Igår så var Ebbah tillbaka i cykelträning igen. Själv så var jag på cykelmöte under tiden för träningen, tyckte mötet var bra och ibland krävs så lite för att åstadkomma mycket.
I morse så cyklade jag till jobbet. Skönt att rulla igång igen efter Lida Loop och få röra lite på benen på det vis som jag tränat dom att röra sig. Brukar ju aldrig bli omcyklad när jag är på väg till- eller från jobbet men i morse så blev jag faktiskt passerad av två cyklister...
Blev passerad av en liggcyklist, snabba maskiner det där...
Jennys pappa, Thomas Rissveds, blåste förbi mig i Borlänge på jakt efter nya Strava-KOM.
Livet rullar vidare och så gör även cyklingen. Hade en fullpackad ryggsäck på mig idag bara för att inse, när jag kom fram, att det inte alls behövdes. Jag hade redan nästan allt jag behövde här...
Ny chans till stordåd på två hjul efter jobbet!
2016-06-14
2016-06-13
Besvikelsen i Lida
Hej cykelvänner!
Jag tar det lite kortfattat. Det gick inte alls som jag hoppats på under Lida Loop. Det gick faktiskt kort och gott inte alls. Jag trodde ju själv att jag jag kanske skulle kunna fixa en topp 15. Målet var topp-10.
Starten gick och jag kom iväg dåligt. Ingen panik över det då jag förra året medvetet tog det ganska lugnt uppför backen och kryssade sedan fram genom klungan upp till täten. Tänkte att jag skulle komma upp på toppen som typ 35:a men när jag var på väg nerför igen så såg jag det långa ledet med cyklister och insåg att jag nog snarare var 135:a. I fjol så var farten ganska hög men jag hade inga problem med att avancera, i år vet jag inte hur farten var i täten men jag hade riktigt svårt att avancera.
Efter nästan 4,5 kilometer, där loop 1 och loop 2 delar sig var jag uppe topp-20. Men det hade kostat. Fick sedan hela tiden slita för att ens hänga med. Allt kostade otroligt mycket energi och pulsen låg svinhögt hela tiden. Tack vare att jag tagit mig upp och avancerat där jag kunde så var jag ändå med när det sprack upp och täten blev 15-20 man. Jag fick släppa lite på något ställe men kunde haka på andra som var på väg ikapp så jag återanslöt. Till där när när täten körde fel.
Även då kämpade jag och slet, var inställd på att tvingas ge mig när jag plötsligt genom andras felåkning efter 12 kilometer kom upp några placeringar i klungan och plötsligt var med i matchen igen. Åtminstone för någon minut till. Tätgruppen sprack av och jag hamnade i en andraklunga. Skönt.
Fast det var inte skönt, jag bara trodde att det skulle bli skönt. Istället så var även en avsågad andraklunga ett jävla slit och jag fick hela tiden ge allt för att ens hänga med. När vi efter två mil närmar oss Lida för den där stökiga stigen innan varvning så tvingas jag ge mig i motluten på motionsspåret. På den stökiga stigen så dels kommer jag ifatt gruppen något samtidigt som en annan grupp cyklister kommer i fatt bakifrån.
Varvar och hör speakern säga efter att han ropat upp mitt namn att 27 elitcyklister och 3 H40 har passerat. Då har jag tagit i precis allt och kört hela loppet som om det bara var dom där första 22 kilometerna. Cyklister som jag normalt sett ska kunna åka ifrån klarar jag inte ens att hänga med trots att jag använder alla mina krafter.
Ut på loop två så hamnar jag med två ganska jämnstarka cyklister ändå. Blir frånåkt av en. Har då bara sällskap av klubbkamrat Jonatan Steen och vi blir ikapp- och frånkörda av en till. När nästa gubbe kommer så säger jag åt Jonatan Steen att hänga på. Han gör det och jag hänger på honom. Vi passerar några damcyklister som startat 20 minuter före. Tekniken sitter inte någonstans utan det känns som om varenda ojämnhet mörbultar min kropp. Tänker att jag kan klara det där ändå på ren benstyrka men det finns inget pang i buggarna. Får ett litet stopp och tappar en liten lucka, ger allt vad jag har men orkar inte köra ikapp. Ger upp dom två.
