Bilder och tävlingsrapport från Epic Israel etapp 2

Linda skriver:

Dagens etapp var uttalat den tuffaste av de tre, trots att man igår tydligen valt att korta klättringen mot toppen något då det är så extremt varmt här just nu. 

Idag gjorde vi ett riktigt bra lopp, men vi hade också turen med oss. Hade det velat sig illa kunde tiden i mål varit en annan. 

Idag var vi inplacerade i startfållor efter tid i mål igår. Detta gällde alla utom ledarna i varje klass. Det innebar att vi stod i fålla B med 76 team framför oss, medan ledarna alltså stod i en ledarfålla längst fram. Starten gick i ett rasande tempo idag. Genom en massa fruktodlingar och längs Jordan-floden. Vi hade nästan 3 mil som var snabba och relativt platta. Vi gjorde ett par smarta drag vid ett par trånga passager och plockade placeringar hela tiden. Kände tidigt att jag hade riktigt bra ben idag och plattkörning är väl lite av min grej. När vi så började vika av uppför ser vi plötsligt det lag som vann i går jämsides. Tjejen, som är smal och lätt verkar starkast uppför medan killen har det jobbigare. 

Ganska snart när backarna börjar börjar jag dock få det jobbigt. Dels har jag en 36-klinga på cykeln, vilket visade sig allt för tungt idag. Dels är det så¨fruktansvärt mycket damm här nere så det sätter liksom igen hela cykeln. Redan i första stigningen börjar jag få problem att växla ner och cykeln låter närmast som en skördetröska. Ungefär här dog jag första gången idag, då mest mentalt. Jag säger som segraren i damklassen sa i sin segerintervju: "I did not know I could die so many times in one day". 

Framför oss väntade nu 23 kilometer brant, svinbrant och stundtals helt överjävligt brant klättring uppför Mount Hermon. Sammanlagt skall vi plocka 1400 höjdmeter i en och samma backe. De första 8 kilometrarna klättrade vi mest i löst stenskrammel blandat med mjuk jord. Här hann vi gå av och gå otaliga gånger och stundtals var det ganska munter stämning bland de lag som klättrade tillsammans. I både första och andra depån stannar vi, fyller vatten i våra flaskor, men häller också ut vatten över min bakväxel för att försöka få bort en del damm. Vi segar oss sakta, sakta uppåt och långa stunder känner jag Henriks stabila hand på min rygg. I vissa partier cyklar jag lugnt trampandes på lägsta växeln medan han går bredvid med sin cykel och en hand på min rygg. De sista kilometrarna upp mot toppen går på asfalt. Här är det ändå så pass brant att vi går upp. Ungefär här dog jag andra gången. Benen var så slut efter att ha försökt trampa mig uppför. Ett tag går jag medan Henrik leder båda cyklarna. 

Efter 3 timmar och 35 minuter når vi så äntligen depån vid 49 kilometer och därmed slutet av klättringen. Mentalt kändes det som om vi gick i mål här. Kedjan blev tvättad och oljad, vi fick fyllt upp vatten och jag tryckte en banan. Härligt känsla! Jag har faktiskt klarat mig på vatten, lite godis och några dextrosol här nere. Visst blir man rejält tom, men magen pallar det. 

Efter depån gick det utför. Jiihaa! Stundtals hisnande fort på asfalterade serpentinvägar. Här körde vi också en hel del på stenskrammel. Tänk er stenar med storleken av en handboll som underlag. Vi körde ändå på bra här och jag kände även idag att jag hade tekniken med mig. 

När vi är nästan nere kommer jag snabbt på en singel-track ner mot en bäck, missar en varningsskylt och flyger plötsligt ner för ett drop. Det var i mina ögon ruggigt högt och jag hade aldrig någonsin kört det om jag sett det innan. Körde vidare i rena förskräckelsen efteråt. 

Hela vägen ner och när vi sedan vände tillbaka på platten mot målet kände jag mig superstark. Vi låg på bra och höll ett högt tempo. Tror dock vi båda underskattade avståndet och att vi hade 3 mil på platten tillbaka. Sista milen var vi båda slitna. Jag hade ont i händerna efter att ha hållit krampaktigt i styret utför och hade svårt att krama bromsarna, lilltån hade somnat och jag var väl allmänt energilåg. Därför blev sista milen in mot mål en resa i tystnad. Vi båda visste att vi bara ville en sak - rulla under målportalen med ett betryggande avstånd till våra förföljande lag. 

