Cykelvasan 2013

Jag ska inte bli allt för långrandig, men tänkte ändå få med lite om mitt lopp och börjar då med hur det var förra året. Förra året gick startbacken ganska snabbt, det blev 30 man som kom upp tillsammans men sedan slog farten av och i Mångsbodarna var det 149 man som kom samlat. Där delades fältet upp i grupper mot Risberg. Jag hamnade efter en forcering i andragruppen som bestod av ca: 20 man och förstagruppen bestod också den av ca: 20 man. Det har inte varit någon hemlighet att en bra placering i Mångsbodarna gör att man sitter långt fram även i Risberg och därifrån är grupperna i stort sett klara ända till målet. Förra året blev jag till slut 35:e man, något jag ville förbättra i år med planen att vara bättre med i Mångsbodarna där jag passerade som ca: 50:e man 2012.

I år ville jag inte att det skulle bli 150 man och "slumpen" som avgjorde vem som var med efter Mångsbodarna och vilka som fick se sig själv i sämre grupper. Jag hade faktiskt tänkt mana på tätgruppen efter startbacken att vi skulle jobba på och göra det svårare för andra att komma ikapp. 

Pakter i Cykelvasan

Inför loppet igår så har jag från ett par håll hört om pakter och outtalade samarbeten mellan riktigt duktiga cyklister från olika klubbar/team. Det var många som inte ville att det skulle vara ett sådant krig om positioner inför Mångsbodarna som tidigare år. Det är inte en säker tävlingsmiljö att ha 150 cyklister som vill vara topp 10 när man svänger av asfalten. Dessutom ville man inte att det skulle bli för stora grupper med folk som bara gled med till fina placeringar på grund av att dom lyckades placera sig bra in till Mångsbodarna. En nackdel med stora grupper som åker i lagom fart är att det är bäddat för stora spurter, alla gillar inte spurter och ett sätt att slippa spurter är ju att göra tävlingen så hård att alla är trötta mot slutet. 

I startbacken så gick det riktigt långsamt i år. Det sprack inte av någonstans vad jag kunde se, lite förvånad var jag men eftersom jag hört om pakter så försökte jag bara sitta långt fram, hålla mig kall och invänta fartökningen. När vi rundade kontrollen i Smågan så small det bara till. Jag kom ut på grusvägen som kanske 5:a-6:a och där började den riktiga eliten köra ruskigt hårt. När en kör riktigt hårt och växlar över till nästa cyklist så fortsätter givetvis den. Så det blev ett lagtempo med ca: 20 man i spets. Alla dom bästa var med och körde skiten ur alla andra. 

När vi kom till Mångsbodarna i år var det 32 man kvar i tätgruppen, mot 149 förra året och jag satt som 20:e gubbe. Enligt STRAVA så körde vi 1:25 snabbare på dom 14.8 kilometerna mellan Smågan och Mångsbodarna, det gjorde verkligen skillnad. Jag kände att tempot sedan Smågan varit lite för hårt för min smak, men hoppades innerligt att farten varit så hög inledningsvis för att gallra i fältet och att man skulle slappna av snart när tävlingen satt sig. Strax innan asfaltsbacken upp mot Risberg (drygt 30 km in i loppet) så fick jag släppa tätgruppen som då bestod av ca: 15-17 man. i asfaltsbacken så bildades en andragrupp där jag kom att hamna. Vi hade placeringarna 14-25 ungefär. Krippe Kvist var med mig och jag sa någon gång att jag behövde återhämtning. Jag satt bland dom sista i gruppen och undvek dragjobbet. Tänkte att om jag bara klarar mig till Evertsberg efter fem mil så blir det lättåkt sedan och jag kan återhämta mig. Så blev det inte utan norrmännen körde skiten ur sig även utför med oss partysvenskar (vi var 4 svenskar bak i gruppen...) på rulle. När vi närmade oss Oxbergssjön så var jag tvungen att släppa gruppen och körde ensam på stöket runt sjön.

Efter att ha kört skiten ur mig själv i sex mil så sa kroppen stopp. Benen hade haft sådana otroliga mängder syra och lungorna hade exploderat flera gånger om. Så här i efterhand så borde jag kanske ha tagit det lugnt i asfaltsbacken upp mot Risberg och hängt med en tredjegrupp istället. Hade kanske ändå klarat att förbättra mig mot förra året. Istället körde jag skiten ur mig i asfaltsbacken för att hämta in ett par starka norrmän. Jag ville ju inte bara förbättra mig mot förra året, jag ville köra riktigt bra. Så jag försökte. Den här gången höll det inte.

