Tävlingsrapport och bilder från Lida 24 h!

Hej och god morgon!

Idag får ni ett par tävlingsrapporter. Vi börjar med Lindas, som hon skrev igår och så kommer min lite längre ner:

Linda:
Så här dagen efter kommer en lite längre racerapport! Jag var väl förberedd när det gällde både tekniken och energin och visste ungefär vad jag skulle behöva. Jag har många mil i benen i år, så även om toppformen inte riktigt funnits så finns uthålligheten där. Det som däremot hamnat i skymundan har varit tekniken på MTB. Vanan att köra mycket teknisk stig.
Varken jag eller Henrik hade hunnit köra igenom banan innan start och därför blev första varvet lite av en upptäckarrunda. Kan väl konstatera att det var betydligt mer teknisk stig än vad jag trodde. Jag hade bestämt mig för att försöka hålla 40min på varvet. Det funkade utmärkt i början. Höll igen, tog det lugnt och stoppade i mig energi vid varje varvning. Satte flera gånger hela ”Diagonalen” utan fotisättningar, vilket var ett av målen. De tekniska partierna tar rejält på händer, armar och rygg. Inte blir det bättre av att min teknik inte är den bästa. Efter bara fyra timmar känns det nästan som om det brinner i fingrarna. Efter 9 cyklade varv började jag tappa känseln i händerna. Högern är värst och blir och mer som en klump som jag inte riktigt kan styra. Efter 11h på cykeln tvingas jag till en längre paus. Då klarar jag varken att växla eller bromsa. Tar en Ipren och sätter på Voltarensalva. Efter ett par timmar känns det bättre och jag äter och sätter på cykelkläderna igen. Det var inte lätt att få igång kroppen mitt i natten, men det flyter ändå på ganska bra. Skrapar ihop fyra timmar till på cykeln. Högerhanden vill dock inte riktigt samarbeta och 18 timmar in i tävlingen, ungefär samtidigt som det ljusnar, rullar jag in till varvningen för sista gången. 18 varv, 164 km, 4700 höjdmeter. Förra året hade det räckt till seger och varvrekord. I år räcker det till en andra plats. Sammantaget är jag nöjd, trots att jag inte kom upp i 24h. Banan var mycket mer teknisk än vad jag räknat med och jag hade underskattat hur mycket stryk armarna skulle ta. Så här 24h senare är mina armar i princip helt obrukbara.

Efter dusch, mat och en Ipren hejar jag in Henrik som kör ett fantastiskt lopp. 38 varv är helt sinnessjukt. Den Henrik som rullade i mål som klar segrare var också helt kaputt. Har aldrig sett honom i sånt skick och det gav ett rejält dåligt samvete att jag dragit med honom på det här.

Även om kroppen känns trasig så här dagen efter så är det ju ändå värt det. Grymt arrangemang. Bra depå. Lätt att se varvtider och smidigt att kunna ha husvagnen precis vid varvningen. Vill du köra det tuffaste loppet Sverige har att erbjuda så är det det här. Kan inte tänka mig något som ens kommer i närheten. Har ni tips kan ni ju hojta!

___________
Henrik:

Ja, nu har det nästan gått två dygn sedan målgång men det känns fortfarande i kroppen att jag tävlat länge. Det blev inte riktigt 24 timmar för min del, utan jag stannade efter 22 timmar och 10 minuter.

Jag gick ut alldeles för hårt mot vad jag hade tänkt mig från början. Trots att jag skulle hålla igen, men sånt där är ju svårt när andra cyklar snabbt. Tog ledningen direkt och gick in för att utöka den. Varven tog inledningsvis knappa 30 minuter och efter ungefär två två och en halv timme så började jag märka ett försämrat fokus i skogen. Slog då av något. Varvtiderna blev allt sämre och efter fyra timmar så hade jag ont i händerna.

Vid varje varvning så hade dom en kort sträcka där man skulle kliva av cykeln och gå. Där fanns också en depå med Powerbar-produkter och lite annat smått och gott. Linda och jag hade också där några plastlådor med egen energi, lampor och lite extra kläder. Husvagnen stod inte många meter bort också med resten av våra saker om det skulle behövas.