Med bara 3-4 kilometer kvar till målgång passerar vi en bro och när vi kör ner för den genar jag lite tvärt nerför kanten och kör över några taggbuskar. Tänker inte mer på det, mer än att jag tycker det börjar kännas ännu jobbigare att trampa. 

Vi rullar i mål som 2:a lag, idag bara 13 minuter efter första laget och med hela 33 minuter ner till jagande lag. En bra teaminsats och som vanligt en fantastisk Henrik som puttar och stöttar. 

Efter dusch, cola och lunch släpar vi oss ut i värmen för att tvätta cyklarna och sedan lämna min cykel hos mekanikerna. Kommer ut till ett helt platt däck. Får hjälp att ordna det, men det slutar med att jag måste byta hela däcket då det gått sönder precis uppe vid fälgen. Så vår etapp idag kunde slutat med teknikstrul efter 97 km. Det är det som kallas tur. 

Lämnar sedan in cykeln hos mekanikerna. De studerar cykeln, berättar att rulltrissorna är helt slut efter all dammcykling, att vajern behöver bytas och att dammet också trängt in i själva växelreglaget. Vi lämnar in cykeln och går och dricker kaffe. När vi kommer tillbaka har jag nya trissor, ny vajer, ett isärplockat, rengjort och oljat växelreglage, en isärplockad och rengjord kassett och också en uppolerad cykel. Med de komponenter jag har på cykeln annars och till priset av 125 kronor. Som tack fick jag lova mekanikern att vinna etappen imorgon...

Henrik skriver:

Så, idag var det dags för den där etappen som vi på förhand fruktat lite, stigningen idag liknade ju inget som vi kört innan. Det skulle visa sig att det tog två timmar och 35 minuter för oss att ta oss uppför backen till toppen. 

Ledande laget i mixedklassen slog ju oss med 23 minuter igår och var liksom bättre än oss överallt, så där hade vi egentligen inga förhoppningar. Laget vi hade efter oss var 22 minuter efter, så även där kändes det ganska stabilt. Men idag körde vi snäppet bättre än igår faktiskt. Vi kom iväg ganska bra i starten, såg inga andra mixed-lag men kände ändå att vi hade ganska bra flyt. Vi körde först ungefär tre mil platt och när sedan backarna började så kom totalledarna i vår klass förbi, vi hade alltså haft dom bakom oss under första timmen! Dom var dock betydligt snabbare än oss uppför, så det var bara att hitta egen rytm som gällde.

Backarna var, precis som igår, stundtals jättebranta. Oavsett underlag så promenerade nästan alla runt oss i ett antal av backarna. Även en rackare på asfalt, det var liksom så brant att det var lättaste växeln och full kraft bara för att inte välta. På ett svenskt långlopp kan jag ibland tycka att kilometerna går ganska långsamt om benen är trötta, här gick liksom metrarna långsamt. Jag kände mig ändå ganska pigg och försökte väl hålla mig lite lugnare än igår då jag blev riktigt trött på slutet. Tänkte spara lite kräm till slutet idag för att kunna hålla fart hela vägen in. 

Man träffar på samma cyklister flera gånger under loppet beroende på om det är stig, platt, uppför eller utför. Alla  har ju sina olika styrkor i lagen. Det blir lite gott snack också mellan plågorna. 

Även om backen var extremt lång och tuff så klarade vi oss upp. Då hade vi kört 49 av dom 100 kilometerna men det kändes nästan som om målet var där på toppen. En snabb och rolig utförsåkning följde. Vi skulle ju precis lika mycket utför också! Linda har fått riktigt bra fart på stöket här nere i Israel. Ibland ser det dock inte riktigt kontrollerat ut så jag åker ju med hjärtat i halsgropen ibland. Som när vi kom till ett drop som nog nästan var köksbordshögt. Tänkte att hon skulle stanna och gå ner men hon hade väl sådan fart att hon mer eller mindre ofrivilligt körde det där droppet. 

Nere på platten igen väntade tre platta mil mot målet. Jag var fortfarande stark och tänkte att nu jäklar blir det åka av in mot målet. Vi hängde på ett par snabba herrar ett tag men ett par missar i kurvor och över en byggd bro gjorde att vi fick se dom segla iväg. Där någonstans började det också bli jobbigt. Svårt att knuffa på Linda ett tag, sedan när jag väl kunde göra det så fanns liksom inte samma krafter kvar i mig längre. Sista femton kilometerna var riktigt jobbiga och vi sa inte speciellt mycket mer än att jag berättade hur långt vi hade åkt för varje kilometer som gick. Men i mål kom vi efter 5.55 och var faktiskt "bara" 13 minuter efter vinnarna i vår klass idag. Trots betydligt längre tävlingstid. 

Efter att ha duschat och käkat lunchen på rummet (det är svalt här inne...) så vilade vi lite innan cyklarna fick lite kärlek. Linda hade sin hoj i Shimano-tältet för lite småfix. Det visade sig att meken där verkade vara en sådan där person som älskar att ta hand om cyklar, för han gjorde verkligen allt han skulle göra och mycket mer därtill. Ett riktigt proffs med service-anda. Så nu hoppas vi att Lindas cykel är ännu snabbare imorgon!

Åsa och Nellie hade en tung dag idag men blev ändå fyra. Åsa hade fått problem med magen så dom hade det tufft idag, precis som många andra. 

Resutat från idag: https://www.epicisrael.org.il/?section=279

Bilder:

Bakåt i startfållan idag.

Framåt i startfållan idag.

Vi stod precis bakom svenskorna Åsa Erlandsson och Nellie Larsson idag.

Det kan inte bli för många bilder på cyklister och helikoptrar.

Uppvärmningsbackarna.

Inte helt lätt att cykla och ta bilder samtidigt, men jag gör så gott jag kan. Fick något skit på linsen idag och om det är något man inte ska göra så är det att då torka av linsen med sin svettiga och dammiga cykeltröja. Resten av bilderna blev sådär, men några blev ändå okej...

RAN DAHAN & NITSAN DAHAN ville gärna vara med på bloggen.

En av våra medtävlande lånade kameran en stund för att ta bilder på oss två tillsammans också, jättesnällt. Har ni sett så brun jag är? Solskyddsfaktor 10 minuter innan start och dammiga tävlingar är grejen för en bra bränna.

Efter ungefär 22 kilometers klättring var det rätt gött att börja rulla utför igen. Vackra vyer och steniga stigar.

Lite snabba grusvägar och asfaltsvägar hann vi också med på väg ner.

Den här typen av vägar åkte vi på vid ett antal tillfällen idag. Vilket hästjobb att anlägga dom med stenar sådär och så himla jobbiga att cykla på...

Dagens "river crossing", ingen Långloppscup-spång i sikte här inte.

Snygg "bränna"...

Video-highlights från etapp 1 och 2 här på Epic Israel

Hej och god morgon!

Förutom att det här är en välorganiserad och trevlig tävling, så gör dom också video-highlights! Nedan följer highlights från etapp 1 och 2, tiderna ovan videoklippet anger när ni kan se en skymt av oss.

0:49
0:57
2:32

Prisutdelning och dags för etapp två

Hej och god morgon från startfållan!

Idag väntar den fruktade kungaetappen på detta Epic Israel, nu ska landets högsta berg besegras!

Som tvåa i mixedklassen fick vi igår delta vid prisutdelningen på kvällen, en fin plakett fick vi för besväret.

Igår på presentationen av dagens etapp så berättade dom att dom trodde på bättre väder idag. Bättre väder här är inte som i Sverige. Bättre väder i det här fallet innebar kallare och med CHANS till lätta regnskurar. Måste säga att jag gillar deras inställning. Ska bli intressant att se hur Isrealerna hanterar regn, igår blev det kaos och panik när vi under loppets inledning skulle passera en vattenpöl...