Jag ville mer än vad kroppen kunde leverera igår. Det kändes aldrig bra någon gång under loppet utan från Smågan efter en mil och fram till mål var det en enda lång plåga. Det kan dels bero på dåliga förberedelser inför loppet, men också att jag helt enkelt inte har kapacitet nog för den hårda inledningen. Men samtidigt, när man sitter i gruppen som gör upp om en fjortondeplats så släpper man ju inte den. Jag kände ju att det gick för fort, men hoppades att intensiteten skulle minska eller att jag skulle återhämta mig genom att bara smyga med. Kör man om placeringar och skiter i tider så släpper man inte gärna en grupp frivilligt. 

Om jag kör Cykelvasan nästa år så ska jag göra det med bättre förberedelser, och förhoppningsvis en bättre grundform. Det känns så otroligt tungt att göra allt rätt för att nå målsättningen, men att kroppen inte är beredd för uppgiften.

Starkast i hela fältet igår lär nästan Magnus Darvell ha varit. Han punkterade, slängde i en slang och kom i väg precis när vår grupp kom ikapp. Då var han ca: 2½ minut efter täten. På denna lättåkta bana där jag tyckte det gick alldeles för fort och täten körde på för att göra tävlingen hård så lyckades han med det omöjliga att köra ikapp tätgruppen. På ca: 2 mil. Helt sjukt att lyckas med det. Kort efter att han lämnade vår grupp så fick vi höra 3 minuter upp till täten, så jag var rätt säker på att min grupp skulle komma ikapp honom igen när han tröttnat i sin jakt.

Tävlingen blev hård och det var en 11-mannagrupp med bara den yppersta eliten som kom att göra upp om tätplaceringarna. Strax efter Eldris så lyckades Fredrik Ericsson få en lucka som höll hela vägen in i mål. 

För egen del så ramlade jag in på en 251:a plats på tiden 3:06:13, 23:12 efter vinnaren. När jag släppte min grupp så tog jag det lite lugnare in mot Oxberg för att få den där återhämtningen jag behövde och sedan kanske kunna hänga med nästa grupp. Dom kom ikapp mig i Oxberg och jag försökte verkligen gå med i backen där men klarade det inte. Sedan försökte jag hänga på både ströcyklister och grupper men så fort det lutade uppför så fick jag ge mig. Gav snart upp alla försök och höll bara min egna fart för att ta mig till mål. Stannade i några kontroller också och försökte ha det trevligt trots besvikelsen...

Här hittar ni resultat från Cykelvasan 2013

Bilden har Jan Stålhandske tagit i slutet av loppet, det syns ju att det inte direkt slår gnistor om cykelåkningen

Så här ser en pulskurva ut för någon som blivit trött. Stadigt sjunkande puls, egentligen från 10 km där dagens pulstopp var.

Garmindata från Cykelvasan 2013:

Spände bågen...

Det gick åt helvete.

Fredrik Ericsson attackerade med 7-8 km och vann solo före en grupp på 10-12 man. Mattias Nilsson blev tvåa, Johan Landström trea, Emil Lindgren fyra och Jens Westergren femma.

Snart start på Cykelvasan

Tävlingsledare Lasse Strand snackar lite med Matthias Wengelin och Magnus Darvell sportar specialbygge dagen till ära.

Mitt Cykelvasa-KOM på Strava

Imorgon är det ju bekant dags för Cykelvasan:


I fjol tog jag faktiskt ett KOM som jag fått behålla till nu:

Vi får väl se om jag får behålla detta även efter morgondagens Cykelvasa

Intressantast för de flesta är nog startbacken:


Och även backen i Oxberg:

Laddar för cykelvasan

Kollar väderprognosen och konstaterar att det finns risk/möjlighet till regn. Kan bli som skurar, ihållande ösregn men också strålande sol hela dagen. Lite för tidigt att avgöra ännu. Men oavsett nederbörd eller ej så ser det ut att bli mellan 14 och 18 grader varmt så det blir kort-kort under loppet. Är det tävling så är det, och att riskera att bli för varm är inget man vill vara med om. Jag har dessutom förmånen att inte vara speciellt frusen av mig, så det ska nog gå bra.

När jag kom hem idag så hade dottern spytt, och det har hon fortsatt med nu i kväll. Hoppas hon repar sig nu under natten, stackarn. Jag är inte så orolig för min egen hälsa utan nu vill jag bara se henne pigg igen. Skulle det vara så att jag tvingas ställa in så är det bara så. Men jag hoppas att jag imorgon kväll kan rulla upp mot Sälen med Jens Westergren och hans far. I Mora plockar vi upp Hendrik Sjölund och fortsätter till huset i fjällen där vi ska spendera natten.

Cykeln står lite halvredo på nedervåningen. Behöver tvättas och däcktrycket ska kontrolleras. Annars så är den redo att köras. Jag kör inget special mer än att jag kör landsvägspedaler istället för MTB-diton. Beror dels på att jag nu kört nästan bara med dom skorna, och dom är dessutom både styvare och lättare än MTB-varianterna. Andra cyklister, som har mer med tätstriden att göra, ägnar tid åt stela gafflar, klippa nabbarna på däcken, montera större framdrev, köra crosscyklar med MTB-styre osv. Det känns nästan som om man behöver två cyklar för en svensk MTB-säsong. En för Cykelvasan, och en för övriga tävlingar.
Det skulle vara riktigt kul att köra en fin cyclocross. Synd bara att man är tvungen att köra motionsklass, eller byta styret mot ett rakt. Det är nämligen förbjudet att starta i MTB-tävlingar med landsvägsstyre.

Bild från förra året, fotograf: Jonatan Stark. Då gick en kille framför mig på hjul och föll med 7-8 km kvar. Jag körde på hans cykel och flög över styret. Lyckades komma ikapp gruppen men hade inga bra spurtben kvar till upploppet. Blev då 35:a och hoppas kunna förbättra det i år. Formen var riktigt bra förra året, så det blir inte lätt att förbättra den 35:e platsen. Kör alltså exakt samma cykel även i år.

Jag är inte speciellt orolig för något inför denna upplaga. Har ju kört loppet tre av fyra upplagor så jag vet hur det går till. Formen kan jag inte göra något åt så här tätt inpå loppet och äta vet jag ju hur man gör. Cykeln rullar som den ska och langning och sådant ordnar sig alltid. Ska bara ta det lugnt och njuta. Imorgon kör jag det sista av flytten, sedan skall cykeln göras ren och väskan packas. Pepp!

Longo och Paez kör Cykelvasan

Bild från förra året då jag cyklade andra halvan av Cykelvasans sträckning med Tony Longo

Det är alltså klart att Tony Longo kommer och kör Cykelvasan även i år. Denna gång har han även med sig team-kompisen Leonardo Paez från Bianchi Team TX Active. Tony blev 9:a förra året och han ser väl helst inte att tävlingar avgörs i stora spurter, så som det blev i fjol. Leonardo blev trea på långlopps-VM i år och har även varit 7:a på XC-VM 2005. Kanske kan dessa MTB-proffs samarbeta i loppet och se till att få tävlingen riktigt hård. En sak är då säker och det är att man inte åker från Italien till Dalarna för att göra mediokra resultat.

Det sista från Tour of Jämtland 2013

Börjar med några av bilderna från Tour of Jämtland, som Valentin Baat har tagit. Bara dessa bilder gör ju att det blir värt att vara med i tävlingen. Jag är dock (tydligen) så sjukt bra på att gömma mig i klungan så det blev inte många på mig, hittade mig dock på några:

Här kan ni se mig i karavanen, bakom en vit bil med cyklar på taket

Här ser ni också mig, borta i kurvan. Utan denna Sigmasport-cyklist så hade jag aldrig kommit tillbaka till klungan.

Här ser ni mig i höjd med den svarta bilen som vi möter.

Här var jag så tarv på dricka att jag faktiskt tog lite vind också.

Bortsett från vid langningen, eller när jag var bakom klungan och jagade som en idiot för att komma ikapp igen så tog jag inte så mycket vind. Första dagens kriterium tog jag lite vind, men det var i bakre delen av klungan eller bakom den. På andra dagens tävling så attackerade jag tre eller fyra gånger. Den tredje dagen så attackerade jag en gång. Den sista dagen så stötte jag ikapp en grupp som gått loss för att köra ikapp ett större gäng. Alltså mer någon form av defensiv panikstöt mer än något offensivt försök att vinna tid. Det är kul att attackera, tycker jag. I år har formen inte direkt varit attackvillig, men det har blivit bättre.

Kul med Bäckstedts närvaro. Visst, han har sina glansdagar bakom sig. Vem minns inte segern på Paris-Roubaix 2004? En av mina attacker på den andra dagen var faktiskt med just Magnus Bäckstedt, och visst kändes det lite speciellt att vara loss med honom. Om än bara för några sekunder. Det kändes också att han kan trampa cykel om lutningen på vägen är den rätta... På den tredje dagen så hade han redan innan starten berättat att det blev hans sista etapp i Tour of Jämtland och kanske hans sista landsvägstävling (har vi hört den förr?). Den dagen så tog han en förning i klungan som varade i sju mil. Sju mil.

Tävlingen var precis så fin som jag hoppats. Vackra vyer, kuperat och mycket skog. Jag älskar skog. Skönt att slippa tävla i södra sverige för en gångs skull och också trevligt att köra linjelopp som gick från en punkt till en annan. Istället för att köra 13-20 mil på en varvbana som mäter en mil.

