Notera att det jag skriver nu är mina egna tankar och åsikter. Jag har ingen utbildning och att härma mig kan vara dumt...
Det finns ganska många som säger att distans inte ger något, rent träningsmässigt alltså. Att det enda man kan få ut av distans är socialt umgänge och naturupplevelser. Samtidigt så cyklar många antidistansare just distans.
I en väldigt lång intervju (som också var väldigt bra) skriven av Tom Wieselblad, kunde man läsa att Fredrik Ericsson tyckte följande:
"...ska du prestera i fem timmar då måste du cykla sex timmar, flera gånger dessutom, men det är inget man behöver överdriva för jag upplever att folk har så stort fokus på det ändå."
Fredrik Kessiakoff skrev på sin hemsida här om året att han körde mycket distans under vintern, några gånger i veckan körde han minst fem timmar. Var passet under fem timmar så var det inte distans.
Det här med mat och dryck
Vissa säger att man inte ska äta alls på distanspassen, några säger att man får äta efter fyra timmar och andra börjar äta direkt dom satt sig på sadeln. Nästan alla dricker nog under träningarna, vissa antiätare dricker bara vatten samtidigt som andra frossar i sig sockermättade lösningar.
- Att inte äta något och bara dricka vatten, är något som de som tror på ökad fettförbränning gör. Att man på så vis lär kroppen att använda fett som bränsle på ett bättre sätt.
- En cyklist här i Falun testar just nu sockerfri saft. Detta eftersom kroppen släpper lite på sina depåer vid smaken av sötma. Alla som säger att det inte hjälper att äta sista kvarten på en tävling har egentligen fel. Eftersom kroppen får en liten boost bara av att känna något sött i munnen. Genom att dricka den sockerfria saften släpper kroppen på sina depåer utan att han tillför några kolhydrater.
- Ätarna gör det nog oftast för att orka hålla en bra intensitet genom hela distanspasset. Äter man inte sjunker blodsockret och till slut går du i väggen om du inte fegåker. När du går i väggen är inte energin helt slut i kroppen, utan det är mer kroppens nödbroms för att du inte ska köra dig sönder och samman.
Intensitet på distanspass
- Vissa hävdar bestämt att distanspass skall köras i en låg intensitet (50-65% av maxpuls ungefär) och helt utan tempoökningar. Detta för att kroppen ska tuktas till fett-ätning. Var en ganska populär variant hos många för några år sedan.
- Andra kör gärna i ett och samma tempo, större delen av träningen. Men kör på antingen i början eller slutet av passet. Att öka tempot på slutet av passet är ganska populärt i landsvägskretsar då deras tävlingar ofta är långa och farten är som högst just mot slutet.
- Snabbdistans är något som för mig betyder ett lite kortare (3 timmar ungefär) distanspass, men på en högre intesitet. För mig är det 80% av maxpuls och högre, i snittpuls.
- Distans med tempoökningar (backar, skyltspurter) är populärt hos många. Främst kanske alla nöjesåkare. Men många elitcyklister tvekar inte heller dem på att öppna spjällen lite i backarna. Det blir då en form av intervallkörning under distanspasset.
- Fikapass är något som motionärer och livsnjutare sysslar med. Proffs som behöver ta det lugnt, och döda lite av den där hemska fritiden, tar också gärna en fikatur mellan alla tävlingar.
Själv gör jag så som följer. I år, är kanske bäst att tillägga då jag varierat mina vintrar lite genom åren. Har jag inte kört distans på länge brukar jag äta något under passet bara för att orka ta mig igenom timmarna. Dryck med kolhydrater har jag också med då. När jag kommit igång lite bättre låter jag ibland bli att äta, men har något med mig ifall jag skulle komma att behöva det. Ibland har jag vatten, ibland något sött och rätt ofta har jag ingen dryck alls. Detta beror ibland på lathet, ibland på glömska och ibland känner jag inte att det kommer behövas.
När det gäller intensiteten så försöker jag köra så att snittpulsen hamnar någonstans över 75% av max. Jag har inget emot att ta i när det lutar uppför eller vid andra tempoökningar orsakade av flocken. Har jag kräm kvar så vrider jag gärna ur surbenen lite mot slutet av passet också. För mig går träning ut på att bli trött, kommer jag hem pigg har passet varit skit.
Att köra distanspass i större grupp kan ibland vara svårt då alla inte är lika bra på samma saker och cyklisternas träningsfilosofi kan också variera kraftigt. Att köra med andra är dock något bra anser jag då man inte riskerar att ta det för lugnt.
