Linda skriver:
Dagens etapp var uttalat den tuffaste av de tre, trots att man igår tydligen valt att korta klättringen mot toppen något då det är så extremt varmt här just nu.
Idag gjorde vi ett riktigt bra lopp, men vi hade också turen med oss. Hade det velat sig illa kunde tiden i mål varit en annan.
Idag var vi inplacerade i startfållor efter tid i mål igår. Detta gällde alla utom ledarna i varje klass. Det innebar att vi stod i fålla B med 76 team framför oss, medan ledarna alltså stod i en ledarfålla längst fram. Starten gick i ett rasande tempo idag. Genom en massa fruktodlingar och längs Jordan-floden. Vi hade nästan 3 mil som var snabba och relativt platta. Vi gjorde ett par smarta drag vid ett par trånga passager och plockade placeringar hela tiden. Kände tidigt att jag hade riktigt bra ben idag och plattkörning är väl lite av min grej. När vi så började vika av uppför ser vi plötsligt det lag som vann i går jämsides. Tjejen, som är smal och lätt verkar starkast uppför medan killen har det jobbigare.
Ganska snart när backarna börjar börjar jag dock få det jobbigt. Dels har jag en 36-klinga på cykeln, vilket visade sig allt för tungt idag. Dels är det så¨fruktansvärt mycket damm här nere så det sätter liksom igen hela cykeln. Redan i första stigningen börjar jag få problem att växla ner och cykeln låter närmast som en skördetröska. Ungefär här dog jag första gången idag, då mest mentalt. Jag säger som segraren i damklassen sa i sin segerintervju: "I did not know I could die so many times in one day".
Framför oss väntade nu 23 kilometer brant, svinbrant och stundtals helt överjävligt brant klättring uppför Mount Hermon. Sammanlagt skall vi plocka 1400 höjdmeter i en och samma backe. De första 8 kilometrarna klättrade vi mest i löst stenskrammel blandat med mjuk jord. Här hann vi gå av och gå otaliga gånger och stundtals var det ganska munter stämning bland de lag som klättrade tillsammans. I både första och andra depån stannar vi, fyller vatten i våra flaskor, men häller också ut vatten över min bakväxel för att försöka få bort en del damm. Vi segar oss sakta, sakta uppåt och långa stunder känner jag Henriks stabila hand på min rygg. I vissa partier cyklar jag lugnt trampandes på lägsta växeln medan han går bredvid med sin cykel och en hand på min rygg. De sista kilometrarna upp mot toppen går på asfalt. Här är det ändå så pass brant att vi går upp. Ungefär här dog jag andra gången. Benen var så slut efter att ha försökt trampa mig uppför. Ett tag går jag medan Henrik leder båda cyklarna.
Efter 3 timmar och 35 minuter når vi så äntligen depån vid 49 kilometer och därmed slutet av klättringen. Mentalt kändes det som om vi gick i mål här. Kedjan blev tvättad och oljad, vi fick fyllt upp vatten och jag tryckte en banan. Härligt känsla! Jag har faktiskt klarat mig på vatten, lite godis och några dextrosol här nere. Visst blir man rejält tom, men magen pallar det.
Efter depån gick det utför. Jiihaa! Stundtals hisnande fort på asfalterade serpentinvägar. Här körde vi också en hel del på stenskrammel. Tänk er stenar med storleken av en handboll som underlag. Vi körde ändå på bra här och jag kände även idag att jag hade tekniken med mig.
När vi är nästan nere kommer jag snabbt på en singel-track ner mot en bäck, missar en varningsskylt och flyger plötsligt ner för ett drop. Det var i mina ögon ruggigt högt och jag hade aldrig någonsin kört det om jag sett det innan. Körde vidare i rena förskräckelsen efteråt.
Hela vägen ner och när vi sedan vände tillbaka på platten mot målet kände jag mig superstark. Vi låg på bra och höll ett högt tempo. Tror dock vi båda underskattade avståndet och att vi hade 3 mil på platten tillbaka. Sista milen var vi båda slitna. Jag hade ont i händerna efter att ha hållit krampaktigt i styret utför och hade svårt att krama bromsarna, lilltån hade somnat och jag var väl allmänt energilåg. Därför blev sista milen in mot mål en resa i tystnad. Vi båda visste att vi bara ville en sak - rulla under målportalen med ett betryggande avstånd till våra förföljande lag.
Med bara 3-4 kilometer kvar till målgång passerar vi en bro och när vi kör ner för den genar jag lite tvärt nerför kanten och kör över några taggbuskar. Tänker inte mer på det, mer än att jag tycker det börjar kännas ännu jobbigare att trampa.
Vi rullar i mål som 2:a lag, idag bara 13 minuter efter första laget och med hela 33 minuter ner till jagande lag. En bra teaminsats och som vanligt en fantastisk Henrik som puttar och stöttar.
Efter dusch, cola och lunch släpar vi oss ut i värmen för att tvätta cyklarna och sedan lämna min cykel hos mekanikerna. Kommer ut till ett helt platt däck. Får hjälp att ordna det, men det slutar med att jag måste byta hela däcket då det gått sönder precis uppe vid fälgen. Så vår etapp idag kunde slutat med teknikstrul efter 97 km. Det är det som kallas tur.
