Startbacken var det ja. Där skulle jag åka i mitt egna tempo och strunta i alla andra. Riktigt så jävla lätt är det faktiskt inte. Släppte iväg ganska många direkt för att slippa bry mig i att ens försöka hänga med snabbingar. Sedan insåg jag att varenda jäkel där hade ett högt tempo upp för backen. Så jag var tvungen att stabilisera farten lite. Körde dock inte på mig någon onödigt hög syra och kunde öka lite i slutet mot stigningen. Försökte gå med
Oscar Ekstam och
Robert Österling men kom ut på grusvägen efter barken i en trio bakom just nyss nämnda cyklister. Kände dock att vi antingen skulle åka ikapp dem eller så skulle jag kunna stöta ikapp själv så jag höll mig kall.
När det började luta uppför igen inför första riktiga stigen så avancerade jag och fick med mig Oscar. Sa åt honom att gå före mig in i skogen, och att jag kunde släppa lucka. På så vis skulle Oscar kunna gå ikapp gruppen framför och jag se till så att vi blev en grupp bakom (också en väldigt bra ursäkt för att få släppa iväg någon i skogen...). När vi kom ut ur skogen så var det Robert,
Fredrik Svärm och jag. Jag började då fundera på om inte min öppningsfart ändå varit lite väl optimistisk. Vi kom ikapp en grupp med
Oscar Byhlinder, Niclas Andersson, Erik Jonsson, Mikael Carlsson och herr Ekstam. Där föll först junioren Jonsson bort och sedan stöttes Byhlinder av och jag tänkte hela tiden på att de här grabbarna är för snabba för mig. Men det kändes väldigt lätt och bra, och en rulle släpper man ju inte i onödan. Som vanligt blev det dock för mycket trampatrampatrampa som det alltid är på Mörksuggan och runt 35 km-skylten började jag få för ont i benen. Vi kom i samma veva ikapp
Henrik Andersson och Erik Dahlbom. Hoppades på att farten då skulle sänkas men de som drog bara blåste förbi. På Anderssons rulle bytte jag spår i en brant och sandig nedförsbacke och gick över styret. Då gav jag direkt upp dom herrarna och väntade in vilka som nu skulle komma härnäst. Det tog ett tag men sedan kom en jätteklunga ikapp (10+ man skulle jag tro) där
Benny Andersson visade att gammal är äldst med bra fart på grusvägarna och de snabba stigarna. Den gruppen åkte jag med ett bra tag och vi fiskade bland annat in Henrik Andersson, Robert Österling och Mikael Carlsson igen. Jag hade druckit alldeles för lite, men klämt några gel i hopp om att det skulle hjälpa något. Kom in i någon slags tävlingstrans och försökte höja farten i en backe med runt två mil kvar. Någon kilometer senare hade alla i gruppen passerat och åkt ifrån mig. Då gav jag upp allt vad tävling och placeringar hette och tänkte bara ta mig runt med hedern i behåll och slippa vingla in i målet. Fick släppa fem cyklister till förbi mig (om jag inte missat någon) innan jag till slut skar mållinjen. Blev 38 om man räknar alla klasser och slapp både flicksmisk och juniorpisk. Men ärligt talat så är jag inte nöjd med varken placering eller tid. Men största målet var ju att ha roligt och det hade jag. Så jag är jättenöjd med att jag tog mig dit och tävlade. Extra kul är det ju att snacka med alla man känner (och inte känner med för den delen). Många som kommer fram och berättar att de läser min blogg och liknande och det är lika kul varje gång.
Jag har säkert glömt en massa detaljer (som att Henrik Andersson försökte kasta en flaska i huvudet på mig), men om jag kommer på något så kan jag ju alltid återkomma.
Det är lite så här vi rullar här i Dalarna. Grusvägen mellan Olsbacka och Vassbo.
Solen försöker brytaa sig fram genom molnen. Klockan är lite drygt fem och kortet är taget nära Dalsjö utanför Ornäs.
De omtalade benen. Notera gärna ärr från storklingor på bägge låren. Utsida vänster lår = Solleröloppet 2008, gruppvurpa vid refug utanför Mora (6 stygn). Insida höger lår = hoppvurpa vid Falu Gruva i ungdomens dagar (1997/1998?). Har ett litet märke på ena skinkan från en storklinga också, det kommer från massvurpan under landsvägs-SM 2002 i Eslöv.
Nästan framme nu och solen behagar titta fram.
Så här såg det ut i Kyna, när jag tittade tillbaka mot Borlänge.
Och så här såg det ut när man var i Kyna och tittade framåt, mot Falun. Vi behöver väl inte skriva mer om det där väl? Trötta ben och ganska fin blodvolym gav 128 i snittpuls och en tid på 1.03 i vad som upplevdes som väldigt lugnt tempo.
