Mitt Vasalopp

Vi tar dagen från början. 04.45 ringde mobilen för väckning. Ville se till att få i mig frukosten med runt tre timmar kvar till starten för vara snäll mot magen. Bilden är tagen 05.14 på Vasaloppsmorgonen. Blåbärssoppan på gröten var för övrigt den enda blåbärssoppa jag drack under dagen. En miss från min sida.

Vissa stressar till starten tidigt för att lägga ut skidorna i god tid så de hamnar långt fram i leden. Jag tänkte att jag nog tjänar på att sova lite längre, ta det lite lugnare och slippa stå i Berga by och frysa onödigt mycket. Vi åkte från Tandådalen 06.05, då hade de mest morgonpigga redan köat i en och en halv timme för att lägga in sina skidor i startfållorna som öppnade klockan sex.

Trafiken flöt på bra till vi var nere och åkte längs älven. Då blev det kö. Det var ungefär två mil från stugan till starten och det tog ca: 55 minuter att komma till parkeringen. Där skidade jag i startspåren mot starten och joggade lite lätt sista biten till fjärde led. Eftersom flest personer lagt skidorna långt till höger så la jag mina långt till vänster. Hade 16 skidpar framför mina i led fyra. Och det var 55 spår. Alltså hade jag 880 pers före mig, bara i mitt led. Skidorna lämnade jag på platsen men släppte inte ifrån mig stavarna. Tänk om någon skulle gå förbi, snubbla och råka kliva på dom. Nej, säkra före det osäkra så jag höll i dom.

Köerna till "toaletterna" var långa. Under den knappa timmen innan start så gick jag bak till led 10, fram och tillbaka i led 4, en sväng fram till elitledet som belönats med VIP-toaletter och egen parkering. Och konstaterade att vissa inte tog sig tid att köa för ett toalettbesök ens när det gällde att göra tvåan. När det var ungefär 20 minuter kvar till start hade jag börjat bli lite kall så jag joggade upp värmen och var vid mina skidor med 7-8 minuter kvar till start. Bloggade samtidigt som jag tog av mig överdragskläderna och la i min påse som kastades åt sidan. Som tur var tittade jag framåt när starten gick. För inget hördes utan plötsligt så lyftes bara "grindarna".

Starten gick lugnt och jag tänkte att jag skulle köra smart och vara rädd om stavarna. Var lika aggressiv som en kattunge första halvtimmen. Höll mig allra längst till vänster från vägövergången till högsta punkten, sedan började jag sicksacka lite i fältet. Märkte direkt det började luta utför att jag hade bra skidor och försökte hitta luckor att passera folk på. Men det var tjockt med folk i alla spår. Att långammare åkare skulle hålla till höger var det ingen som brydde sig om och vissas omkörningar var som långtradaromkörningar, det tog tid. När det började glesa ur lite så var det ändå stora klungor med folk i alla spår som jag kom ikapp. Innan mångsbodarna fick jag langning för första gången och det gjorde att jag inte behövde spendera allt för mycket tid i kontrollen. Men eftersom alla kontroller var smockfulla med skidåkare så fick jag lugnt gå igenom också dom. Passade därför på att ta någon mugg i alla kontroller utom två. Det blev mycket hålla igen och bromsande under de första tre milen eller så. När jag kom till Risberg så tyckte jag att jag hade ett sådant bra flyt att jag skippade att stanna i kontrollen för att komma förbi lite extra folk. Först efter att jag passerat kontrollen insåg jag att det skulle innebära ungefär en och en halv timme utan dricka.

Kom lite småtörstig till Evertsberg där Lasse och mamma stod med dricka strax innan kontrollen. Hällde i mig ganska mycket och tog dessutom ett par muggar i själva kontrollen. Visste att det skulle bli mycket utför efter Evertsberg så jag kostade på mig ett lite större energi-intag där. Fortsatte att hela tiden passera folk och bromsa bakom folk. Speciellt utför var det frustrerande. Att behöva stå raklång bakom folk i fartställning bara för att inte åka in i dom. Ibland också bromsandes med stavarna. Uppför och utför var det lätt att avancera. På platten gick det också bra, men där krävdes det i alla fall lite mer jobb.

Kom till Oxberg med känslan att det börjar bli jobbigt. Hade också langning här, inte illa för en motionär. Platten mellan Hökberg och Eldris var rena döden för mig. Dels var ju stakningen min svagaste del och dels hade jag nu blivit trött och behövde därför alla backar jag kunde få. Som i en dimma passerade jag kontrollen i Eldris utan att ens ta en mugg. Tänkte att jag ändå var bortom räddning. Var på väg ikapp en grupp, kom så nära att jag bara var någon meter bakom. Men aldrig ifatt. Då förstod jag att där och då var det slut med mig. Lyckades nog passera någon enstaka ur gruppen ändå men med sex kilometer kvar till mål så blev jag för första gången ifrånåkt av någon. De första 84 kilometerna hade jag (nästan) bara passerat folk. Visst kanske någon smet ifrån mig i trängseln fram till Smågan, men därefter hade jag bara haft nöjet att passera andra. Med två kilometer kvar kom en stor grupp ifatt mig och slutet var riktigt jobbigt. Vem kunde tro att den där "lätta" vägövergången på slutet var så där brant?

Härligaste känslan kom ändå när jag svängde in på upploppet. Då visste jag att jag klarat det. Direkt efter att jag passerat mållinjen så tänkte jag att jag måste göra om detta. Nästa år, då jävlar. Tanken jag fick var att jag ville prova på Vasaloppet utan att köa och bromsa. Att stå längre fram i starten och vara aggressiv från start för att slippa att tiden rinner iväg onödigt mycket inledningsvis. Kan jag kanske klara mig under fem timmar?

Några punkter som ni inte hittar i den tjocka textmassan ovan:

- Hade tänkt ta mina fyra gel efter en, två, tre och fyra timmar. Nu var alla slut innan tre timmar passerat.

- Passerade 1831 personer från första kontrollen Smågan till målet i Mora och blev 1801:a i loppet.

- Hade sjukt bra skidor. Ingen runt om mig hade bättre glid. På slutet i ett småkuperat parti kom ett gäng ifatt och förbi mig i en saxbacke. Jag klarar inte att saxa fort... Utför gled jag ikapp och in i nästa backe började de diagonala medan jag bara gled upp jämsides och tog några staktag över krönet och gled sedan ifrån dem i nästföljande utförsåkning. Fantastiskt motiverande. Flera gånger så skrattade jag utför.

- Vilken organisation det är bakom Vasaloppet, allt går så enkelt och smidigt. Man behöver inte tänka själv utan allt är ordnat för en och man följer bara de jättestora skyltarna som finns.

- Trist att folk inte håller höger trots ett lägre tempo än omgivningen.

Jag har säkert mer om Vasaloppet som jag kommer trycka ur mig under de närmsta dagarna. Det tar väl ungefär en vecka för er att läsa klart det jag nu skrivit. Så jag återkommer med resten en annan dag.

Nu laddar vi om bössan och siktar på Cykelvasan!