Tog två kisstopp på dag tre. Brukar inte stanna för att kissa på tävlingar normalt sett, och har lagt för lite tid på att lära mig kissa i farten (något som alla som tävlar i landsväg borde öva på). Vid första stoppet så hade jag ett flertal duktiga cyklister som stannade samtidigt, var ändå tvungen att nypa av för alla blev klara före mig. Vid det andra stoppet så var jag lite mer desperat så jag stannade när en enda cyklist stannade vid sidan av vägen. Såg till att kissa klart och kom iväg precis bakom polisbilen. Den åkte sist i hela tävlingen. Hade jag kissat lite längre hade det alltså kunnat bli några riktigt långa mil in till Åre. När vi närmade oss Åre så var jag åter kissnödig och hade då behövt kunna kissa i farten på ett säkert vis. Nu fick jag istället hålla mig då ett stopp inte var att tänka på eftersom farten var för hög. Alla sådana här moment behöver man öva på. När jag var yngre så övade jag på sådant som hör till cykling men ändå inte är själva cykelmomentet. Som att ta av och på sig en regnjacka. Ta några minuter på ett distanspass där ni bara tar av er och på er jackan i farten. Till slut sitter det. Jag har även övat på att kissa i farten, så skulle det ha varit panik så skulle jag nog klarat av även det under tävlingen.
Tjejer har ju lite svårare att kissa i farten, cyklister är dessutom ett vårdat och stiligt släkte så vi kissar inte på oss som det görs i andra sporter. Tjejer tävlar oftare kortare lopp så behovet av kisspauser är nog inte lika stort i själva tävlingsmomentet. När man tränar så kan kisspauser bli aktuella för alla och jag hittade det här inlägget om hur tjejer kan ta en kisspaus utan att behöva ta av sig kläder: http://marijndevries.nl/?p=4123

Gemenskapen på ett sådant här evenemang är ju ett riktigt plus. Normalt så åker man ju till en tävling, kör den och åker hem igen. Här fick man spendera mer tid med varandra även efter loppen och att käka frukost och middag tillsammans med övriga deltagarna var riktigt trevligt. Jag kan tyvärr inte sätta allt för många namn på ansiktena i elitklungan, dels för att jag satsat på MTB hela cykelkarriären (utom dom här två sista åren) och dels så har jag inte haft dessa möjligheter att umgås före och efter loppen. Jag har lärt mig namnen på de flesta som brukar vinna och de som, precis som jag, tävlat i MTB eller cross känner jag ju igen. Men sedan är det stopp. Skulle kunna hamna i en 20-mannagrupp i en svensk elittävling och inte veta namnet på en enda av cyklisterna. Lite trist, men så är det när man satsat på annat. MTB-sporten och kanske framförallt cyclocrosssen har ju lite mer gemenskaps-karaktär än landsvägscyklingen, så där är det kanske lite lättare att lära känna cyklister utanför den egna klubben.
Jag kan ju bara gissa att banketten sista dagen på Tour of Jämtland hjälpte gemenskapskänslan något enormt. Det hade varit riktigt härligt att få vara med där och mingla hela kvällen/natten, men jag balanserar ju cyklandet med familjelivet och jag ville få söndagen med familjen.

Nu känner jag att det här inlägget drar iväg, tänkte ju hålla det kort. Men så kan det bli när man sitter ensam vaken i huset och tänker tillbaka på en fantastisk tävling. Tour of Jämtland är en sådan där tävling där man verkligen trivs och känner sig välkommen, en tävling som man vill komma tillbaka till.

Tom Wieselblad har skrivit ett inlägg med lite spridda tourtankar, klart läsvärt och han nämner också mig:
"Henrik Öijer. Ni som har träffat honom vet vad jag menar. Och de flesta som läser min blogg har säkert träffat honom. För er som inte har träffat honom. En av svensk cykels portalfigurer, utan att göra något märkvärdigt av det. En självklar närvaro, entusiasm och passion för sporten. Smittar av sig med sin glädje, träffsäkra humor och underbara attityd."
Det är ju så att jag blir tårögd, väldigt fint skrivet måste jag säga och kul att han bara tycks ha träffat mig när humöret varit på topp...

Avslutningsvis så vill jag tacka lite folk.
Först och främst vill jag tacka Maria Wiklund som inte bara stod ut med oss i Falulaget, utan dessutom skjutsade runt oss, langade och ordnade så att vi bara behövde tänka på att cykla. Jag vill givetvis också tacka laget för den fina gemenskapen under dessa dagar, så tack Joel Håland, Viktor Knutsson, Patrik Paulsson och Jimmy Bodin. Tack också till Anders Bromee med sin stab som ordnat en sådan fin och välorgansierad cykeltävling. Tack till familjerna Håland och Knutsson för langningsservice. Tack också till alla som hejat på mig både via nätet och även på plats. Tack också till Polisen som såg till att vi fick genomföra säkra cykeltävlingar. Avslutningsvis vill jag givetvis tacka min fru och min familj för att ni står ut med mig.