Panna vs. TV-möbel.

Filip satte pannan klockrent på hörnet av vår TV-möbel nyss. Efter några sekunders gråt var det glädje igen. Han är hård. Har alltid haft en hög smärttröskel.
Den lite vekare killen i familjen har ont i benet. Det strålar ner från knäet till foten. Växtvärk, minns ni det? Lite så känns det från knäet och nedåt.
Nu ska Filip och jag lägga oss och läsa Byggare Bob. Godnatt!

Stackars Ebbah.

Hon har så tråkigt och inget att leka med.

Skäll.

Min fru skäller på mig för att jag inte åkte till aktuen samma dag som jag krockade. Med ett knä som en fotboll har man anledning tänker hon. Eller bara för att man krockat med en bil... Jag är ju dock av den typen som tänker att det ordnar sig. Det löser sig. Det går nog över snart. Jag vill liksom inte besvära dem med mitt knä när de säkert har folk där som verkligen behöver deras tid och hjälp.
Jag tog dock ett stort steg och ringde Vårdcentralen idag. Bra bemötande fick jag, men ingen tid idag. Det blir nog bra. Till slut.

Dagen har inte bjudit på så mycket action. En del försäkringsfrågor, barnlek och rastning av barn.

Nu har Filip vaknat från sin tupplur. Så nu blir det action och pangpang igen.

Tränar ni idag?

Jag känner att det skulle vara trevligt att träna lite nu. Smyga iväg och köra skiten ur kroppen några timmar. Njuta av vinterlandskapet och stressa hjärtat lite i backarna. Ni är säkert ute på fina cykelturer idag, eller kör hårda pass på testcyklarna.
Själv tittar jag på tecknat och leker med dodo(tåg). Inget fel i det, men det suger rejält i träningstarmen nu. Är det någon därute som skrivit något blogginlägg om en träning nyligen som jag kan inspireras av?

Kommenteralektion.

För att skriva kommentarer med sitt namn och kanske en länk till någon fräck hemsida i behov av fler besökare gör man så här:
Där det står "kommentera som" väljer ni namn/webadress. Där kan ni skriva in ett fyndigt namn som "Kalle" och om ni så önskar också en webadress. Tex; http://oijer.blogspot.com. Skriver ni ingen webadress så gör det inget.
Prova nu och se om det blir rätt.

God morgon.

Här är dagen i full gång.
Ebbah har börjat tro att nätter inte är nätter när hon vaknar till på natten. Börjar kräla runt i sängen, leker och skrattar. Sött förvisso, men inte när jag själv slits från drömlandet.
Emily är på skolan, men Filip går inte på dagis på fredagar. Så det blir en dag med de små, som behöver underhållning. Och mycket av den varan.


Angående läkare, det som tar emot lite är att behöva gå till vårdcentralens läkare. Helst skulle jag ha en specialist och en magnetröntgen. För då skulle jag veta om något är fel, vad som ska göras, hur länge och hur mycket. Går jag till vårdcentralen så är det två alvedon och vila ett par dagar som gäller. Det ger mig liksom ingenting. Tanken med att gå till läkare är ju för att få veta hur allt står till, inte en hastig bedömning och ett hejdå.

Tack för era snälla kommentarer angående mina knän. På vintern rakar jag inte benen, semester kallas det. Kanske kommer som en chock för några av er, vad vet jag. Men så ligger det till. Det blir så härligt på vårkanten att få bli av med pälsen. En liten lyx jag vill unna mig en gång per år.
Och angående småfeta knän och BMI på 47, så har jag väl aldrig sett ut som någon jättedeffad person. Har nog anlag för kraftig fetma skulle jag tro, det lär ju visa sig när karriären tar slut...

69.3 kg idag, det tar sig.

Tack!

Tack för att ni läser och diskuterar här på bloggen. Kul med lite liv och rörelse bland kommentarerna.

Idag har jag cyklat!
Till affären och hem. Det gick inte så lätt som jag hoppats på. Fick använda hela kroppen för att tvinga benet över pedalvarvets övre del. Dessutom kunde jag bara kliva på cykeln från ena hållet, och det var en damcykel som jag använde. Det gjorde inte så jätteont att trampa, det var bara omöjligt att böja knäet tillräckligt mycket. Svullnaden gjorde att det tog stopp. En ganska intressant känsla ändå.
Så intervaller dröjer nog några dagar.

Har fått rådet av många att gå till läkare, av försäkringsskäl. Jag är dock lite tveksam till att det skulle ge något eftersom jag inte tror att man får pengar på försäkringen för att man har ont. Okej om jag tvingats till läkarkostnader eller brutit något ben eller blivit invalidiserad till någon grad. Men att ha lite ont tror jag inte räcker. Har ni bättre koll?
En poäng kan dock vara att gå till läkare bara för att jag kan få problem senare i livet och kanske beror då det problemet just på denna krock.

Idag var jag lite trött på ungarna, efter en lång dag med dem... Då plockade jag upp Ebbah och höll henne nära mig. Vilken medicin. Allt tråkigt försvann och livet var bara underbart. Innan jag fick barn själv hade jag aldrig ens varit nära att föreställa mig de här känslorna som nu finns. Det är fantastiskt. Det är sjukt stort. Nu vaknar hon hör jag appropå det...
Så går det när man talar väl om något.

Ska väl inte börja snacket om skyddsänglar och hur mycket tur jag haft genom livet känner jag.

Hejdå för nu.