Cyklister med gas här uppe i Falun är Fredrik Ericsson och Magnus Darvell. Dom kan göra en grupp till ett pärlband i några timmar om dom så önskar. Fredrik är en ätare som gillar att gasa på träningarna. Kommer ofta hem helt slut, trots allt frossande under träningen. Att han äter och tar i beror nog på att han vill få trötta ben, helt enkelt. Darvell är en som kan åka tom eller med en halv flaska vatten. Men efter fyra timmar så kan en banan åka fram ur ryggfickan. Tyvärr tränar jag inte så ofta med Marcus Ljunqvist, men när han vill åka fort så förstår ni nog att det går undan.
Det finns en hel del motionärer (och även mer tränade individer) som undrar hur dom ska träna för att orka länge. Att orka länge är inte så svårt, ta det lugnt och ät mycket bara. Men frågar ni mig så ger det inte så mycket att bara åka länge. Se till att göra något med timmarna också. Att åka fort länge är en konstform.
Hur tänker och gör ni när det gäller distans?
2009-02-10
13 grader och full fart på fläkten
Ungefär så här kul är det med testcykel, men det var inte samma låt hela tiden. Under första intervallen slutade radion att fungera så jag fick 10 minuter härlig tystnad. Eller tyst blir det ju aldrig... Titta på filmen 120 gånger ungefär så får du mitt träningspass idag. Ökade intervalltiden till 60 minuter fördelat på tre tjugor. Igår hade jag över 28½ minut över 90%, idag hade jag betydligt mindre tid över 90.
Det ska inte vara varmt när man kör testcykel. 13 grader och fläkt räcker ganska långt, men fick jag önska något så vore det en större fläkt.
Det ska inte vara varmt när man kör testcykel. 13 grader och fläkt räcker ganska långt, men fick jag önska något så vore det en större fläkt.
En lite mindre känd del av min idrottskarriär
Ni som läser den här bloggen vet ju att jag är cyklist, eller ni borde veta det. Många av er vet också att jag har spelat innebandy tidigare, och att min plats i superligan hade varit given om jag fortsatt. Att jag var en riktig skidfantom i ungdomen har nog en del av er förstått. Att jag nu inte stått på skidor på över 10 år skulle inte hindra mig från att staka ifrån Daniel Tynell på vilken myr som helst.
Men det väldigt få vet, är att jag också har en "karriär" som bordshockeyspelare. Det var kanske inte någon längre karriär eller större satsning. Men jag spelade mycket under en period. I kombination med innebandyn. Och det var i samband med innebandyn som jag kom i kontakt med andra inbitna. En av mina lagkamrater hade till och med spelat i landslaget i bordshockey.
Jo, det finns landslag i sporten. Det arrangerades också SM och VM. Jag brukade spela med en kompis i kvarteret där jag bodde. Till en början spelade vi en hel del var och en för sig. Nötte finter och varianter. Men ganska snart hade ingen av oss ett komplett spel då spakar och spelare gick åt. Så vi slog ihop våra spel och lirade i hans garage. Kändes mäktigt att ha extraspelare och extrapuck. Slippa leta efter den där puckuslingen som så ofta försvann långt in under soffan.
En gång blev vi inbjudna till lagkamraterna för att spela lite med dom.
Jag minns när vi kom in i garaget som var ombyggt till bordshockeyhall. Det fanns tre fyra spel uppställda på speciella bord och det fanns speciella stolar som var som gjorda för bordshockey. Som en bred sadel på tre ben skulle man kunna säga. För att kunna vara "på tårna" men ändå ha stöd. Givetvis fanns extra spelare, spakar och puckar. Jag minns att det fanns hur många puckar som helst. Minst ett hundratal. Vilket ställe.
I en tidig match spelade jag mot Robert Sundén. En intensiv kille med hett temprament. Han hade en styrka i spelet där jag samtidigt hade en svaghet. Han skyfflade in puck efter puck på samma vis och ganska snart stod det nog 10-0. Matcher pågår i fem minuter. Det är väldigt intensivt och spelarna är verkligen på helspänn under dessa fem minuter. Det gäller att vara väldigt snabb i händerna, ha en ruskig reaktionsförmåga och en grym fingerfärdighet blandat med kunskapen om alla knep och kombinationer som finns. När övriga i garaget fick höra att Robert, som var väldigt duktig, hade slaktat mig med 10 mål genom samma fint blev det lite bitska kommentarer. Det uppfattades inte som sportsligt att ha spöat en nybörjare med ett så tråkigt spel. En näve puckar flög plötsligt genom rummet, Robert hade surnat till. Det blev stöddiga kommentarer och knuffar, vi var ju tonåringar. Men efter att grabbarna kramats en stund kunde vi fortsätta.