En trio passerar mig, jag försöker hänga på men det händer liksom inget. En ensam cyklist kommer ifatt och jag lyckas hålla rullen lite ibland. Minns inte allt som händer men en till grupp kommer ikapp strax innan varvning och jag spottas ur den bakåt ganska omgående.
Ungefär hela loop 2 så ville jag bara bryta och kliva av. Ge upp. Skita i alltihopa.
Vet inte om det, men varvar som 40:e cyklist när jag går ut på loop 3. Fyrtionde trots att jag kört skiten ur mig för att cykla så snabbt som möjligt! Tänker att jag ska försöka hålla så god fart som möjligt eftersom jag filmar loppet och vill hinna i mål innan batteriet dör. En grupp cyklister kommer ikapp mig och jag hänger på ett tag. I någon backe tvingas jag ge mig.
Batteriet i kameran dör och så gör också min kamplust. Fler cyklister passerar och jag skiter i det. Jag har, helt kraftlös, krigat hela loppet men nu finns inget kvar. Varken fysiskt eller psykiskt.
Klump i bröstet, gråten i halsen, har för en stund svårt att andas. Är uppgiven, besviken och frustrerad men jag cyklar på. Biter mig i läppen och måste ju ändå ta mig i mål så jag kan åka hem till familjen så vi kan åka hem till Falun. Annars hade jag stannat, kastat ut cykeln i skogen, satt mig på en sten eller stubbe och gråtit ut.
Det här loppet var det värsta jag varit med om på så länge att jag inte ens kan minnas när jag känt mig så dålig senast. Det känns helt fruktansvärt. Det måste vara minst tio år sedan jag senast känt en sådan besvikelse över känslan i ett lopp.
En trio tjejer som jag tidigare åkt ifrån kommer ikapp. Det är inte så ofta man får ligga med tre tjejer (för att använda ett Sandra Hanssonskt uttryck). Så jag tar chansen. Försöker hänga på dom för att få bort fokus från hur otroligt jävla pisskass jag är till att fokusera på att hålla rullen och hänga med. Tvingas släppa lite i en backe men en herrcyklist kommer ifatt vid krönet och jag får en gratisresa tillbaka. Får tack och lov sällskap sista 7-8 kilometerna tillbaka mot mål tack vare detta. Blir 80:e på Lida Loop 2016.
Är fruktansvärt besviken när jag tar mig i mål. Tar lite mat men det smakar inte vad jag hoppas och jag slänger allt efter en tugga. Åker till bilen, hämtar mitt ombyte och cyklar till omklädningen. Stirrar mest ner i golvet, in i väggen och säger inget i onödan. Är kanske inte otrevlig, men är väl inte mitt allra trevligaste jag.
Slänger in allt i bilen och beger mig därifrån så fort som möjligt.
Vilken katastrof. Tänk att lägga så mycket tid på en idrott och behöva vara så himla kass. Att tvingas uppleva hur hela kroppen strejkar när man behöver den som mest. Att det liksom inte finns något att hämta ur kroppen. Helt dött. Ska jag lägga av, kanske är lika bra? Sådana tankar far runt i mitt huvud.
_____
Sen kommer jag hem till svärmor. Där ligger Frida och svärmor och sover.
Vad gör väl ett dåligt lopp egentligen, det är ju det här som är meningen med livet.
Svärmor vaknar, ger mig mat och berättar om att hon är sämre nu. Jag vet ju redan om det, men lyssnar. Hon säger att hon glömmer bort saker och kan liksom stanna upp och inte veta vart hon skulle eller vad hon håller på med. Cancern i hjärnan har spridit sig snabbt och hon har ju inte långt kvar att leva.
Jag gör kanske min sämsta tävling på 10, 15 eller 19 år. Kommer hem till världens gulligaste och sovande bebis och en svärmor med cancer i hjärnan. Snacka om perspektiv. Jag som för en stund tänkte att hela universum gick under för att jag gjorde ett dåligt lopp.
Jag tar det lite kortfattat. Det gick inte alls som jag hoppats på under Lida Loop. Det gick faktiskt kort och gott inte alls. Jag trodde ju själv att jag jag kanske skulle kunna fixa en topp 15. Målet var topp-10.