En annan grej här är att det typ är omöjligt att tvätta cykeln utomhus. Värmen och vinden gör att den liksom torkar direkt efter att man spolat av den. När man börjar tvätta den så torkar allt in igen...

Nåväl. Dags för etapp två. Nu kör vi!

Results and pictures from Epic Israel 2017 - stage 1

Hej!

Nytt upplägg idag med damerna först. Linda börjar alltså, sedan Henriks del och sist ett gäng bilder från tävlingen...

Här hittar ni resultat från Epic Israel stage 1.

Linda skriver:
Racerapport!

Det var nära att det inte blev någon racerapport idag. Klockan ringde strax efter fyra och det var bara att ställa sig upp och hoppa i cykelkläderna för att gå bort till frukosten. På vägen dit tyckte jag nästan att det var lite kyligt ute. Termometern visade på nytt lägstarekord med 28 grader! Vid frukosten var den längsta kön för oss européer vid kaffemaskinen. Det fanns bara en och man kunde bara göra en pytteliten espresso i taget. Här uppstod en viss irritation när bönorna snabbt tog slut och det tog en evighet innan maskinen var igång igen. Utan kaffe idag hade jag nog lagt mig ner där på golvet.

Direkt efter frukosten gick vi bort med cyklarna till startfållorna. Här var systemet ett annat än hemma. Alla gick in med sina cyklar och ställde dem lutade mot varandra. När vi sedan närmade oss starten och också människorna skulle få plats, helst med ett ben på var sida ramen, då vart det trångt.

Strax innan starten kom det en helikopter flygande över startområdet. Denna följde sedan täten hela loppet. Jag hade sagt till Henrik redan innan att jag hade två önskningar. Jag ville bli fotograferad med en kamel och en helikopter. Nu har jag fått båda uppfyllda, men stackaren hade fullt sjå med att hålla i kameran när starten gick.

Det första kilometerna såg på banprofilen ut som transportsträcka upp till bergen. Dock blev det tufft direkt i starten. Vi cyklade på fyrhjulingsvägar, dock inte så fina som hemma. Underlaget var mest mjuk och torr svart jord och synförmågan var närmast obefintlig. Vi fick ändå en bra start och låg bra med i början. Maradona hade ju hjälp av "Guds hand" i VM och idag hade jag också en hand som hjälpte mig. Henrik gjorde ett helt fantastiskt jobb med att fördela ut energi, fylla vattenflaskor i depåerna och genom att hålla en hand på min rygg så att vi fick upp farten lite extra i de partier det var möjligt. Vi hade väl egentligen planerat att vi skulle köra med det upplägget i backarna upp för berget, men där var det så brant så att alla fick hoppa av sina cyklar i vissa partier. Strax innan första depån vid 33 km vek vi in på dagens första single-track. Stigarna här passade mig perfekt. Jag behärskar de flowiga och torra stigarna bättre än de leriga och idag hade jag ett helt fantastiskt flyt utför. På tal om lera så verkar det vara knepigt för Israelerna. I starten så stannade formligen startfältet för att vi skulle passera en vattenpöl på vägen.

Vi låg på bra uppe på bergplatån och passerade och lämnade ett annat mixpar bakom oss. När vi lämnade platån på berget och började köra utför blev underlaget ännu mer stenigt. Vi körde länge brant utför i rent stenskrammel, delvis i en gammal bäckfåra. Hemma är ju stenarna slipade av regnet, men här är de desto vassare. Vi stod på bra och visste att vi troligen låg bra till. Tror aldrig jag haft så bra känsla som jag hade idag. På något underligt sätt behärskade jag de stökiga partierna bättre än någonsin och vi passerade flera herrar utför.

När vi kom ner på platten igen började de  höga temperaturerna märkas av ordentligt. Ingen skugga och tungtrampade lösa jordvägar. Tror vi båda var lite trötta på slutet och iaf jag började se målbilden av en iskall dusch framför mig.

När vi rullade under målportalen rapporterade speakern att vi låg på 2;a plats. Ett par minuter före oss rullade en ensam tjej i mixklass in, en tjej vi både låg före och tätt efter i vissa partier. Dock verkade hon köra helt ensam och verkar inte vara med i slutresultatet. Framför oss har vi nu ett starkt par på 4:29, 22 minuter före vår tid på 4:51. De jagande paret på 3:e platsen ligger sedan 23 minuter efter oss. Bara att ladda om inför nästan 11 mil och 2000 höjdmeter imorgon. Jiihaa!

