Hej, Förkylning!

En gammal bild på våra sjuka barn. Den ena sjuk på riktigt, den andra bara avundsjuk på ompysslandet och myset.

Hade det på känn redan i förra veckan faktiskt. Det var något lurt i kroppen. Antingen är jag hypokondriker, eller så är jag väldigt bra på att känna i min kropp när något är det minsta fel, eller på gång att bli fel. Ska vi, med facit i hand, gå tillbaka ännu mer så kände jag ju mig seg på Långa Lugnet förra helgen, trots att jag borde ha känt mig utvilad och sprättig. Efter tävlingen så var jag mer eller mindre utslagen i tre dagar. Brukar aldrig vara så. Körde ett pass i onsdags som kändes röv, seg, sliten osv. Körde igen på torsdagen med bättre känsla. Vaknade på fredagen med 37.7 och en kittlande känsla i luftrören. Ronya och jag pratade lite om huruvida jag skulle åka ner till Stockholm eller ej. Om det inte blev värre till lördagen så skulle jag åka. Vaknade på lördagen, feberfri men fortfarande med kittlande känslan i luftrören. Inget ont i halsen, men det där hypokondriska "jag håller nog på att bli sjuk". Köpte Strepsils när jag kom till Stockholm och körde mitt väckningspass, snorade men kändes i övrigt pigg. ¨
Vaknade på natten till Lida Loop för att kissa (vätskeladdat!) och kände ett halsont och tänkte att det inte blir någon start med den där känslan. Tog en Strepsils, sov lite till och så kändes det bättre när jag vaknade. Det blir start. Kände mig inte hängig under loppet och inte efteråt heller, inte alls som efter Långa Lugnet.

Men idag har det liksom vuxit fram under dagen. 37.6. Snorig. Halsont. Hes. Huvudvärk. Ridå.
Nu blir det vila fram till dess att jag känner mig sportklyschiga 110% igen.