår. Ebbah kom bara till ro i min famn och jag var helt slut så vi satte oss på golvet i köket. Där satt vi nästan en halvtimme innan vi släpade oss till soffan istället.
Nu tror jag dock att gårdagen var peaken och nu ska det börja bli bättre igen. För det blev inte värre igår, så då borde det ju vända igen.
Dagen innehåller inga stora planer alltså, men jag hoppas som alltid att posten skall föra med sig något intressant.

Stressad njutning

Eller stressad och stressad. Jag låg och halvsov i soffan med Ebbah på bröstet när Ronya kom hem med Emily. Var halvseg och helförsoffad när Ronya frågade om jag inte ville ut och cykla en timme eller så. Först trodde jag att jag hört fel, sedan undrade jag vad jag nu skulle ta mig till. I vanliga fall brukar jag ju planera något som skall cyklas, jag har ju en del saker jag vill göra när jag kommer ut och hojar. Men nu med så kort varsel blev jag lite ställd. Eftersom jag inte vet när jag cyklar nästa gång igen och det var ett tag sedan jag cyklade så ville jag få in lite kvalité. Samtidigt var ju tröttheten rätt påtaglig så jag ville också njuta av naturen bara. Det fick bli en kombo helt enkelt.

Fick då tillfälle att direkt testa min nya, lokalproducerade, cykelkeps från Kurbcaps. Kepsarna tillverkas av Britt i Säter och Dan ligger bakom det hela. Jag beställde den i helgen och fick den alltså redan idag.

Jag skogsmoppade mig via Jungfruberget bort mot Lugnet.

Bjöd kroppen på en backintervall i Sjulsarvsbacken. Det kändes totalskit. Men tiden var nog rätt okej ändå med stillastående start och skogscykel (knappa två minuter från skylt till topp).

Skarvade vidare via lite SM-stigar till Sjulsarvsstugan där jag njöt av utsikten i 8 sekunder.

Smög sedan ner för Second Chance. Myste ner till Lugnet och körde en backintervall i Serpentinvägen på 3.37. Knappast snabb, men jag hade förväntat mig en tid över fyra och skulle vara nöjd med allt under 4.30. Rullade ner för The Enemy Within och fortsatte sedan hemåt. Här och där under passet smög jag in korta men tokintensiva intervaller. Totalt var jag ute i lite drygt en timme och hann med allt jag ville få med.

Pulskurva och höjdprofil Hackmora Bergslopp

Så här såg det alltså ut. Pulsen jämn och fin kring 190 och banprofilen lagom tuff. 2,9 kilometer skall banan mäta och den erbjuder 220 höjdmeter att bestiga, enligt min och Adams pulsklockor. Nivåskillnaden mellan start och mål uppges till 203 meter.
Ni tänker väl också som jag? Att Falu CK borde arragera bergstempo för MTB där. Och visst, det skulle ju vara helfestligt. Problemet är bara det där sista partiet. Det är väldigt brant och man har preparerat med makadam. Inte jättemånga skulle klara att cykla hela vägen upp, även om slutet nu är lite enklare än för några år sedan. Så hur kul är ett bergstempo om man springer sista 200 meterna, skulle ni tända på det ändå? Kanske man kan lägga en åkbar sträng med fint stenmjöl genom makadam-partiet, så får tekniken vid maxpuls vara begränsningen. För det är rötter och stenar där i skogen... Bara en tanke alltså. Gemensam start skulle bli lite för trångt med MTB.

Titta på klockan-natt

Det var en sådan natt i natt. En natt där jag tittade på klockan ett tusental gånger. Ebbah var trött men kunde aldrig riktigt somna djupt. En stund hade jag Filip som sällskap också, men han tröttnade efter en timme eller så och gick in till sig igen. Men Ebbah och jag kamperade alltså ihop hela natten lång. Som längst hann det gå 48 minuter från att jag tittade på klockan till att jag kollade den igen. Alltså har jag som längst sovit 47 minuter i följd denna natt. Att säga att jag är trött är att inte ljuga. En rackarns tur att jag fick sova mycket natten till igår.
Ebbah ser faktiskt värre ut idag än hon gjorde igår. Men det är för synd om henne nu för att jag ska vilja visa er det. Eftersom hon knappt sovit i natt så ser hon inte direkt piggare ut heller. Hon var på vippen att somna för ett litet tag sedan. Men det gick inte heller då. Nu får hon vara vaken till hon somnar av utmattning. Då kanske hon sover ett par timmar sedan. Filip somnade sent igår, var vaken lite i natt och vaknade ändå tidigt idag. Så med världens tur somnar de båda någon gång efter lunch så jag också kan blunda en stund.

Bilder och resultat från Hackmora Bergslopp

Loppet som också kan beskrivas som VM i självförnedring. I alla fall för mig denna gång. Mitt lopp/min form var en katastrof. Jag hoppades in i det sista att det går att vila sig i form. Hade ju inte tränat sedan den sista september så jag var inte direkt övertränad. Provade att värma upp lite genom att jogga lite lätt i den första biten av backen men fick börja gå för att det var så grymt jobbigt. Kollade på när flickor och pojkar 17 sprang upp.