Henrik skriver:
Så var det då dags för det vi var här för; Epic Israel. Idag var det riktigt svalt på morgonen, lite ovanlig känsla. Det var ju inte så kallt som det varmaste i Sverige i somras, men ändå svalt för vår vistelse i Israel. Frukosten öppnade fem och starten gick sju. Tidigt upplägg men det är också för att undvika den värsta hettan som kommer senare på dagen. Imorgon är det start 06.15, så det var väl skönt med sovmorgon idag då...

Vi var tidigt in i startfållan och snackade lite med olika människor där. En kille som stod bredvid oss frågade vart i Sverige vi bodde för han kände ett par som bodde i Bjärred. Linda är ju från Bjärred, vilket sammanträffande! Bakom oss stod ett annat mixpar som såg snabba ut. Dom fick vi passera och bli passerade av flera gånger under loppet sedan. Spännande batalj rätt länge. Dom kör inte direkt något strikt Cykelvasaupplägg i starten här med procentsatser för vilka fållor man står i eller att cyklarna måste ligga ner på ett speciellt sätt innan start. Här är det först in som får stå först fram, bortsett från Herrelit och damelit i UCI-team då som har en egen fålla. Dessutom stod vi som packade sillar i den där fållan också, men finns det hjärterum så finns det stjärterum.

En regel som finns här men är ett förbud på andra tävlingar är att här får man putta varandra eller dra i varandra inom teamet. Alla kör ju i par och man kan då hålla i varandra eller putta varandra, men inte ha några andra hjälpmedel. Så mina uppdrag idag var att putta fram Linda där det gick och så ta bilder. Allra helst på henne och en helikopter, för det hade vi sett på en bild från förra året...

Trots trängsel och samkväm i startfållan så gick själva starten rätt lugnt till. Sedan började det gå fort mot dagens första backe som var på någon slags gammal skogsväg bestående av torr jord, damm och stenar. Där blev det stopp och promenad direkt. Sedan flöt det på desto bättre. Skillnaden mellan lägsta och högsta punkt på banan var drygt 700 höjdmeter och alla dom skulle avverkas under första halvan av loppet. Man tog sig liksom upp till en platå där man cyklade ett par mil innan man skulle utför igen.

Det där mixparet som stått bakom oss i startfållan fick lucka på oss redan i första backen, men sedan lyckades vi faktiskt komma förbi dom igen. I en svinbrant, och då menar jag verkligen svinbrant, backe så kom dom ifatt och förbi oss igen. Vid första depån efter 31 kilometer så fyllde vi flaskorna och tog upp jakten på mixparet igen. Vi åkte rätt mycket singletrack där efter depån och tog in sekund för sekund. En tappad flaska från deras håll gjorde att vi fick en lucka. En lucka som dom sedan täppte och alldeles innan man kom upp på platån så drog dom ifrån.

Linda och jag hade dock märkt att dom kanske var bra uppför, men att vi var mycket bättre på platten och utför. Så vi resonerade som så att om vi bara hade dom nära framför oss när vi kom upp så skulle vi nog kunna ta dom in mot målet sen. När vi var i ännu en backe på den där platån så kom vi ganska snabbt ikapp dom igen, nu såg tjejen i det laget riktigt trött ut så vi passerade med lätthet. Andra halvan av loppet såg vi dom inte igen och i mål var vi 23 minuter före.

Jag kände mig jättepigg dom första 6 milen ungefär men sista milen var jag inte speciellt pigg. Loppet mätte 81 kilometer och vi besegrade nästan 1600 höjdmeter. Att putta och ta kort tar ut sin rätt det med tydligen. Temperaturen på min Garmin var uppe i 36 grader också på slutet vilket givetvis också bidrar till tröttheten.

Linda hade också sina svackor, men vi tog oss runt bra och båda gjorde en bra insats, jag har nog aldrig sett Linda köra så bra tekniskt som hon gjorde bland stenarna på slutet. Full fart framåt.