Starten gick och jag kom iväg dåligt. Ingen panik över det då jag förra året medvetet tog det ganska lugnt uppför backen och kryssade sedan fram genom klungan upp till täten. Tänkte att jag skulle komma upp på toppen som typ 35:a men när jag var på väg nerför igen så såg jag det långa ledet med cyklister och insåg att jag nog snarare var 135:a. I fjol så var farten ganska hög men jag hade inga problem med att avancera, i år vet jag inte hur farten var i täten men jag hade riktigt svårt att avancera.
Efter nästan 4,5 kilometer, där loop 1 och loop 2 delar sig var jag uppe topp-20. Men det hade kostat. Fick sedan hela tiden slita för att ens hänga med. Allt kostade otroligt mycket energi och pulsen låg svinhögt hela tiden. Tack vare att jag tagit mig upp och avancerat där jag kunde så var jag ändå med när det sprack upp och täten blev 15-20 man. Jag fick släppa lite på något ställe men kunde haka på andra som var på väg ikapp så jag återanslöt. Till där när när täten körde fel.
Även då kämpade jag och slet, var inställd på att tvingas ge mig när jag plötsligt genom andras felåkning efter 12 kilometer kom upp några placeringar i klungan och plötsligt var med i matchen igen. Åtminstone för någon minut till. Tätgruppen sprack av och jag hamnade i en andraklunga. Skönt.
Fast det var inte skönt, jag bara trodde att det skulle bli skönt. Istället så var även en avsågad andraklunga ett jävla slit och jag fick hela tiden ge allt för att ens hänga med. När vi efter två mil närmar oss Lida för den där stökiga stigen innan varvning så tvingas jag ge mig i motluten på motionsspåret. På den stökiga stigen så dels kommer jag ifatt gruppen något samtidigt som en annan grupp cyklister kommer i fatt bakifrån.
Varvar och hör speakern säga efter att han ropat upp mitt namn att 27 elitcyklister och 3 H40 har passerat. Då har jag tagit i precis allt och kört hela loppet som om det bara var dom där första 22 kilometerna. Cyklister som jag normalt sett ska kunna åka ifrån klarar jag inte ens att hänga med trots att jag använder alla mina krafter.
Ut på loop två så hamnar jag med två ganska jämnstarka cyklister ändå. Blir frånåkt av en. Har då bara sällskap av klubbkamrat Jonatan Steen och vi blir ikapp- och frånkörda av en till. När nästa gubbe kommer så säger jag åt Jonatan Steen att hänga på. Han gör det och jag hänger på honom. Vi passerar några damcyklister som startat 20 minuter före. Tekniken sitter inte någonstans utan det känns som om varenda ojämnhet mörbultar min kropp. Tänker att jag kan klara det där ändå på ren benstyrka men det finns inget pang i buggarna. Får ett litet stopp och tappar en liten lucka, ger allt vad jag har men orkar inte köra ikapp. Ger upp dom två.
En trio passerar mig, jag försöker hänga på men det händer liksom inget. En ensam cyklist kommer ifatt och jag lyckas hålla rullen lite ibland. Minns inte allt som händer men en till grupp kommer ikapp strax innan varvning och jag spottas ur den bakåt ganska omgående.
Ungefär hela loop 2 så ville jag bara bryta och kliva av. Ge upp. Skita i alltihopa.
Vet inte om det, men varvar som 40:e cyklist när jag går ut på loop 3. Fyrtionde trots att jag kört skiten ur mig för att cykla så snabbt som möjligt! Tänker att jag ska försöka hålla så god fart som möjligt eftersom jag filmar loppet och vill hinna i mål innan batteriet dör. En grupp cyklister kommer ikapp mig och jag hänger på ett tag. I någon backe tvingas jag ge mig.
Batteriet i kameran dör och så gör också min kamplust. Fler cyklister passerar och jag skiter i det. Jag har, helt kraftlös, krigat hela loppet men nu finns inget kvar. Varken fysiskt eller psykiskt.
Klump i bröstet, gråten i halsen, har för en stund svårt att andas. Är uppgiven, besviken och frustrerad men jag cyklar på. Biter mig i läppen och måste ju ändå ta mig i mål så jag kan åka hem till familjen så vi kan åka hem till Falun. Annars hade jag stannat, kastat ut cykeln i skogen, satt mig på en sten eller stubbe och gråtit ut.
Det här loppet var det värsta jag varit med om på så länge att jag inte ens kan minnas när jag känt mig så dålig senast. Det känns helt fruktansvärt. Det måste vara minst tio år sedan jag senast känt en sådan besvikelse över känslan i ett lopp.
En trio tjejer som jag tidigare åkt ifrån kommer ikapp. Det är inte så ofta man får ligga med tre tjejer (för att använda ett Sandra Hanssonskt uttryck). Så jag tar chansen. Försöker hänga på dom för att få bort fokus från hur otroligt jävla pisskass jag är till att fokusera på att hålla rullen och hänga med. Tvingas släppa lite i en backe men en herrcyklist kommer ifatt vid krönet och jag får en gratisresa tillbaka. Får tack och lov sällskap sista 7-8 kilometerna tillbaka mot mål tack vare detta. Blir 80:e på Lida Loop 2016.
Är fruktansvärt besviken när jag tar mig i mål. Tar lite mat men det smakar inte vad jag hoppas och jag slänger allt efter en tugga. Åker till bilen, hämtar mitt ombyte och cyklar till omklädningen. Stirrar mest ner i golvet, in i väggen och säger inget i onödan. Är kanske inte otrevlig, men är väl inte mitt allra trevligaste jag.
Slänger in allt i bilen och beger mig därifrån så fort som möjligt.
Vilken katastrof. Tänk att lägga så mycket tid på en idrott och behöva vara så himla kass. Att tvingas uppleva hur hela kroppen strejkar när man behöver den som mest. Att det liksom inte finns något att hämta ur kroppen. Helt dött. Ska jag lägga av, kanske är lika bra? Sådana tankar far runt i mitt huvud.
_____
Sen kommer jag hem till svärmor. Där ligger Frida och svärmor och sover.
Vad gör väl ett dåligt lopp egentligen, det är ju det här som är meningen med livet.
Svärmor vaknar, ger mig mat och berättar om att hon är sämre nu. Jag vet ju redan om det, men lyssnar. Hon säger att hon glömmer bort saker och kan liksom stanna upp och inte veta vart hon skulle eller vad hon håller på med. Cancern i hjärnan har spridit sig snabbt och hon har ju inte långt kvar att leva.
Jag gör kanske min sämsta tävling på 10, 15 eller 19 år. Kommer hem till världens gulligaste och sovande bebis och en svärmor med cancer i hjärnan. Snacka om perspektiv. Jag som för en stund tänkte att hela universum gick under för att jag gjorde ett dåligt lopp.
Etiketter:
Cancer,
Cykling,
Lida Loop,
Långloppscupen,
Tävlingsrapport
Bilder från Lida Loop 2016
Lennart From tog denna bild på mig några minuter innan start igår.
Lina har samlat ett gäng bilder här.
Happyride tog en massa bilder från Lida Loop som ni kan hitta här.
Lina har samlat ett gäng bilder här.
Happyride tog en massa bilder från Lida Loop som ni kan hitta här.
Etiketter:
Bilder,
Cykling,
Lida Loop,
Långloppscupen
2016-06-12
Video från Lida Loop 2016
Hej vänner!
Idag gick det jättedåligt på Lida Loop. Avvaktar därför med en race report till jag samlat tankarna något mer. Bjuder istället på ett klipp från när den stora tätklungan kör fel 24 minuter in i loppet:
Idag gick det jättedåligt på Lida Loop. Avvaktar därför med en race report till jag samlat tankarna något mer. Bjuder istället på ett klipp från när den stora tätklungan kör fel 24 minuter in i loppet:
Etiketter:
Cykling,
Lida Loop,
Långloppscupen,
Mina Youtube-filmer
På väg till Lida
Det gäller att inte ha bråttom...
Samma visa varje år. Långa och långsamma köer sista kilometerna in mot Lida. Vet man om det och planerar efter det så är det ju lugnt.
Sov som en röv i natt. Somnade tidigt men hade sedan en nätt period på tre timmar i natt då jag låg vaken. Tur då att jag sov mycket igår...
Snart framme nu med allt under kontroll. Ska bara ordna med langning. Borde starta ett långloppsteam till nästa säsong.