Efter den upplevelsen i garaget fick jag och min kompis följa med på min första turnering:
"9612?
Spelades redan i december på grund av lokalbrist i framtiden.
BORDSHOCKEY Andra NUGENT OPEN lockade 17stycken, det tog tre timmar att få fram en grupp segrare och det blev favoriten Anders Sundqvist (Ryggens BHK) Falun, som vann gruppen på inbördes möte före Robert Sunden Falun. Nära att gå vidare till kvartsfinal var Mikael Jåfs som hade bra möjligheter att vinna mot Henrik Öijer, men Henrik vann det inbördes möte som var i näst sista ronden med 2-1. Två andra duktiga juniorer som är på gång är Simon Nyman och Mikael Josefsson. I kvartsfinalerna vart det tre raka match vinster för Kenth Ericsson mot Lars Hjort, Kenth hade som vanligt mycket tur. Även Magnus Olsson vann tre raka matcher mot Johan Gladh, som hade lite otur i sudden i sista matchen. Anders Sundqvist vann tre matcher mot Henrik Öijer. Robert Sunden och Andreas Hedstöm hade en hård fajt där Andreas vann lite överraskande med 3-2 i matcher. I semifinal möte Kenth Andreas och vann med 3-0 i matcher, i den andra semifinalen vann Anders mot Magnus med 3-0 i matcher. I finalen vann Kenth första matchen mot Anders med bra målvaktsspel (tur) men sen vann Anders tre raka matcher, i den sista matchen vart det sudden där Anders vann på en centerfint. Anders vann en rättvis seger och fick sin första inteckning i vandringspriset. Anders gjorde även debut i landslaget förra helgen mot Norge, där resultatet vart 16-10 till Sverige. (inlämnat till at )
RESULTAT NUGENT OPEN
Gruppspelet
(särskilning inbördes möte)
1.Anders Sundqvist Ryggens BHK (Falun) 30p
2.Robert Sunden ---------"------------ 30p
3.Kenth Ericsson Nugents Lärjungar BHK 27p
4.Johan Gladh ---------"-------------- 24p
5.Magnus Olsson Ryggens BHK (Falun) 24p
6.Lars Hjort Nugents Lärjungar BHK 23p
7.Andreas Hedström Ryggens BHK (Falun) 23p
8.Henrik Öijer -----------"---------- 17p
9. Mikael Jåfs Nugents Lärjungar BHK 14p
10.Mikael Nylen -----------"------------- 13p
11.Elias Hjort ----------"------------- 12p
12.Claes Lindgren Ryggens BHK (Falun) 10p
13.Simon Nyman Nugents Lärjungar BHK 9p
14.Magnus Källström Uppsala 5p
15Mikael Pernsjö Avesta 4p
16.Dan Josefsson Avesta 3p
17.Mikael Josefsson Nugents Lärjungar BHK 2p
Kvartsfinaler Anders Sundqvist-Henrik Öijer 3-0 (10-1, 6-2, 7-3)
Johan Gladh-Magnus Olsson 0-3 (0-2, 1-4, 4-5sd)
Kenth Ericsson-Lars Hjort 3-0 (6-1, 6-5, 9-1)
Robert Sunden-Andreas Hedström 2-3 (1-5, 3-2, 1-4, 9-6, 2-5)
Semifinaler Kenth Ericsson-Andreas Hedström 3-0 (4-2, 6-3, 4-2)
Anders Sundqvist-Magnus Olsson 3-0 (4-3, 6-5, 8-5)
Placering 3,4 Andreas Hedström-Magnus Olsson 1-3 (4-5sd, 4-3, 1-6, 1-4)
Final Kenth Ericsson-Anders Sundqvist 1-3 (4-2, 2-3, 3-6, 2-3sd)"
Under den här turneringen gjorde jag min bästa match någonsin tror jag. Stryk med 3-7
mot landslagsspelaren Anders Sundqvist. Att jag lyckades göra tre mål på honom var stort för mig. En snabb sökning på google gjorde att jag hittade Svenska Borshockeyförbundets hemsida (www.bordshockey.net) och där fann jag att Anders Sundqvist fortfarande spelar och ligger 39a i Sverige nu. Sidan för SBHF är för övrigt mycket bättre än SCFs hemsida.
