Vi har landat på resorten som också är start- och målplats för tävlingen Epic Israel. Vi kommer med start imorgon att tävla i tre dagar och vi bor riktigt fint här precis bredvid tävlingscentrum och alla utställare. Vi har hämtat ut nummerlappar, varit på race briefing, ätit mat med Nellie Larsson och Åsa Erlandsson samt tvättat cyklarna. Japp, vi blir inte dom enda svenskarna på denna tävling utan Nellie och Åsa är också här för att kämpa i toppen av damklassen.
Även detta inlägg kommer i tre delar. Eller egentligen fyra då om vi kallar detta för introt. Jag skriver en del, Linda en del och i slutet kommer alla bilder.
Henriks del:
Vi började ju morgonen tidigt med en ivrig Linda och bad i Döda havet, så himla häftigt! Sedan bloggade jag, vi åt frukost och så skulle allting packas ihop och checkas ut till 09.30. Jag var lite sen ut, i det här förhållandet så tycks det vara tjejen som får vänta på killen... Men tack och lov så har vi ett par fransmän i gruppen så vi kom i alla fall inte iväg innan klockan slagit tio.
Dagen var planerad enligt följande: bad i Döda havet, bussresa till starten på dagens cykling, cykling, bussresa till tävlingsplatsen och så tävlingsfix när vi kommit fram. Dagens stora mål var väl ökencyklingen på Sugar Trail. En led som går från Jerusalem ner till Döda havet. Något som både Linda och jag sett fram emot sedan vi fick se programmet för denna resa. Det har ju varit lite varmt dom inledande dagarna och idag var inget undantag. Högsta temperaturen som jag såg cyklandes var 43.6 grader och efter ett stopp så visade cykeldatorn 47 grader, men det får man väl ta med en nypa salt.
Jag brukar ju skriva om att jag vill ha regn och kyla på tävlingar. Men jag gillar också värme. Trots att jag är ljusblek i hyn och inte riktigt tål solen så gillar jag den. Med solskyddsfaktor 30 så kan även jag njuta av ökencykling. Jag åkte med ett leende på läpparna idag och när man kom till något parti där det var lite varmare så gick flinet från öra till öra. Fina stigar bjöds vi på också med en del lösare partier och några tekniskt svårare. Jag fick nog kliva av och knalla åtminstone tre av dom partierna. Moln vet dom inte vad det är här nere, så vi försökte stanna där det fanns skugga om vi skulle stanna. Att hitta skugga i en öken är dock inte lätt, så nästan hela tiden var vi ute i solen.
I den här värmen så behövde man inte anstränga sig för att få upp pulsen heller, den var liksom konstant högre än känslan i kroppen. Själva leden går ju nästan bara utför, men jag hade ändå en snittpuls på 144 och då kände jag ändå knappt att jag ansträngt mig genom att cykla med intensitet. Linda hade det desto jobbigare idag och jag led riktigt med henne på slutet.
Trots att cyklingen var episkt härlig så var det ändå skönt att komma tillbaka till bussen. Vi köpte dricka och godis på macken där, tvättade av oss lite i handfatet på toaletten och sedan var det bara att rulla buss i några timmar norrut.
Tävlingsplatsen är väldigt fin och det är smidigt med start och mål på samma ställe under samtliga tre dagar. När vi tvättade cyklarna idag så blåste det ganska mycket. Det är ju också varmt så det är lite som att ha en hårtork blåsandes mot en. Så när man först spolat av cykeln och sedan började tvätta den så tog det inte många minuter innan den var torr igen...
Allt är nu redo för morgondagen och jag ser fram emot att få köra Epic Israel med Linda!
Lindas del:
Alltså det här med män (läs pojkar) som skall visa upp sig för varandra. I dag fick gruppen tillskott i form av två världscupscyklister från Frankrike. Självklart så skulle det fajtas lite mot förra årets vinnare, det belgiska laget. Jag skrattade inombords när de trissade varandra att cykla upp för backarna där i öknen. Henrik skötte kameran och jag och de tre killarna från Schweiz tog det lite mer chill. Stundtals var leden rejält teknisk och alla fick gå med sina cyklar på ett par ställen. Samtidigt fanns långa sträckor som var riktigt flowiga.
Anledningen att leden heter just Sugar Trail var att man fraktade socker från sockerrör från Jeriko till Jerusalem. Enligt vad vi fick berättat idag var det också här som européer fann den söta varan och tog den till Europa.
För min del så gjorde värmen sitt idag. Trots att vi tog det jättelugnt så snittade jag 168 i puls och var uppe på 197 i en av uppförsbackarna. Häftigt att få uppleva vad hetta som denna kan göra med kroppen. I vanliga fall är jag glad om jag får i mig en flaska vatten på ett helt långlopp, men idag tömde jag två flaskor den första halvtimmen. Ett tag på slutet var det faktiskt så varmt att jag vid varje fotostopp (de var många) bara hade en enda målbild - bussen med AC. Alltså cyklingen var helt fantastiskt, men när till och med Israelerna pratar om att det är extremt varmt just nu, solen står som högst på himmeln, man står mitt i en öken och man inte hittar skugga någonstans, då är det jobbigt. Situationen räddades dock snabbt när jag fått i mig en iskall Coca Cola efter cyklingen. Tänk att kall dricka kan ha den effekten.
När vi cyklat klart väntade tre timmar i bussen till hotellet. Eftersom vi var lite sent på det så skippades lunchen och därför smakade middagen ikväll helt ljuvligt. All mat vi testat härnere är supergod. Jag gillar både koriander, oliver och fetaost så för min del finns det mycket gott att välja på.
Imorgon är taktiken klar, även om jag i skrivande stund allt är lite nervös. Det är ju uppenbart att jag är det svagare kortet i vårt lag och är därmed den som kommer sätta tempot. Just därför är det extra viktigt att gå ut lugnt och inte ligga lite för högt i puls i början, speciellt i denna värmen. För att göra det lite jämnare har Henrik alla reservdelar på sin cykel och kommer också att ha en av mina flaskor. Det är även fritt fram att putta sin teamkamrat framför sig, eller låta denne hålla i ryggfickan. Hur lätt detta är i realiteten är ju svårt att veta, på de stigar vi cyklade idag fanns inte den möjligheten. Oavsett så är målet att ha roligt, ta fina kort och komma i mål med en känsla av att vi njutit. Trött lär jag vara oavsett.
