Hej och god morgon!
Idag är det en något stel bloggare som sitter vid köksbordet och komponerar ett blogginlägg. Trettiotvå kuperade kilometer teknisk löpning i regn, lera och på hala rötter sätter sina spår. Speciellt om man inte kan springa. Därför är jag kanske lite extra stolt över att kunna konstatera att jag blev tia igår. 10:a! Jag vet inte vad andra tycker om det och det struntar jag högaktningsfullt i, för jag är jättenöjd med min prestation igår. Hade som ett litet mål att klara tre timmar, det vet ni. Men det var liksom ett högt uppsatt mål om allt skulle gå perfekt och dessutom med en torr bana i tankarna. Nu regnade det istället, det var lerigt, halt och svårsprunget. Ändå trillade jag in på 2:57:04. Så jäkla nöjd. Vill nog påstå att det här var min bästa idrottsliga prestation denna säsong.
Resultat Vildmarksloppet 2019 hittar ni här.
Innan start så kunde jag konstatera att det åtminstone var några jag kände igen, konditionsidrottsarrangemang brukar ju kunna bjuda på det. Starten gick uppför slalombacken och där gällde det väl att hålla igen gissade jag. Men hur håller man igen när det är tävling och det springer folk runt om en?
Starten gick och jag hade svårt med att hålla igen även om jag inte tog ut mig till max. Det längsta jag hade sprungit dom senaste 10 åren var 14.5 kilometer så det här skulle bli en utmaning även om jag inte sprang fort. Tror jag var runt 11-12:a när vi kommit upp. Uppförslöpning passar cyklister hyfsat bra. När vi sedan skulle springa både svagt utför och på platt mark så fick jag det jobbigare och tvingades släppa iväg några löpare. Fick fint sällskap av en löpare efter ett par kilometer, det gjorde mycket att ha någon att följa på dom mer lättsprungna delarna för då tvingades jag liksom att anpassa min löpning och kanske lärde jag mig något där. Vi hade det trevligt med en del snack i skogarna. En kvinnlig löpare anslöt också och vi bildade en trio. Kilometerna tickade på och allt kändes ganska gött, ja förutom att vänster fot började göra ont efter sju kilometer då.
När vi kommit ungefär en mil så anslöt ytterligare ett par tre löpare och jag passade på att ta täten i gruppen när vi sprang över en myr med möjlighet till lite olika spårval. Ville liksom inte tappa mer nu utan istället kunna gå med långt fram om någon skulle framåt. Allt hade känts bra så jag tänkte att jag kunde öka något. Fick med mig sällskapet från kilometer två och vi började lämna övriga bakom oss samtidigt som vi kunde konstatera att vi började närma oss två löpare framför oss.
Jag hade hejat på Linda och Frida som stod efter fem kilometer på en asfalts väg och hejade. Såg fram emot en gel där i min fartökning och de skulle stå vid 12 kilometer, när vi sprungit förbi Sörskog. Där passerade vi också en av dom två löparna som vi sett framför oss. Men Linda och Frida var inte där. Jag kutade på och hade en allmänt bra känsla, visst var det jobbigt men ändå klart hanterbart.
Efter en utförslöpa följt av lite teknisk löpning så lämnade jag sällskapet bakom mig efter 14 kilometer och tog sikte på nästa löpare framför mig. Han hann ifatt en något tröttare löpare och efter att ha sprungit bakom dom en kort stund så kunde jag passera båda efter runt 16 kilometer. Härifrån var banan som mest teknisk, jag hade en bra känsla och att springa på stig verkade passa mig riktigt bra. Kanske är det också så att det passar mig bättre än att springa på riktigt ute på en väg och därför upplever jag som att det passade mig bra att springa stig. Upp till Fändriksberget (470 möh enligt Garmin) så gick det av förklarliga skäl inte så speciellt snabbt men jag sprang på och längtade efter några snabbare kilometrar utför.
Mellan kilometer 23 och 24 så är det en riktigt teknisk och brant utförslöpa följt av en vätskedepå på grusväg. Där någonstans på den grusvägen så började det kännas i benen. Vet inte om det hade varit dom där snabba kilometerna på grusväg svagt utför, den branta utförslöpningen eller om det bara var distansen som började ta ut sin rätt.
Mitt sällskap från den första delen av loppet hade sagt att om man kommer till kilometer 27 så har man klarat det värsta för sedan väntar utförsbacke mot målet. Så jag siktade på att grisa mig igenom dom där kilometerna så att det kunde gå lite lättare igen mot slutet. Hade koll på klockan och mitt mål om tre timmar såg ut att missas. Trötta ben, föll ett par gånger om och kämpade mig fram. Inte alls lika lätt i löpningen som innan. Hade fem kilometer i följd med kilometertider på mellan 6:03 och 6:43. Inte bra för snittet.
Kom ut på dom mer lättsprungna skogsvägarna och grusvägarna mot slutet. Räknade ut att jag behövde avsluta sista fyra med ett 5:15-tempo. Tack vare gravitationens hjälp på slutet så kunde jag pressa några snabba kilometer och sista biten in mot mål så visste jag att det skulle gå vägen. Det var mer kämpa än springa där och med typ en kilometer kvar så hördes plötsligt två löpare bakom mig. Jag kämpade mig i mål precis före dem och det visade sig som sagt räcka till en tiondeplats. Jättetrötta ben!
Linda och Frida skulle jag ha sett och fått langning av flera gånger, men bortsett från den där vägpassagen i början så hade jag inte sett dom. Men där stod dom vid målet och tog emot mig i alla fall. Jättehärligt att se! Som tur var så hade jag ju en gel med mig i bakfickan som jag tog halvvägs och jag tog en mugg sportdryck i sex av dom sju depåerna, så jag hade ju inte gått torr. Det visade sig tyvärr att min bil hade lagt av ute i skogen och de hade fått skjuts tillbaka...
Arrangören ställde upp och skjutsade oss hem igen. Otroligt snällt! Linda och jag begav oss ut med hennes bil för att hämta hem bilen. Det var inte mycket kraft i den men nu står den i alla fall på gården.
Hade ju lovat mig ett par löparskor om det gick bra igår och det gick ju superbra. Sprang och funderade på vilka skor jag skulle belöna mig med. Nu kanske dom får stå åt sidan ändå med tanke på att det lär bli en dyr service av bilen istället....
Jag är hur som helt supernöjd med loppet och har fått blodad tand på att prova lite mer löpning.
Linda och Frida hade krigat på tappert under dom tre timmarna i tio grader och regn. Dessutom hann hon ta några bilder på mig:
Jag kan varmt rekommendera loppet till alla som gillar att springa i skogen. Väldigt trevligt arrangemang och fantastisk natur.
Nedan följer min Garmin-data från loppet:
