Tio spurter och.... en kvart

En av fördelarna med att vara lite av en optimist är ju att man ofta har en positiv inställning till mycket vilket gör att man ser möjligheter och trivs med det mesta i livet. Nackdelen är väl att det kan bli en och en annan mina mellan varven också.
Igår: "Jag ska köra kvartar".
Resultatet: En kvart.

Eftersom jag körde 10 spurter innan kvarten så blev det ju ändå ett pass av det hela:

Maxeffekt för varje spurt, i watt:
1: 1029
2: 1041
3: 1070
4: 996
5: 1075
6: 1027
7: 1159
8: 1048
9: 1075
10: 1099

Själva kvarten då. Jag trodde helt enkelt att jag var starkare än vad jag är. Samtidigt så sätter ju sig tio spurter lite i benen, men det försökte jag ignorera. Min kvart gick på 304 Monark-watt, eller 322 Garmin Vector-watt. Om jag lagt mig 5-10 watt lägre hade det kanske gått att genomföra fler intervaller, men igår var det punktering på pannbenet också och då blir det ju svårt. Om jag inte hade spurtat före och om jag inte försökte köra det jag vill kunna köra utan nöjt mig med att köra det jag kan, så hade det nog blivit mer tränat. Men hur kul är det då? Nu har jag testat gränsen och vet var jag har den till nästa gång. Om inte om fanns.

Som ni kan se så körde jag ju inte bara en kvarting, det blev ju en minut in på den andra intervallen också...

Vill ni se mer från ovanstående övningar så hittar ni spurterna här och kvarten här.

Tre kvartar

Jntervallpepp

Såg två älgar i morse också, precis som i fredags. Kan ha varit samma?

Skymning på väg hem från jobbet idag, snart är det totalmörker.

Tre kvartar insprängda i hempendlingen. Gick med bra drag i buggarna, kan givetvis ha berott på lätt vind i ryggen.

Pulstoppen i tredje intervallen var när jag var i princip axel mot B-stolpe på en bil. Lätt överdrivet, förstås.

Två kvartar och en tjuga

Sleeeeten

Inspirerad av Emma Johanssons seger i den första etappen av Internationale Thüringen Rundfahrt begav jag mig ut sent igår kväll, efter att ungarna landat i sina sängar. Efter de högintensiva Strava-intervallerna dagen innan så tänkte jag mysa lite med långa intervaller istället. Till skillnad från Emma så var jag tyvärr långsam med dåliga ben, seg kropp och höll knappt styrfart. Körde fram och tillbaka längs Varpan på mina två första femtonminutersintervaller, den tredje styrde jag upp på Enviksvägen, förlängde den kvarten till tjugo minuter och rullade sedan ur benen via Skuggarvet.

Ikväll blir det Dalacupen på Ingarvet, det blir grejer det.

Såg nu att min tur igår bildade ett hjärta, typ. Hela passet hittar ni här: