Mörksuggejakten, Västmanland gravel och Engelbrektsturen

Hej,

Jag fortsätter att jobba ikapp lite i bloggen. Nu blir det en kort sammanfattning av de tre lopp jag körde under Juli månad. Nämligen Mörksuggejakten, Västmanland Gravel och Engelbreksturen. 

När jag körde Lida Loop i slutet av maj så kom jag till loppet med ett trasigt växelreglage och jag hade en riktigt urusel dag på cykeln. Kroppen strejkade rejält mot något. Efter loppet så ställde jag in cykeln med nummerlappen i cykelrummet och där fick den stå. Samma vecka som Mörksuggejakten (alltså 6-7 veckor senare) så insåg jag att det var dags att tävla igen och det trasiga reglaget var fortfarande trasigt. Reglage fanns inte i butikerna här hemma så jag beställde ett på nätet och hoppades att det skulle hinna fram. Det gjorde det. 

Så dagen innan Mörksuggejakten så tog jag av nummerlappen från Lida Loop, tvättade cykeln och monterade mitt nya reglage. 

Jag cykeltränar ju, men just MTB har det inte blivit jättemycket denna sommar. Speciellt inte första halvan av sommaren. Nu är det lite bättre. 

Själva Mörksuggejakten startar med en lång backe. Där hade jag två planer; Plan A var att hänga med så länge som möjligt med snabba cyklister och Plan B var att köra watt-smart. På översta bilden i detta inlägg så har jag övergått till plan B där jag kör på ett tempo som jag vet att jag kan hålla jämnt och snyggt hela vägen upp (8 min på 373 watt). Väl uppe så hade jag lyckats köra ifatt några och skakat av mig dem på bilden högst upp. Men åkarna jag hade skakat av mig uppför hade ett jäkla slätdrag så när de anslöt igen så blev det åka av. Vi lyckades också komma ifatt nästa stora grupp vilket gjorde att vi körde om en placering runt 25. Vid mellantiden efter 45 av 72 km så var jag just 25:a. 

Hade jag slutat 25:a så hade jag varit supernöjd. Men. Kanske var det MTB-ovanan som gjorde att jag efter drygt 5 mil började få krampkänningar och fick börja släppa iväg folk. Krampen slog till i backen ut från Nittsjö (ca: 17-18 km kvar) och jag får slå av på tempot. Nästa backe är jag 36:a och innan mål rasslar det förbi några fler så jag slutar 44:a. 

Om det gick bra på Billingeracet, dåligt på Lida Loop så gick väl Mörksuggejakten ganska bra. Det fanns lite att åka med men kanske att just ovanan på MTB straffade sig något. 

Västmanland gravel kördes 18:e juli. Mitt chip med 5 års livslängd som jag köpte 2014 fick grävas fram ur lådan i cykelrummet för nu skulle det köras SWE-cup. Det har blivit sparsamt använt och fungerar än. 

I år är första året med veteranlicens och det här loppet blev mitt första där jag startade i en egen veteranstartgrupp. I årets första SWE-Cup så startade vi samtidigt som eliten, vilket jag tycker är kul för det blir fler att tävla med och det är inspirerande att tävla med de allra snabbaste. 

Det var dock rätt skönt att starta med veteranerna för starten blev så mycket lugnare denna gång. Banan vi körde skulle köras tre varv och totalt skulle det bli cirka 75 kilometer. Väldigt platt varv och inga egentliga svårigheter mer än lite dåligt grus i och efter en backe på slutet av varvet. 

Varv 1 var det lite attacker och hög fart blandat med lägre tempo. Folk kände på varandra och vissa ville visa sig starka. På varv två så sticker först en av de starkaste och sedan en annan av de starkaste. Jag sitter några gubbar bak i klungan, ser det hända och tänker att man skojar väl när man bara släppte iväg dessa? Jag själv gjorde ingen ansats för att gå med utan tänkte "det där löser någon annan". Jakten blev lite halvhjärtad men vi höll duon inom synhåll. I motvinden på sista varvet så trodde jag att nu skulle det bli kämpigt för duon men vi i klungan jagade inte hårt nog så avståndet ökade. 

Vi skulle få köra om en tredjeplats bland veteranerna förstod jag en bit ut på sista varvet. Jag hade känt mig helt okej under loppet och i sista backen med dåligt grus så ska jag täta en lucka framåt i gruppen. Så jag trycker till över krönet men kör då på en vass sten. Får punktering... 

