IBF Falun - Pixbo/Wallenstam

1-4 efter första perioden. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Falun är sällan bra i första perioden. Många står ute och röker nu i pausen, jag står och bloggar...

Surben

Efter veckans två första pass med grymma ben hade jag skitben i förrgår på dom långa intervallerna. Det var bara en enda lång plåga. Och jag som dagarna innan skrivit om hur lätt det gick på träningarna. Igår vilade jag, planerat.
Idag hade jag åter tänkt köra långa intervaller. Men med all stress och lite dåliga matrutiner idag, så var jag låg redan innan passet. Så jag valde att köra korta intervaller. Ute. Jag har nämligen fått låna Darvells vintercykel, så nu kan jag få andas frisk luft igen. Även om jag helst ville ligga hemma och sova idag så gjorde friska luften gott för själen. Härligt men jobbigt, helt enkelt.
Imorgon ska jag förhoppningsvis bara njuta. Distans är ju en enda lång njutning, smärta är också en njutning. Men surben, det är inte njutning.

Har spenderat en del tid på att kolla årets bana för Långlopps-SM i kartprogrammet. Så jag vet var jag ska avgöra. Tyvärr cykelvänner, det blir inte jag som bestämmer banan.

Är i Borlänge

Men här spenderar man helst inte mer tid än nödvändigt. Borlänge upplevs bäst genom fönstret, när man passerar igenom på väg mot någon annanstans.
Vi hade en vattentät plan för deras avresa idag. Ronya skulle åka före in till stan med småbarnen. Emily gick ju i skolan så jag skulle hämta henne så sent som möjligt och sedan åka buss in till stan. Eftersom det skulle vara tågbyte i Borlänge så skulle jag med dit för att hjälpa till med att flytta tre barn, vagn och all packning mellan tågen.
Bra plan.
Om det inte var för att bussen var nästan 20 minuter försenad... Emily och jag såg ut att missa tåget. Jag påpekade snällt för busschauffören att han var ganska så kraftigt försenad och att vi hade ett tåg att hinna med. Bad honom snällt att ta en avstickare från stan, och släppa av oss vid tågstationen istället för att fortsätta sin tur mot Källviken. En omväg på runt kilometern, enkel resa. Gissa om jag blev förvånad när han svarade ja. Givetvis var det rött i alla korsningar idag. Tanter hade svårt att kliva av bussen och tanter hade svårt att kliva på bussen. När vi rullade från stan skulle tåget gå, Ronya förhandlade fram ett par minuters väntan hos tågvärden. Emily och jag sprang som små djur mot tåget, en tant tittade på oss, sedan på tåget och mot oss igen och sa; nu hade ni tur.
Tur tänkte jag, vi hade ju minst hundra meter kvar och tåget borde ha åkt. Än var vi inte framme. Men vi hann på.
Väl i Borlänge var perrongen givetvis full med folk och den vagn Ronya och barnen skulle sitta i hamnade långt bort när tåget äntligen kom. Vi sprang dit och började knöla in grejerna. Vagnen hade givetvis bara en dörr och den var längst bort.. Upp med barnvagnen och in med barnen. Filip gnällig för han hade inte sovit middag och var uppe i varv på grund av tågresan. Då kom nästa hinder. För när vi fått upp vagnen för trappan så är dörren in i kupén för smal för vagnen. Där står vi stressade föräldrar med gnälliga barn, resväskor, ryggsäckar och en vagn som inte går in. Dessutom står en kö medelålders människor och trycker på. Alla andra hade kommit på utom de som väntade bakom oss. Hade jag varit i deras kläder hade jag gått på vagnen bredvid tills allt ordnat sig.. Vi får lov att ta av hjulet från vagnen, klämma in den och sedan lirka på det igen. Emily får vakta väskor vid dörren samtidigt som Ronya försöker plöja sig genom vagnen med skrikande Filip i släptåg. Jag kastar mig av, säger några 'stärkande' ord till stackars Emily som står där med väskorna bland alla stressade människor. Hinner precis av innan dörrarna stängs och tåget rullar iväg.

Har nog tömt kroppen totalt på det adrenalin som fanns under den senaste timmen. Får försöka ladda om till träningen. Men först andas ett tag alltså...

Timmar

Idag tar Ronya barnen och åker till Stockholm, jag stannar hemma och samlar timmar i helgen. Vi ses väl på Postenparkeringen klockan 10 lördag och söndag? Ska bli riktigt skönt att få sträcka ut benen i ett par smaskiga distanspass igen. Var ju några veckor sedan senast nu.
Distans är bra för att döda tid. Kanske går jag också på innebandy. IBF Falun, så klart.

Det var några dagar sedan jag skrev om Beach 2009, känner av någon konstig anledning att jag vill nämna hur det går där nu igen.

Ja, jag längtar till våren

Jenslåten:


Ett gammalt klipp med grymma killar:


Man vurpade också förr, det var dock svårare att komma ur pedalerna då än nu.

En påminnelse

Ni har väl inte glömt bort att jag ska ha sveriges lättaste MTB-hjul för skivbroms i sommar? Jag vill att ni tänker på det när ni går och lägger er i kväll. Hur ni kommer slita runt med era tunga fabrikshjul, samtidigt som jag glider lätt fram. Tänk på det, hur ni får slita i varje igångdrag, hur tungt det går i alla uppförsbackar och hur svårmanövrerad er cykel är i skogen. Tänk noga på det.

Sådana här har ni inte där hemma i stugorna

Ska jag vara ärlig så hade inte jag heller det för en timme sedan. Men nu har jag ett par tubdäck för cyclocross, tillverkade i Tjeckoslovakien 1972 och inköpta i Östberlin. Sug på den ni.
Stort tack Roine!