Lämnar sedan in cykeln hos mekanikerna. De studerar cykeln, berättar att rulltrissorna är helt slut efter all dammcykling, att vajern behöver bytas och att dammet också trängt in i själva växelreglaget. Vi lämnar in cykeln och går och dricker kaffe. När vi kommer tillbaka har jag nya trissor, ny vajer, ett isärplockat, rengjort och oljat växelreglage, en isärplockad och rengjord kassett och också en uppolerad cykel. Med de komponenter jag har på cykeln annars och till priset av 125 kronor. Som tack fick jag lova mekanikern att vinna etappen imorgon...
Henrik skriver:
Så, idag var det dags för den där etappen som vi på förhand fruktat lite, stigningen idag liknade ju inget som vi kört innan. Det skulle visa sig att det tog två timmar och 35 minuter för oss att ta oss uppför backen till toppen.
Ledande laget i mixedklassen slog ju oss med 23 minuter igår och var liksom bättre än oss överallt, så där hade vi egentligen inga förhoppningar. Laget vi hade efter oss var 22 minuter efter, så även där kändes det ganska stabilt. Men idag körde vi snäppet bättre än igår faktiskt. Vi kom iväg ganska bra i starten, såg inga andra mixed-lag men kände ändå att vi hade ganska bra flyt. Vi körde först ungefär tre mil platt och när sedan backarna började så kom totalledarna i vår klass förbi, vi hade alltså haft dom bakom oss under första timmen! Dom var dock betydligt snabbare än oss uppför, så det var bara att hitta egen rytm som gällde.
Backarna var, precis som igår, stundtals jättebranta. Oavsett underlag så promenerade nästan alla runt oss i ett antal av backarna. Även en rackare på asfalt, det var liksom så brant att det var lättaste växeln och full kraft bara för att inte välta. På ett svenskt långlopp kan jag ibland tycka att kilometerna går ganska långsamt om benen är trötta, här gick liksom metrarna långsamt. Jag kände mig ändå ganska pigg och försökte väl hålla mig lite lugnare än igår då jag blev riktigt trött på slutet. Tänkte spara lite kräm till slutet idag för att kunna hålla fart hela vägen in.
Man träffar på samma cyklister flera gånger under loppet beroende på om det är stig, platt, uppför eller utför. Alla har ju sina olika styrkor i lagen. Det blir lite gott snack också mellan plågorna.
Även om backen var extremt lång och tuff så klarade vi oss upp. Då hade vi kört 49 av dom 100 kilometerna men det kändes nästan som om målet var där på toppen. En snabb och rolig utförsåkning följde. Vi skulle ju precis lika mycket utför också! Linda har fått riktigt bra fart på stöket här nere i Israel. Ibland ser det dock inte riktigt kontrollerat ut så jag åker ju med hjärtat i halsgropen ibland. Som när vi kom till ett drop som nog nästan var köksbordshögt. Tänkte att hon skulle stanna och gå ner men hon hade väl sådan fart att hon mer eller mindre ofrivilligt körde det där droppet.
Nere på platten igen väntade tre platta mil mot målet. Jag var fortfarande stark och tänkte att nu jäklar blir det åka av in mot målet. Vi hängde på ett par snabba herrar ett tag men ett par missar i kurvor och över en byggd bro gjorde att vi fick se dom segla iväg. Där någonstans började det också bli jobbigt. Svårt att knuffa på Linda ett tag, sedan när jag väl kunde göra det så fanns liksom inte samma krafter kvar i mig längre. Sista femton kilometerna var riktigt jobbiga och vi sa inte speciellt mycket mer än att jag berättade hur långt vi hade åkt för varje kilometer som gick. Men i mål kom vi efter 5.55 och var faktiskt "bara" 13 minuter efter vinnarna i vår klass idag. Trots betydligt längre tävlingstid.
Efter att ha duschat och käkat lunchen på rummet (det är svalt här inne...) så vilade vi lite innan cyklarna fick lite kärlek. Linda hade sin hoj i Shimano-tältet för lite småfix. Det visade sig att meken där verkade vara en sådan där person som älskar att ta hand om cyklar, för han gjorde verkligen allt han skulle göra och mycket mer därtill. Ett riktigt proffs med service-anda. Så nu hoppas vi att Lindas cykel är ännu snabbare imorgon!
Åsa och Nellie hade en tung dag idag men blev ändå fyra. Åsa hade fått problem med magen så dom hade det tufft idag, precis som många andra.
Bilder:
Bakåt i startfållan idag.
Framåt i startfållan idag.
Vi stod precis bakom svenskorna Åsa Erlandsson och Nellie Larsson idag.
Det kan inte bli för många bilder på cyklister och helikoptrar.
Uppvärmningsbackarna.
Inte helt lätt att cykla och ta bilder samtidigt, men jag gör så gott jag kan. Fick något skit på linsen idag och om det är något man inte ska göra så är det att då torka av linsen med sin svettiga och dammiga cykeltröja. Resten av bilderna blev sådär, men några blev ändå okej...
RAN DAHAN & NITSAN DAHAN ville gärna vara med på bloggen.
En av våra medtävlande lånade kameran en stund för att ta bilder på oss två tillsammans också, jättesnällt. Har ni sett så brun jag är? Solskyddsfaktor 10 minuter innan start och dammiga tävlingar är grejen för en bra bränna.
Efter ungefär 22 kilometers klättring var det rätt gött att börja rulla utför igen. Vackra vyer och steniga stigar.
Lite snabba grusvägar och asfaltsvägar hann vi också med på väg ner.
Den här typen av vägar åkte vi på vid ett antal tillfällen idag. Vilket hästjobb att anlägga dom med stenar sådär och så himla jobbiga att cykla på...
Dagens "river crossing", ingen Långloppscup-spång i sikte här inte.
Snygg "bränna"...