I startbacken hade jag sett ett annat mixpar passera oss i hög fart. Dom vann och vi kom i mål 22 minuter efter, så vi ligger tvåa efter dag ett. Jättestora avstånd i denna klass, men allt kan hända.

Kul tävling idag, jättefina stigar och hela banan överlag. Vi fick många vänner längs med banan också. I damklassen så blev Åsa och Nellie tvåa, jättebra jobbat av dom!

Nu försöker vi ladda om inför morgondagens dödsetapp, skulle någon kunna faxa ner lite lösgodis?

Bilder från idag:

Vi hade våra Void-flaskor i kylen i natt, så himla rutinerat!

Dagens banprofil. Klisterlappen byter man in mot en öl efter målgång, om man gillar sånt!

Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Glada svenskar innan start!

Bakåt i startfållan.

Framåt i startfållan.

Första grusvägen. OBS Linda och helikopter på samma bild, under pågående tävling. Dammigt. Dammet här nere smakar för övrigt inte alls som svenskt damm.

Dammigt, löst och promenad i första backen.

#Backfan.

Svettigt, dammigt men också väldigt vackert!

Sa någon dammigt?

Början av dagens längsta backe, ungefär en mil lång. #Backfan

Tät kamp i mixed-klassen. Här i slutet på det brantaste partiet av backen. #backfan

Cykelkompisar på en stig bland stenarna. 

Backen innehöll massor av fin singletrack.

Backen avklarad, jiiiha-cykling på snabba stigar.

JIIHAA!

Fina vyer!

Backe, eller vägg?

Rött damm som omväxling.

Ett litet bad satt fint på slutet, faktiskt väldigt skönt i värmen.

Garmin-data:

Ökencykling och dags för Epic Israel

Hej från Hotel Glilion i norra Israel!

Vi har landat på resorten som också är start- och målplats för tävlingen Epic Israel. Vi kommer med start imorgon att tävla i tre dagar och vi bor riktigt fint här precis bredvid tävlingscentrum och alla utställare. Vi har hämtat ut nummerlappar, varit på race briefing, ätit mat med Nellie Larsson och Åsa Erlandsson samt tvättat cyklarna. Japp, vi blir inte dom enda svenskarna på denna tävling utan Nellie och Åsa är också här för att kämpa i toppen av damklassen.

Även detta inlägg kommer i tre delar. Eller egentligen fyra då om vi kallar detta för introt. Jag skriver en del, Linda en del och i slutet kommer alla bilder.

Henriks del:
Vi började ju morgonen tidigt med en ivrig Linda och bad i Döda havet, så himla häftigt! Sedan bloggade jag, vi åt frukost och så skulle allting packas ihop och checkas ut till 09.30. Jag var lite sen ut, i det här förhållandet så tycks det vara tjejen som får vänta på killen... Men tack och lov så har vi ett par fransmän i gruppen så vi kom i alla fall inte iväg innan klockan slagit tio.

Dagen var planerad enligt följande: bad i Döda havet, bussresa till starten på dagens cykling, cykling, bussresa till tävlingsplatsen och så tävlingsfix när vi kommit fram. Dagens stora mål var väl ökencyklingen på Sugar Trail. En led som går från Jerusalem ner till Döda havet. Något som både Linda och jag sett fram emot sedan vi fick se programmet för denna resa. Det har ju varit lite varmt dom inledande dagarna och idag var inget undantag. Högsta temperaturen som jag såg cyklandes var 43.6 grader och efter ett stopp så visade cykeldatorn 47 grader, men det får man väl ta med en nypa salt.

Jag brukar ju skriva om att jag vill ha regn och kyla på tävlingar. Men jag gillar också värme. Trots att jag är ljusblek i hyn och inte riktigt tål solen så gillar jag den. Med solskyddsfaktor 30 så kan även jag njuta av ökencykling. Jag åkte med ett leende på läpparna idag och när man kom till något parti där det var lite varmare så gick flinet från öra till öra. Fina stigar bjöds vi på också med en del lösare partier och några tekniskt svårare. Jag fick nog kliva av och knalla åtminstone tre av dom partierna. Moln vet dom inte vad det är här nere, så vi försökte stanna där det fanns skugga om vi skulle stanna. Att hitta skugga i en öken är dock inte lätt, så nästan hela tiden var vi ute i solen.