Det där såg ju inte så jobbigt ut, tänkte jag och lufsade ner. Provade att värma lite på platten istället. Kände mig tung och degig. Det här skulle ju bli kul. Det fanns en del idrottsfolk där som jag känner igen. Skulle väl inte påstå att jag känner alla som jag hejar på, men flåsidrottare i Dalarna håller ju ihop lite. 

Ikonen Adam med klassisk midjeväska, atletisk hållning och ett vackert leende.

Fredrik Ericsson utnyttjade det naturliga omklädningsrummet. För den lite mer privata omklädningen från cykelbyxa med blöja till cykelbyxa utan blöja gick han dock bakom en röd Volvo, men den bilden passar sig inte riktigt för nätpublicering.

Hackmora Bergslopp är en mysig liten löpartävling. Anmälan och sekretariat i ett partytält och vatten i mugg vid målgång på toppen. Plakett får man också, men det missade jag i år. De senaste åren har deltagarantalet ökat något och i år blev det rekord. Nästa år firar loppet 20 år och med lite marknadsföring skulle loppet kunna växa ytterligare. För vem vill inte springa 2.9 km uppförsbacke? 

Jag gjorde en lite lugnare start än förra året, det var så dryg då när alla duktiga löpare skulle förbi mig i första skogspartiet. Det armbågades och jag tappade mycket rytm och placeringar där. Så i år höll jag igen något de första 100 meterna och kom in i skogen ungefär samtidigt som första dam och Fredrik Ericsson. När första toppen nåddes så fortsatte dock de springa. Jag höll väl samma hastighet som uppför, även på platten. Längtade mig bort till när loppet började på allvar i grusvägsbacken. Den är brant och alla går redan på max, så det hände inte så mycket placerings och avståndsmässigt där i fjol. I år var det annorlunda. Alla andra var snabba och jag ville bara gå. Hela tiden och hela vägen ville jag gå. Hade det inte varit för all publik så hade jag också gått. Men någon skam i kroppen har jag ju ändå. Så jag "sprang". Tappade dock en del placeringar innan vi svängde in i skogen igen med ca: 900 meter kvar till mål. Fick släppa andra dam och ett par till framför mig. Men eftersom jag på grusvägen gått ner från 190+ i puls till en puls kring 188 så hade jag ju återhämtat mig något. Så jag gjorde ett sista desperat försök innan sista branten upp mot mål. Lyckades passera tjejen som låg på andraplats och två killar. Men jäklar vad drygt det är att springa på maxpuls... Fick vika ner mig och gå några meter, men det gick ju nästan lika fort som att springa. Så jag tappade bara en placering. Slutet av loppet har givetvis en massa publik och kameror, så jag tvingade mig själv att kämpa sista biten upp. Där uppe bakom mållinjen låg folk överallt. De som stod upp var framåtlutade med händerna på knäna och hade slem hängandes ur munnen och ventilerade kraftigt. Idrottspoesi när den är som bäst. 

Efter att ha återhämtat mig så pass att jag kunde resa mig igen gick jag och letade efter överdragskläderna som arrangören kört upp till målet åt oss. Pratade lite skit, hade en hemsk blodsmak och berättade hur fruktansvärt det varit och hur långsamt det gått. Alla var dock nöjda över att ha tagit sig upp. 

Med darrande ben var det sedan bara att börja gå ner igen.

Så här såg toppen ut när jag skulle börja gå ner. 

K(l)asslöpare med ca: 10-15 meter kvar till mål. Notera gärna tjejen i gult som springer med händerna på knäna. Inte bara jag som tyckte det var jobbigt! Äkta löparshorts™ hade jag iaf, även om det till synes inte har någon positiv effekt på tekniken. Foto: Lina Börjes (fler bilder hittar ni på hennes blogg)

På en bild tagen några meter senare ser jag iaf inte ut att rasa ihop, även om det där knappast är att kalla löpsteg. Fler foton finns på Sågmyra SKs hemsida.

En kenyan vann, så klart, före Skidåkaren från Närke. Adam blev 10:a, Fredrik 15:e och jag 39:a på tiden 15.32. I fjol blev jag 25:a på 14:25, så det går helt klart åt fel håll. Komplett resultatlista hittar ni här.

Här sitter jag och blir tunnhårig i väntan på prisutdelningen som fotograf Adam skulle på för att hämta sitt pris.

Stackars lilla flicka

Ungefär så här kul har vi det på Jungfruvägen idag. Vi vuxna agerar curlingföräldrar åt främst Ebbah idag. Filip piggare i jämförelse men han har haft det jobbigt på kvällarna. Ebbah hade bara någon enstaka prick i ansiktet igår, vaknade upp och såg ut så här idag. Om hon kunde säga "rosa Mercedes" så skulle hon få en, lite tur då att hon nöjer sig med O'boy, kakor och glass än så länge.