Stannar och försöker fixa det utan slang. Det går inte. Så jag stannar igen och lägger i en slang. Kommer kanske en kilometer och får punktering igen. Så jag cyklar sista 3-4 km med platt bakdäck. 

Kul att tävla gravel igen, kul också att köra med bara veteraner. Det finns många starka gubbar där ute! 

Härligt också att hänga med Robert Westman som körde oss dit och hem samt att få försnacka, värma upp och eftersnacka med Stefan Carlsson också. Stefan som var med som tränare när jag började cykla MTB för sisådär 30 år sedan...

Engelbrektsturen den 26:e juli. Ett lopp som är nära att åka till och som jag kan ganska så bra. Som de flesta lopp nuförtiden. Det har ju gått några år med tävlande nu så vissa banor kan jag utan och innan. Några små modifieringar här och där men i det stora hela så vet jag vad som väntar. 

Ni minns kanske 2018 då jag tog Postnord KOM uppför deras startbacke? Annars finns den videon här att se: https://www.youtube.com/watch?v=a4DdDcyawXs 

Det var snabbaste tiden i backen som gällde så att Alexander Wetterhall rutinerat stänger mig när jag kommit ifatt täten och att han och Emil Lindgren spurtar ifrån mig på slutet hjälpte inte. 

Nackdelen med att EN gång i livet ha cyklat så snabbt uppför den backen är ju att jag någonstans i mitt huvud tror att det bara är att ta fram samma snabba ben och känsla igen. Jag har ju gjort det en gång förut, så hur svårt kan det vara?! Tydligen jättesvårt. 

Känslan var inte speciellt bra i Engelbrektsturens första backar detta år. Jag krigar på över sista krönet för att få lite bra ryggar att åka med. Sedan så släpper vi av någon dum anledning iväg några åkare. Vi kommer ifatt igen ett tag senare men det tog lite jakt också. Engelbrektsturen är en snabb bana så det är ganska svårt att göra skillnad i en grupp om du inte är mycket starkare. 

I vår grupp så var vi 4 stycken H40-åkare. Jag vet inte om det var Engelbreksturen själva eller om Långloppscupen nu hade fixat så att vi äntligen körde med gemensam nummerserie beroende på klass igen. Nummerlapparna var helt random innan och indikerade ingenting mer än att det var ett startnummer. Det är en liten sak som ändå gör lite skillnad. Så det gick att veta vilka i gruppen som det kanske var extra viktigt att hålla ett öga på (H40 hade nummerserie 4XX). 

Vi kom ifatt trean i H40 och var nu alltså 5 stycken H40 i en grupp om kanske 10-15 cyklister. Jag försökte hålla mig i främre delen av gruppen och lyckades ganska bra med det. I den långa backen efter 48 av 70  kilometer så trycker jag på och vi blir en kort stund bara 4 cyklister i täten av vårt gäng. Varken jag eller någon annan fullföljer dock så det ansluter ett stort gäng igen. Tommy attackerar men vi gnetar ikapp honom. Micke, som var 3:an i H40 som vi kört ikapp sticker ifrån oss på ett skogsparti och blir sedan också 3:a i H40. Jag sitter som fyra i det skogspartiet och ser honom sakta glida ifrån oss. Jag har kraft att gå om och försöka täta luckan men sitter passivt och tittar på när luckan blir större. 

Vår grupp spurtar om placeringarna 33-40 men jag är inte så intresserad av en gruppspurt bland gubbar med bråttom längs knixiga gator och med motionärer och ungdomar som också är i slutet av sina lopp. Så jag blir 40:e och har haft kul med racingen ute på banan. 

Vill du se hur Engelbrektsturen ser ut eller hur det var från mitt styre så har jag filmat hela loppet och du kan se det här nedan:

Stort tack för att du läser här och följer med mig i mitt cyklande. Vi hörs här snart igen, hoj! 

Rabatter som du kan få via mina samarbeten: 

10% på cykelkläder från Siroko: https://srko.co/henrikoijer 

5% på e-pumpar från Cycplus: https://www.cycplus.com/?ref=henrikoijer

10% på kosttillskott och energiprodukter från Prozis: http://prozis.com/1lPNC 

Koden Henrik10 ger 10% på massageprodukter från Hyperice: https://hypericenordic.com