I den här värmen så behövde man inte anstränga sig för att få upp pulsen heller, den var liksom konstant högre än känslan i kroppen. Själva leden går ju nästan bara utför, men jag hade ändå en snittpuls på 144 och då kände jag ändå knappt att jag ansträngt mig genom att cykla med intensitet. Linda hade det desto jobbigare idag och jag led riktigt med henne på slutet.

Trots att cyklingen var episkt härlig så var det ändå skönt att komma tillbaka till bussen. Vi köpte dricka och godis på macken där, tvättade av oss lite i handfatet på toaletten och sedan var det bara att rulla buss i några timmar norrut.

Tävlingsplatsen är väldigt fin och det är smidigt med start och mål på samma ställe under samtliga tre dagar. När vi tvättade cyklarna idag så blåste det ganska mycket. Det är ju också varmt så det är lite som att ha en hårtork blåsandes mot en. Så när man först spolat av cykeln och sedan började tvätta den så tog det inte många minuter innan den var torr igen...

Allt är nu redo för morgondagen och jag ser fram emot att få köra Epic Israel med Linda!

Lindas del:
Alltså det här med män (läs pojkar) som skall visa upp sig för varandra. I dag fick gruppen tillskott i form av två världscupscyklister från Frankrike. Självklart så skulle det fajtas lite mot förra årets vinnare, det belgiska laget. Jag skrattade inombords när de trissade varandra att cykla upp för backarna där i öknen. Henrik skötte kameran och jag och de tre killarna från Schweiz tog det lite mer chill. Stundtals var leden rejält teknisk och alla fick gå med sina cyklar på ett par ställen. Samtidigt fanns långa sträckor som var riktigt flowiga.

Anledningen att leden heter just Sugar Trail var att man fraktade socker från sockerrör från Jeriko till Jerusalem. Enligt vad vi fick berättat idag var det också här som européer fann den söta varan och tog den till Europa.

För min del så gjorde värmen sitt idag. Trots att vi tog det jättelugnt så snittade jag 168 i puls och var uppe på 197 i en av uppförsbackarna. Häftigt att få uppleva vad hetta som denna kan göra med kroppen. I vanliga fall är jag glad om jag får i mig en flaska vatten på ett helt långlopp, men idag tömde jag två flaskor den första halvtimmen. Ett tag på slutet var det faktiskt så varmt att jag vid varje fotostopp (de var många) bara hade en enda målbild - bussen med AC. Alltså cyklingen var helt fantastiskt, men när till och med Israelerna pratar om att det är extremt varmt just nu, solen står som högst på himmeln, man står mitt i en öken och man inte hittar skugga någonstans, då är det jobbigt. Situationen räddades dock snabbt när jag fått i mig en iskall Coca Cola efter cyklingen. Tänk att kall dricka kan ha den effekten.

När vi cyklat klart väntade tre timmar i bussen till hotellet. Eftersom vi var lite sent på det så skippades lunchen och därför smakade middagen ikväll helt ljuvligt. All mat vi testat härnere är supergod. Jag gillar både koriander, oliver och fetaost så för min del finns det mycket gott att välja på.

Imorgon är taktiken klar, även om jag i skrivande stund allt är lite nervös. Det är ju uppenbart att jag är det svagare kortet i vårt lag och är därmed den som kommer sätta tempot. Just därför är det extra viktigt att gå ut lugnt och inte ligga lite för högt i puls i början, speciellt i denna värmen. För att göra det lite jämnare har Henrik alla reservdelar på sin cykel och kommer också att ha en av mina flaskor. Det är även fritt fram att putta sin teamkamrat framför sig, eller låta denne hålla i ryggfickan. Hur lätt detta är i realiteten är ju svårt att veta, på de stigar vi cyklade idag fanns inte den möjligheten. Oavsett så är målet att ha roligt, ta fina kort och komma i mål med en känsla av att vi njutit. Trött lär jag vara oavsett.