Samma visa varje år. Långa och långsamma köer sista kilometerna in mot Lida. Vet man om det och planerar efter det så är det ju lugnt.
Sov som en röv i natt. Somnade tidigt men hade sedan en nätt period på tre timmar i natt då jag låg vaken. Tur då att jag sov mycket igår...
Snart framme nu med allt under kontroll. Ska bara ordna med langning. Borde starta ett långloppsteam till nästa säsong.
2016-06-11
Väckningspass
Hej!
Fick en fråga om hur mina väckningspass brukar se ut och idag har jag ju kört just ett sådant. Har dock inget gyllene pass utan det varierar efter förutsättningar, känsla och tävlingens karaktär.
CRT och Lerhålet.
Idag var planen att köra loop 2 och köra på i någon tiominutersintervall. Tyvärr så var ju banan bara delvis markerad när jag körde så det var liksom mer orientering än möjligheter att köra hårt. Jag startade där jag visste att loop 2 gått förr om åren och körde den utan markeringar till jag kom ut på den sträcka som är gemensam med loop 1. Där var det pilat och jag blev glad igen. Där sedan loop 1 och loop 2 delar sig så var det slut på markeringarna.
Det fanns ingen karta när jag var vid kansliet och frågade, utan jag blev hänvisad till den på hemsidan från 2010.
Det smidiga med den kartan är att den ligger i Google Maps så man kan se vart man är samtidigt som kartan visas. Underlättar ju en hel del när man ska navigera. Tyvärr var den ju från 2010 och därmed hade en del hänt. Som att man byggt villor där banan gick 2010. Jag åkte alltså "fel", vände och åkte där jag trodde att banan skulle gå, hittade en stig med plastband där en cyklist kom ut så jag åkte in där för att se vart den liksom började. Körde tydligen fel igen för där fanns inga markeringar heller.
Surnade till över att man vid lunchtid dagen innan tävling inte hade markerat banan. Åkte tillbaka till där loop 1 och loop 2 delade sig. Eftersom loop 1 hade varit markerad dit så hoppades jag att den skulle vara markerad och då kunde jag skita i loop 2 och köra loop 1 istället. Det är ju mycket smidigare att följa pilar än att behöva cykla med mobilen i handen och navigera hela tiden. Speciellt om man, som jag, vill ta i lite ibland.
Tvingades dock inse att det inte var pilat från där det delade sig så jag fick finna mig i att orientera.
Höger eller vänster?! Ännu ett ställe där jag blev tvungen att stanna, plocka upp mobilen och navigera. Träffade ett par som var ute och gick, där mannen brukade hoja där i bland och kunde peka ut riktning åt mig.
Eftersom det inte blev som jag planerat utan jag fick spendera mycket tid med orientering när jag trott att banan skulle vara färdigmarkerad så blev jag lite irriterad. Försökte övertala mig själv om att det inte var något jag kunde påverka utan det var bara att göra det bästa av situationen.
Jag fick ju i alla fall vara ute och cykla i Lida-terrängen så det blev ju ett pass av det hela åtminstone.
När jag kom till tävlingens första stigpartier så fanns det pilar!!!! Jag tryckte "lap" på klockan och höjde farten direkt. Det blev 12 minuter och 45 sekunder med tryck på pedalerna innan markeringen av banan upphörde igen...
Är jag på banan, eller är jag vilse?!
Nåväl, det blev ju ett bra väckningspass av det där till slut. Har ätit och druckit idag, så med väckningspasset så har jag fått ihop tre ingredienser till ett lyckat lopp imorgon.
Banan är snabb och torr. Det var ju knappt lera i lerhålet ens. Tack och lov har det regnat lite ett par dagar nu men det har nog bara bundit dammet lite för idag var det torrt i markerna.
Nu ska jag lägga barn och kanske mig själv.
Vi syns och hörs!
Fick en fråga om hur mina väckningspass brukar se ut och idag har jag ju kört just ett sådant. Har dock inget gyllene pass utan det varierar efter förutsättningar, känsla och tävlingens karaktär.
CRT och Lerhålet.