Kvällen närmade sig och jag tänkte att jag snart borde kunna varva tvåan i loppet. Så jag gick från varvtider på drygt 32 minuter ner till under 30 igen. Varvade tvåan och monterade mina låne-lampor från Gemini Ligths. Allt kändes ändå lugnt så här långt. Ont i händer och armar förstås, men annars så rullade det på. Klarar man bara natten så är det ju lugnt sedan, tänkte jag. Problemet är väl bara att mörkret pågick i nästan tolv timmar.

Under natten så lyckades jag varva tvåan ytterligare två varv och nu kändes segern ganska så säker. Även om jag var trött, stannade ibland i varvningen och åt och körde på Varvtiderna låg mellan 35 och 45 minuter beroende på hur mycket jag stannade vid depån och vilket flyt jag hade i åkningen. Svackorna kom liksom i vågor. Det gick att köra på ett par varv kanske och sedan gick det tyngre igen så jag stannade för mer energi och sedan kunde jag rulla på lite igen innan nästa svacka.

Mot slutet av mörkercyklingen så hade jag fått sjukt ont i höger fotled. Det gjorde att jag cyklade med anspänning och försökte parera smärtan i fotleden genom att ha annan teknik än annars. Vilket gjorde att det gjorde ont på andra ställen istället. Dessutom var hela överkroppen helt sönderskakad. Tänk själv hur alla småmuskler i hela överkroppen tvingas hantera en cykel på stötig stig så länge. All balans, cykelhantering och parerandet av smällar. Det tar ut sin rätt det. Tänkte ändå att alla måste vara trötta efter så många timmar och jag ville få ihop flest varv i soloklassen.

När solen kom upp, lamporna plockades av cykeln och energin från ljuset kom så kunde jag "sprätta till" och sätta ett varv under 35 minuter. Men sen tänkte jag bara "ett varv till, ett varv till ett varv till". Inte ens ljuset hjälpte längre och det gjorde bara ont ont ont. Hade det inte varit för möjligheten att bli snabbast i soloklassen så hade jag klivit av för det gjorde så ont. Korkat kanske, vad vet jag.

Tyvärr, för min del, så var det tätt mellan tvåan och trean. Så dom gav sig liksom inte utan krigade på hela tiden. På slutet så visste jag inte om dom skulle hämta in ett varv på mig eller om jag skulle kunna plocka ännu ett varv på tvåan istället. Två varvs skillnad gör jättemycket. Jag försökte hålla matstoppen på ett minimum och bara nötte på för att förhoppningsvis kunna ta ett varv till på honom.

Blev därför så himla glad att plötsligt se honom framför mig igen. Ett varv till före och allt jag behövde göra var att avsluta mitt 38:e varv på den där banan. Det fanns liksom ingen chans att han skulle hinna köra lika många varv, tänkte jag. Visst, skulle han plocka fram 25-minutersvarv så skulle det kunna gå. Men det var ju bara i teorin.

Helt trasig efteråt, gick med en haltande och krokig gångstil. Kämpade mig igenom duschen. Låg i fosterställning, gnällde och skakade i husvagnen. Fick en ipren och Linda matade mig med energi. Kan inte minnas att jag någonsin ens varit i närheten av att ha så totalont i hela kroppen av cykling.

Fötterna gjorde ont, höger fotled och knäveck gjorde ont, hela överkroppen var öm, handlederna var kanske det som smärtade mest akut, händer och nacke var också källor till smärta.

Men, det gick vägen och jag blev snabbaste solocyklist på sveriges enda 24-timmarslopp!

Idag är jag sliten i benen, öm i händerna som också är lite svullna och har lite känselbortfall i några fingerspetsar. Fötterna är också något ömma och jag känner mig fortsatt uttorkad och trött. Det där var brutalt.

Foton: Bang Engström!

Jag har sparat mina bilder från min Instagram-story i min profil.

Det finns också en massa bilder från loppet hos Cykelkanalen.se