Jag spelade senare en till turnering i Falun. Därefter ebbade intresset ut.
Spelen vi spelade med hade inte dom där svarta plastplupparna som stöd utan spelen satt fast i bordet med sugkoppar. Hålet i målet togs bort till förmån för en plast eller tygpåse då originalhålet ofta gjorde att pucken studsade ut trots mål. Med tyg/plastpåse stannade pucken i mål och man slapp tjafsa om pucken var inne eller ej. De svarta gummibitarna man håller i när man spelar limmades fast för att dom inte skulle spinna när man snärtade iväg pucken.
Det mest spektakulära knep jag fick lära mig kostade några spelares hälar. Med högerbacken snärtade man till pucken medurs med spelarens häl. Träffade man rätt fick då pucken en hög bana och lobbades över målvakten om det gick vägen. Svårt att genomföra men omöjligt att försvara sig mot.
Så nu vet ni det.
Vägde 68.5 idag. Ligger klar under önskelinjen. Ser bra ut med andra ord.
Men det väldigt få vet, är att jag också har en "karriär" som bordshockeyspelare. Det var kanske inte någon längre karriär eller större satsning. Men jag spelade mycket under en period. I kombination med innebandyn. Och det var i samband med innebandyn som jag kom i kontakt med andra inbitna. En av mina lagkamrater hade till och med spelat i landslaget i bordshockey.
Jo, det finns landslag i sporten. Det arrangerades också SM och VM. Jag brukade spela med en kompis i kvarteret där jag bodde. Till en början spelade vi en hel del var och en för sig. Nötte finter och varianter. Men ganska snart hade ingen av oss ett komplett spel då spakar och spelare gick åt. Så vi slog ihop våra spel och lirade i hans garage. Kändes mäktigt att ha extraspelare och extrapuck. Slippa leta efter den där puckuslingen som så ofta försvann långt in under soffan.
En gång blev vi inbjudna till lagkamraterna för att spela lite med dom.
Jag minns när vi kom in i garaget som var ombyggt till bordshockeyhall. Det fanns tre fyra spel uppställda på speciella bord och det fanns speciella stolar som var som gjorda för bordshockey. Som en bred sadel på tre ben skulle man kunna säga. För att kunna vara "på tårna" men ändå ha stöd. Givetvis fanns extra spelare, spakar och puckar. Jag minns att det fanns hur många puckar som helst. Minst ett hundratal. Vilket ställe.
I en tidig match spelade jag mot Robert Sundén. En intensiv kille med hett temprament. Han hade en styrka i spelet där jag samtidigt hade en svaghet. Han skyfflade in puck efter puck på samma vis och ganska snart stod det nog 10-0. Matcher pågår i fem minuter. Det är väldigt intensivt och spelarna är verkligen på helspänn under dessa fem minuter. Det gäller att vara väldigt snabb i händerna, ha en ruskig reaktionsförmåga och en grym fingerfärdighet blandat med kunskapen om alla knep och kombinationer som finns. När övriga i garaget fick höra att Robert, som var väldigt duktig, hade slaktat mig med 10 mål genom samma fint blev det lite bitska kommentarer. Det uppfattades inte som sportsligt att ha spöat en nybörjare med ett så tråkigt spel. En näve puckar flög plötsligt genom rummet, Robert hade surnat till. Det blev stöddiga kommentarer och knuffar, vi var ju tonåringar. Men efter att grabbarna kramats en stund kunde vi fortsätta.
Efter den upplevelsen i garaget fick jag och min kompis följa med på min första turnering:
"9612?
Spelades redan i december på grund av lokalbrist i framtiden.
