Börjar med att hälsa er välkomna till ännu ett inlägg i min blogg och till en ny vecka. Detta inlägg är mitt 2782:a inlägg i denna blogg. Dagen innehåller plugg. Jag har redan börjat, ska nu blogga enbart för er skull och sedan fokusera på skolan igen till barnen skall hämtas klockan tre.
När jag cyklade långpasset i lördags så gjorde jag det på vägar som jag cyklat många gånger förut på. Alla vägar har givetvis minnen med sig, och vissa har jag dessutom tävlat på. Så här kommer några bilder och dess minnen:
Vägen mellan Leksand och Djura. Det var här någonstans som
Johan Landström en vinter för många år sedan berättade (läs: erkände/kom ut ur garderoben) för att han i framtiden enbart skulle satsa på landsväg och lägga ner det här med skogscykling. Det hela hade varit klart i en månad ungefär och jag visste det redan, men inte
Magnus Darvell som givetvis fick spader och undrade om Johan var dum i huvudet på riktigt. Johan är inte den killen som berättar saker i onödan, men frågar man så får man svar och Magnus är vanligtvis en ganska lugn och tystlåten kille som dock har starka åsikter om det mesta. Mycket härligt minne med två personligheter i huvudrollen.
Inga härliga minnen härifrån inte. På åkern här till vänster i bild gick en del av banan för skidtävlingen Maserloppet som jag åkte i januari i år. Vind, kyla (ca: -20) usel teknik, dåliga skidor och dålig form. Att staka var inte riktigt min grej och detta fält var rena döden för mig. På sista varvet hade jag idiotattackerat förbi någon stackars gubbe, kom ut på fältet helt ensam med världens motvind. Slet som ett djur för att hålla veteranen bakom mig runt hela fältet och tog sedan slut. Hade jag istället stannat bakom denna man så hade jag kanske kunnat attackera efter det vindpinade fältet och gjort en bättre avslutning på loppet. Loppet seedade mig till sjunde led i Vasaloppet. Två månader senare åkte jag Vasaloppet och är nu seedad till led tre. Skönt att det gick så bra som det gick med den tunga start jag hade på "skidkarriären".
Tillbaka till cykelminnen. Denna gång från en tävling, nämligen svenska cupen i Falun som passerade här. Jag hade tillsammans med två Hymeråkare hållt farten uppe i klungan den senaste milen. Varför jag gjorde det är fortfarande oklart, men det handlade nog mest om tristess. Några hundra meter innan denna plats på fotot så attackerade
Christofer Stevenson. Jag var inte riktigt med på noterna men det var tydligen inte heller någon annan faluåkare. Så när nästa kille stack för att ansluta så hängde jag på. Vi blev tre stycken som tog upp jakten på Stevenson och jag spelade ut alla kort jag hade. "Jag kör för X", "Jag är helstum efter att ha jobbat i spets så länge, hjälper till senare" och "Jag vill bara få några träningmil i benen, kör ni". Givetvis var jag bara tvärstum och en förning skulle skickat mig av rulle och tillbaka in i klungan igen. På denna väg blev vi en utbrytarkvartet där tre av de viktigaste lagen fanns med. Bara ett viktigt lag saknades och jag hade hopp om en lång och mysig utbrytning. Fortsättning följer efter nästa bild...
När vi efter ungefär två kilometer på flykt från klungan kom till denna backe (Brusala, för er med lokalkännedom) så vände jag mig om och såg klungan så såg det ut som om det gick ganska sakta och jag trodde verkligen att vi skulle få en lucka. Det här är dessutom min hemmaväg nummer ett i Falun och den kan jag utan och innan. När vi var ungefär mitt i backen så hörde jag plötsligt ljudet av cykelhjul som färdades snabbt. Ni som tävlar eller har tävlat i landsväg känner igen ljudet. Klungan var ju på behörigt avstånd trodde jag och tänkte att det kanske var någon som försökte ansluta, så jag vänder mig om och då passeras vi av det där laget som inte hade någon med i utbrytningen. Team Bianchi körde nämligen för fullt med hela laget och jag skojar inte när jag säger att de hade dubbla farten mot vad vi hade. Klungan var plötsligt som ett enda långt sträck och den sprack sedan upp i flera klungor på grund av hårdkörningen.
Jag var småstum redan innan jag stack iväg, i utbrytningen hade jag inte direkt återhämtat mig och så passerades vi i en backe. När jag kom över krönet passerade Darvell mig, han såg nog att jag hade det jobbigt och erbjöd mig en banan. Stackarn trodde väl att jag hade lite lågt med energi bara, men jag lovar er att ingen banan i världen skulle kunna rädda mig från den syrachock som jag just då upplevde.
Tack vare god moral (och viss hjälp av Falu CK:s servicebil...) lyckades jag hänga med hyfsat till vi nästan var i Falun. Backen på bilden ligger kanske 14 km från Falun. På väg utför (ca3 km lättåkt) sista biten mot Falun så var jag i karavanen, strax bakom klungan. Minns att efter loppet så berättade
Anders Lind att han undrat varför jag inte passerade bilarna där, att han sedan hade kollat på hastighetsmätaren som visade nästan 90 km/h och då förstått varför jag inte kastade mig ut i vinden för att passera.
Ner på platten innan gruvan lyckades jag passera några bilar och kom in längst bak i svansen på klungan genom gruvområdet. När vi åkt ut ur gruvområdet igen så gick vi direkt in i nästa slakmota och jag fick där och då tacka för mig. Verkligen en kalasdag med toksyra i nästan ett par mil. Ett härligt minne också detta.
Senare i tävlingen fick jag se Darvell tokstum efter en lång utbrytning då han senare satt i samma klunga som Thomas Lövkvist som såg obehindrad ut i den branta backe där jag stod.
Långt inlägg. Blir gärna så när jag skriver om saker jag gillar. Och minnen gillar jag.