Idag var planen att köra loop 2 och köra på i någon tiominutersintervall. Tyvärr så var ju banan bara delvis markerad när jag körde så det var liksom mer orientering än möjligheter att köra hårt. Jag startade där jag visste att loop 2 gått förr om åren och körde den utan markeringar till jag kom ut på den sträcka som är gemensam med loop 1. Där var det pilat och jag blev glad igen. Där sedan loop 1 och loop 2 delar sig så var det slut på markeringarna.
Det fanns ingen karta när jag var vid kansliet och frågade, utan jag blev hänvisad till den på hemsidan från 2010.
Det smidiga med den kartan är att den ligger i Google Maps så man kan se vart man är samtidigt som kartan visas. Underlättar ju en hel del när man ska navigera. Tyvärr var den ju från 2010 och därmed hade en del hänt. Som att man byggt villor där banan gick 2010. Jag åkte alltså "fel", vände och åkte där jag trodde att banan skulle gå, hittade en stig med plastband där en cyklist kom ut så jag åkte in där för att se vart den liksom började. Körde tydligen fel igen för där fanns inga markeringar heller.
Surnade till över att man vid lunchtid dagen innan tävling inte hade markerat banan. Åkte tillbaka till där loop 1 och loop 2 delade sig. Eftersom loop 1 hade varit markerad dit så hoppades jag att den skulle vara markerad och då kunde jag skita i loop 2 och köra loop 1 istället. Det är ju mycket smidigare att följa pilar än att behöva cykla med mobilen i handen och navigera hela tiden. Speciellt om man, som jag, vill ta i lite ibland.
Tvingades dock inse att det inte var pilat från där det delade sig så jag fick finna mig i att orientera.
Höger eller vänster?! Ännu ett ställe där jag blev tvungen att stanna, plocka upp mobilen och navigera. Träffade ett par som var ute och gick, där mannen brukade hoja där i bland och kunde peka ut riktning åt mig.
Eftersom det inte blev som jag planerat utan jag fick spendera mycket tid med orientering när jag trott att banan skulle vara färdigmarkerad så blev jag lite irriterad. Försökte övertala mig själv om att det inte var något jag kunde påverka utan det var bara att göra det bästa av situationen.
Jag fick ju i alla fall vara ute och cykla i Lida-terrängen så det blev ju ett pass av det hela åtminstone.
När jag kom till tävlingens första stigpartier så fanns det pilar!!!! Jag tryckte "lap" på klockan och höjde farten direkt. Det blev 12 minuter och 45 sekunder med tryck på pedalerna innan markeringen av banan upphörde igen...
Är jag på banan, eller är jag vilse?!
Nåväl, det blev ju ett bra väckningspass av det där till slut. Har ätit och druckit idag, så med väckningspasset så har jag fått ihop tre ingredienser till ett lyckat lopp imorgon.
Banan är snabb och torr. Det var ju knappt lera i lerhålet ens. Tack och lov har det regnat lite ett par dagar nu men det har nog bara bundit dammet lite för idag var det torrt i markerna.
Nu ska jag lägga barn och kanske mig själv.
Vi syns och hörs!
Bra med sömn och långloppsbloggat
Det där satt ju riktigt bra vill jag lova.
God morgon cykelvänner!
Idag vaknade jag upp i Ursvik utanför Stockholm efter en god natts sömn. Det här var precis vad jag behövde. Nu är jag bara ett grymt väckningspass ifrån succé imorgon på Lida Loop. Jag brukar ju säga som så att även om man misslyckats med det mesta inför en tävling så kan man ändå se till att man ätit och druckit som man ska. Så jag får fokusera på det idag. Resten borde ju lösa sig, tycker jag.
Ni som vill läsa mer text och se några fler bilder kan läsa mitt inlägg inför Lida Loop på Långloppsbloggen.
God morgon cykelvänner!
Idag vaknade jag upp i Ursvik utanför Stockholm efter en god natts sömn. Det här var precis vad jag behövde. Nu är jag bara ett grymt väckningspass ifrån succé imorgon på Lida Loop. Jag brukar ju säga som så att även om man misslyckats med det mesta inför en tävling så kan man ändå se till att man ätit och druckit som man ska. Så jag får fokusera på det idag. Resten borde ju lösa sig, tycker jag.
Ni som vill läsa mer text och se några fler bilder kan läsa mitt inlägg inför Lida Loop på Långloppsbloggen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)