BORDSHOCKEY Andra NUGENT OPEN lockade 17stycken, det tog tre timmar att få fram en grupp segrare och det blev favoriten Anders Sundqvist (Ryggens BHK) Falun, som vann gruppen på inbördes möte före Robert Sunden Falun. Nära att gå vidare till kvartsfinal var Mikael Jåfs som hade bra möjligheter att vinna mot Henrik Öijer, men Henrik vann det inbördes möte som var i näst sista ronden med 2-1. Två andra duktiga juniorer som är på gång är Simon Nyman och Mikael Josefsson. I kvartsfinalerna vart det tre raka match vinster för Kenth Ericsson mot Lars Hjort, Kenth hade som vanligt mycket tur. Även Magnus Olsson vann tre raka matcher mot Johan Gladh, som hade lite otur i sudden i sista matchen. Anders Sundqvist vann tre matcher mot Henrik Öijer. Robert Sunden och Andreas Hedstöm hade en hård fajt där Andreas vann lite överraskande med 3-2 i matcher. I semifinal möte Kenth Andreas och vann med 3-0 i matcher, i den andra semifinalen vann Anders mot Magnus med 3-0 i matcher. I finalen vann Kenth första matchen mot Anders med bra målvaktsspel (tur) men sen vann Anders tre raka matcher, i den sista matchen vart det sudden där Anders vann på en centerfint. Anders vann en rättvis seger och fick sin första inteckning i vandringspriset. Anders gjorde även debut i landslaget förra helgen mot Norge, där resultatet vart 16-10 till Sverige. (inlämnat till at )
RESULTAT NUGENT OPEN
Gruppspelet
(särskilning inbördes möte)
1.Anders Sundqvist Ryggens BHK (Falun) 30p
2.Robert Sunden ---------"------------ 30p
3.Kenth Ericsson Nugents Lärjungar BHK 27p
4.Johan Gladh ---------"-------------- 24p
5.Magnus Olsson Ryggens BHK (Falun) 24p
6.Lars Hjort Nugents Lärjungar BHK 23p
7.Andreas Hedström Ryggens BHK (Falun) 23p
8.Henrik Öijer -----------"---------- 17p
9. Mikael Jåfs Nugents Lärjungar BHK 14p
10.Mikael Nylen -----------"------------- 13p
11.Elias Hjort ----------"------------- 12p
12.Claes Lindgren Ryggens BHK (Falun) 10p
13.Simon Nyman Nugents Lärjungar BHK 9p
14.Magnus Källström Uppsala 5p
15Mikael Pernsjö Avesta 4p
16.Dan Josefsson Avesta 3p
17.Mikael Josefsson Nugents Lärjungar BHK 2p
Kvartsfinaler Anders Sundqvist-Henrik Öijer 3-0 (10-1, 6-2, 7-3)
Johan Gladh-Magnus Olsson 0-3 (0-2, 1-4, 4-5sd)
Kenth Ericsson-Lars Hjort 3-0 (6-1, 6-5, 9-1)
Robert Sunden-Andreas Hedström 2-3 (1-5, 3-2, 1-4, 9-6, 2-5)
Semifinaler Kenth Ericsson-Andreas Hedström 3-0 (4-2, 6-3, 4-2)
Anders Sundqvist-Magnus Olsson 3-0 (4-3, 6-5, 8-5)
Placering 3,4 Andreas Hedström-Magnus Olsson 1-3 (4-5sd, 4-3, 1-6, 1-4)
Final Kenth Ericsson-Anders Sundqvist 1-3 (4-2, 2-3, 3-6, 2-3sd)"
Under den här turneringen gjorde jag min bästa match någonsin tror jag. Stryk med 3-7
mot landslagsspelaren Anders Sundqvist. Att jag lyckades göra tre mål på honom var stort för mig. En snabb sökning på google gjorde att jag hittade Svenska Borshockeyförbundets hemsida (www.bordshockey.net) och där fann jag att Anders Sundqvist fortfarande spelar och ligger 39a i Sverige nu. Sidan för SBHF är för övrigt mycket bättre än SCFs hemsida.
Jag spelade senare en till turnering i Falun. Därefter ebbade intresset ut.
Spelen vi spelade med hade inte dom där svarta plastplupparna som stöd utan spelen satt fast i bordet med sugkoppar. Hålet i målet togs bort till förmån för en plast eller tygpåse då originalhålet ofta gjorde att pucken studsade ut trots mål. Med tyg/plastpåse stannade pucken i mål och man slapp tjafsa om pucken var inne eller ej. De svarta gummibitarna man håller i när man spelar limmades fast för att dom inte skulle spinna när man snärtade iväg pucken.
Det mest spektakulära knep jag fick lära mig kostade några spelares hälar. Med högerbacken snärtade man till pucken medurs med spelarens häl. Träffade man rätt fick då pucken en hög bana och lobbades över målvakten om det gick vägen. Svårt att genomföra men omöjligt att försvara sig mot.
Så nu vet ni det.
Vägde 68.5 idag. Ligger klar under önskelinjen. Ser bra ut med andra ord.
Filips nya (o)vana
Nu på morgonen hade han haft ut alla klossarna på golvet. Men han har inte lekt med dom. Bara lagt dom på golvet. Skulle jag nu städa upp alla klossar och gå därifrån så skulle han hälla ut allt igen, nästa gång han gick in dit. Utan att leka med dom. Kanske gillar han bara oreda? Eller kan det vara en konstform som han utövar? Kanske sådan där performance art, där konstverket i sig är att kasta ut allt om och om igen, för att låta föräldrarna städa i all oändlighet.
2009-02-09
För er som undrar
Jag har både tigrar och hajar här hemma. Jävligt manliga akvariefiskar, helt enkelt. Så nu vet alla ni som mejlat och frågat. Ja, och ni andra också för den delen.
Härligt att komma hem
Det fina med att vara lyckligt gift småbarnspappa, är att jag har något att se fram emot när jag tränat klart.
Körde som jag tidigare idag skrev, två gånger 20 minuter. Visste att jag skulle ha lite fågelhjärta eftersom jag vilat så mycket på sista tiden. Så jag valde ett motstånd på testcykeln som jag trodde att jag skulle klara att hålla i två gånger tjugo. Har ju tyvärr ingen wattmätare, hade jag haft det hade ni fått veta hur svag jag är.
Båda intervallerna hade jag 177 i snittpuls, vilket är 90.3% av max. Åtta minuter in i andra intervallen började hjärnan skicka stopp-signaler till benen. Egentligen gör det ju inte ont i benen, det är bara något som hjärnan skickar signaler om. Så kan man lura hjärnan så går det att fortsätta, trots lite smärta.
Det hela handlar mycket om att övertyga hjärnan att belöningen är värd smärtan. Så genom att tänka på varför man tränar det man gör, och på de mål man satt upp så går det att lura hjärnan till en viss gräns. Idag tillräckligt för att köra det jag skulle göra, utan att sänka belastningen.
Hela intervallerna, i stort sett, tänkte jag på Finnmarksturen. Dels från i höstas men också inför nästa höst. Vad gjorde jag fel, vad gjorde jag bra? När skulle jag ha varit mer offensiv, när skulle jag ha varit mer passiv? Vad kan jag göra bättre nästa år? Hur ska jag tänka för att göra det som är bäst för mig, just då? Vad behöver jag göra för att kunna vara precis så där bra som jag vill vara då?
När jag tränar hårt tänker jag ofta på tävlingar. Mest positiva saker från tidigare lopp, eller så tänker jag mig utvecklingen i framtida lopp. Hur snabb jag ska vara då. Det ger mig ofta motivationen att köra lite hårdare, lite längre.
Körde som jag tidigare idag skrev, två gånger 20 minuter. Visste att jag skulle ha lite fågelhjärta eftersom jag vilat så mycket på sista tiden. Så jag valde ett motstånd på testcykeln som jag trodde att jag skulle klara att hålla i två gånger tjugo. Har ju tyvärr ingen wattmätare, hade jag haft det hade ni fått veta hur svag jag är.
Båda intervallerna hade jag 177 i snittpuls, vilket är 90.3% av max. Åtta minuter in i andra intervallen började hjärnan skicka stopp-signaler till benen. Egentligen gör det ju inte ont i benen, det är bara något som hjärnan skickar signaler om. Så kan man lura hjärnan så går det att fortsätta, trots lite smärta.
Det hela handlar mycket om att övertyga hjärnan att belöningen är värd smärtan. Så genom att tänka på varför man tränar det man gör, och på de mål man satt upp så går det att lura hjärnan till en viss gräns. Idag tillräckligt för att köra det jag skulle göra, utan att sänka belastningen.
Hela intervallerna, i stort sett, tänkte jag på Finnmarksturen. Dels från i höstas men också inför nästa höst. Vad gjorde jag fel, vad gjorde jag bra? När skulle jag ha varit mer offensiv, när skulle jag ha varit mer passiv? Vad kan jag göra bättre nästa år? Hur ska jag tänka för att göra det som är bäst för mig, just då? Vad behöver jag göra för att kunna vara precis så där bra som jag vill vara då?
När jag tränar hårt tänker jag ofta på tävlingar. Mest positiva saker från tidigare lopp, eller så tänker jag mig utvecklingen i framtida lopp. Hur snabb jag ska vara då. Det ger mig ofta motivationen att köra lite hårdare, lite längre.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)